Söndag 29 nov

Helgen som nu är på väg bort, har jag spenderat tillsammans
med Tova. Tösen kom förbi på fredagkväll och fixade till sig här.
Deströyer och alkohol stod på schemat.

Sjukt kul kväll och jag inser nu såhär i efterhand att jag var rätt
dragen - men vad gör det? Fyllor som skakar om en totalt behövs
nog ibland. Glömma verkligheten, om så bara för en kväll.

Igår var jag bakis när jag vaknade, och sen blev resten av våran
lördag riktigt seg. Jag och Tova låg i varsitt hörn av soffan, eller
fixade våra album. (har beställt digitala bilder till mitt "2009-album")
Böckerna är klara nu, med kollage och personliga texter - så himla
mysigt att kunna bläddra i ett album för en gångs skull!
Det är verkligen inte samma sak att se bilderna på en datorskärm.

Och idag sitter segheten i fortfarande. Just nu väntar vi på bussen,
tösen ska hem och jag ska möta mamma på stan. Julskyltning och
sen det traditionella fikat hos mormor efteråt. *Vi gillar traditioner.
Tänka sig, det är snart jul? Jag förstår det inte.

Onsdag 25 nov

Igår var jag effektiv.
Gick och hämtade ut ett paket i skönsberg från Yves,
och sen hade jag tvätt-tid. Lite städning mellan maskinerna
å samtidigt hade jag besök av mamma.
Nettan kom strax före 22 och sen hade vi två riktig tjejkväll
med diverse mys. - Bakning och mycket skratt blev det.
Jag har även klippt mig, så nu har jag tuppkam, typ. - Nice.

Idag blev det birsta med Tova vilket åxå var nice, trots det
sjukt pissiga vädret.


På kontot har jag 2500:- trots att det är löning idag. Varför?
Jo, för att det ännu en jävla gång är trubbel med papperna.
Såååå, nu sitter jag här ÄNNU en månad och har sjukt ont i magen
efters jag inte vet hur jag ska betala mina räkningar. Livet suger,
och jag blir verkligen medveten om det varje dag. Jag vill inte.

Ibland hatar jag verkligen allt. Just nu gör jag det. Hatar Hatar Hatar.


Måndag 23 nov

Stort grattis till Lotti som fyller år idag.

Mitt förra inlägg kan tyckas hårt, och jag inser nu att jag kanske
hade kunnat utveckla det hela och även förklarat varför jag går ut
så hårt mot omvärlden. Kanske, orkar jag försöka förklara idag.

Min hals är värre än någonsin och nu är det 5:e veckan, med riktiga
problem. Ja, jag vet att jag borde strida med vårdcentralen men tror
ni att det finns ork över? Hade jag orkat, hade jag faktiskt gjort det.
Tack för omtanken, jag vet att ni bryr er.

Som sagt. Världen runt omkring mig rasar samman, och jag kan inte
göra ett skit. De som känner mig, på riktigt, vet att det är en av de
få grejer som kan rubba hela min existens, och det gör det just nu.
Jag kan inte sova för att jag grubblar och mår dåligt, över allt jag vill
kunna fixa - och allt som borde vara annorlunda. Ångesten dödar.

Jag vet att alla behöver prata, och självklart lyssnar jag. Det är just det.
När folk har pratat klart, och sen lämnar samtalsämnet.. ligger det kvar
och gror. Jag glömmer aldrig. Människors åsikter läggs som små tyngder
där inuti och speciellt 'de speciella och starka' åsikterna.. De som känns
alldeles jättefel i hela min kropp, men som jag ändå får höra och bära på,
för att ngn kanske inte tänkt sig för vad ord och funderingar kan göra.

Jag tror att min familj vet jag pratar om, och det är faktiskt såhär.. detta
är egentligen inte min fight - men det börjar bli det nu. "Jag är inte mitt i skiten"
Kanske inte, jag bor inte hemma - men det är mig ni pratar med - allihop.
Jag sörjer för allt som är fel inuti er, och allt som tynger er - och jag tror
seriöst inte att ni förstår vad era hårda ord gör mot mig - å mina dagar.
Eftersom jag bryr mig, och skulle gå genom eld och vatten för de jag älskar,
tar jag detta så hårt, så hårt. Så fruktansvärt hårt, men det har nog ingen
förstått eftersom det egentligen inte är mitt problem. Jag klandrar inte ngn,
men jag klarar inte det här. Ni tar död på mig, på allvar.

Jag kan inte lyssna på er när ni inte kan vara på min sida. Ni har gjort det här
till 3 sidor helt plötsligt, och jag är ledsen för att ni inte vet vad ni gör. Jag älskar
er för mycket, och det är just det som dödar. Jag kan inte strida för er längre
när jag märker att det är jag som blir sårad i striden, att det plötsligt är min fight.

Förstår ni verkligen inte att det är jag som tyst och stilla håller i det mesta,
bara det att det inte syns? Jag jobbar och grubblar i det tysta och fixar i mörkret,
just för att det är så jag växt upp. - Att det mesta faller samman om inte jag är stark.
Och tyvärr, familj och vänner - det är jag inte längre, för ni har aldrig låtit mig vila.
Jag har alltid och kommer alltid, tyvärr, bära era problem - trots att ni inte ser det.
.. Och folk undrar vad är det som får mig att stypa.. Jag är ledsen för allt jag sagt nu,
men det går inte längre. Jag är så fruktansvärt jävla ledsen men ni låter mig drunkna.

Söndag 22 nov

Den här bloggen är lidande, I know.

Helgen bestod av fest i dagarna 2, fredagen var sjukt kul.
Lördag var lite lugnare men trevlig den åxå.

Överlag orkar jag inte skriva något längre, det är för mycket runt
omkring. Det gör ont, och jag är riktigt jävla ledsen på det mesta.
Halsen är fortf inte bra, yeaj.
Allt omkring mig faller samman och jag kan inte göra någonting alls.
Jag vill helst inte ha med ngn att göra längre, då alla verkar vara
fulla i skit, och inte kan bete sig som vuxna människor. Jag behöver
inte ta det. Verkligen inte. Jag har ingen ork så lämna mig ifred, snälla.
Jag vill inte höra. Jag vill absolut inte höra nå mer.
Ni förstör mina dagar, och ni verkar inte förstå det. Jag är ledsen.

Ärligt talat så tycker jag att hela världen kan dra åt helvete.
Gång på gång så står jag här, och försöker fixa uti det sista.

Jag försöker bli frisk och komma upp på benen, men det finns faktiskt
ingen som direkt hjälper till. Absolut inte nu.. Så nu är det nog.

Tisdag 17 nov

Så var det redan ny vecka, och ännu en gång säger jag "Oj!"
Jag tycker tiden bara rusar förbi, dagarna rinner iväg å som vanligt
står jag där förvånad. Trots att jag inte direkt gör ngt på dagarna,
så försvinner de i ruskig takt. - Iofs gör ju inte det någonting.

Min hals har fortf inte blivit bättre. Imorse vaknade jag före 06 av att
örat sprängde och att halsen kändes uppriven. Jag har ingen ork, och
nu är jag rätt nära gråten - varje dag. Jag har så fruktansvärt ont.
I lördagsnatt for jag och Simon upp på akuten, men de ville inte ta emot
mig.. "Du får vända dig till din vårdcentral" blev svaret jag fick av den
sura tanten i luckan. Jag har redan varit där. Och på primärvårdsjouren.

Jag är riktigt ledsen på sjukvården, riktigt riktigt ledsen. De hittar ingenting
på vårdcentralen, och då tycker de att det är lämpligt att skicka hem mig å
sen inte göra något mer. De sista besöken har gjort mig pank, och självklart
svider det ännu mer - eftersom jag faktiskt inte har fått någon hjälp alls.
Men men..
Tjurig som jag är, så ger jag upp. Jag har ingen ork att tjata och gnälla på
diverse tanter i telefon eller i receptioner för att försöka få ngn seriös hjälp.
Jag känner mig väldigt hjälplös just nu.

Annars så är det bra, jag och Simon myser på hela dagarna och varje minut
känns dyrbar. Det finns inget bättre sätt att spendera veckorna på. Älskade.

Och ikväll.. blev det tatuering. Det känns som att det var ett tag sen.
Sjukt nöjd med Nette's ros måste jag säga, så nu hoppas vi att den läker fint!

I kylskåpet står en plåt med kokosmums och stelnar som jag och baby har
varit duktiga och gjort. Imorrn blir det gotta!

Fredag 13 nov

UH, nu inser jag att det är Fredag den 13e.
Hur känns det allihopa, någon som går omkring och oroar sig?
För det första vill jag säga grattis till Tina som fyller år idag!

Idag kom mamma förbi på lite kaffe innan hon for iväg å jobbade
igen, älskade mamma. Igår hade hon och jag en heldag här hemma,
med slingning och hårfärgning - och jag måste säga att resultatet är
riktigt snyggt! - Nu springer mamma omkring med röda slingor :)

Min hals gör ont, och jag känner mig full i slem. *Mysigt va?
Jag funderar på om jag ska ta mig ut på krogen ikväll, men pengarna
tryter.. Jävla korsett.. Men jag var bara tvungen, den är underbar!
Än så länge har inte fredags-känslan kommit, men jag antar att den
väntar runt hörnet om jag känner mig själv rätt. Hej, självinsikt.


Något som dessvärre gör rätt ont att inse, å jag hatar att jag bloggar om det,
är att jag verkligen inte funkar med tjejer. Jag vet ärligt talat inte vad jag gör
för fel och det stör mig. Det kan tyckas fjantigt att blogga om, och det är jag
medveten om - men jag måste få det ur systemet. Liksom skriva av mig.
Antagligen ställer jag för höga krav på människor, krav som jag inte tycker
ska vara några problem.. och alltid så blir jag besviken. - Mina förväntningar.
Troligtvis är det då mitt problem, men ändå - det kan väl fanimej inte alltid
vara jag som är felande? Åh gud, jag vet inte. Tjejer är besvärliga och jävliga
att förstå sig på, faktum..
Jag vet att man kan vara hemmablind, men i mina ögon så gör jag allt för mina
vänner - men någonstans känns det som.. förlåt mig för detta, att det inte alltid
är ömsesidigt. (Åh, vad mycket hårda ord jag kommer få höra om detta inlägg)
Självklart kan jag ha fel, men en känsla är alltid en känsla - och den gör ont.
Jag vill inte vara den som alltid står med öppen famn som fixar och hjälper, om
det inte riktigt uppskattas. Ta mig inte förgiven, det gör ont. Jag vill bli uppskattad.
Jag inser nu - medans jag skriver, att det faktiskt kan vara så, att det jag gör,
blir uppskattat bara det att folk visar det dåligt. Jag trasslar in mig känner jag.

Ähfan, nu lägger jag ner. Men faktum kvarstår, jag är ledsen och bekymrad.

Onsdag 11 nov

Igårkväll kom jag hem till Sundsvall igen, till älskade Simon - och snön.
Att vara hemma igen känns faktiskt riktigt bra, trots att jag igår morse
hade seriösa funderingar på att stanna kvar längre.. Jag hade pratat med
mormor som skulle åka hem från Sthlm nu på lördag, så hade jag stannat
tills dess hade jag fått åka bil med henne hem. Men jag tog tåget iallafall.
För Simons skull.

Helgen i huvudstaden var en aning speciell. Jag vet inte riktigt vad jag ska
säga, men väldigt mycket blev inte som jag hade tänkt mig, tyvärr.
Det är mina egna förhoppningar och antaganden som gör att jag känner
mig snuvad på konfekten - och det får jag väl leva med.. Men nästa gång,
då ska jag leva på riktig quality-time.


Nu till något som känns en aning overkligt, å samtidigt mysigt/skrämmande
på samma gång.. bara för att jag inte är van;
Varje dag som går så inser jag att jag hittat den person jag vill dela resten
av mitt liv med. När jag tittar på Simon utan att han märker det, så slår mitt
hjärta alltid några extra slag och ett varmt lugn faller över mig.. och när han
tittar tillbaka och ler, sådär som bara han kan göra, känner jag att jag åxå ler.
När han sover vill jag helst vara vaken, bara för att kunna lyssna på hans
andetag och känna den där alldeles speciella känslan av trygghet..

Varje dag som går så känner jag att jag skulle gå genom eld och vatten för
honom, och varje dag vill jag göra något extra bara för att lätta på känslorna.
Jag vill inte vara ifrån honom längre än nödvändigt, men ändå åka bort, bara
för att få komma tillbaka och känna fjärilarna i magen precis innan vi träffas.

Varje dag inser jag att jag vill åldras med Simon och uppleva livets alla skeden
tillsammans med just honom. Bli föräldrar, och till och med gamla tillsammans.
Bara för att jag vet, att jag aldrig kommer tröttna på hans doft, och hans famn.
Det finns så mycket känslor inuti att det känns overkligt. Skrämmande. Mysigt.

Ibland tror jag inte att han riktigt förstår, hur djupa mina känslor är..
Men det kanske ska vara så. Att det bara är jag som vet, att han är mina andetag.

Söndag 9 nov

Så var det söndag och riktigt mys i lägenheten på Gullmarsplan.
Ännu en natt sov Nell borta, så jag, Tova och Nettan har fått rå
oss själva. Det har inte varit många knop alls idag kan jag lova.
Vi har legat i soffan bland filtar och kuddar och sovit i omgångar,
käkat hämt-mat från den konstiga kina-kiosken å bara glott på tv.

Igårkväll blev det förfest här igen, och senare utgång till Kellys där
jag faktiskt hade riktigt roligt och dessutom hittade några nya vänner.

Min hals mår fortfarande inte ett dugg bra, och nu börjar det bli värre
igen. Förmågan att svälja avtar för varje timme som går, och nu har
jag hunnit bli riktigt less på detta. Jag orkar seriöst inte gå omkring såhär.
Tanken på cancer har verkligen etsat sig fast på näthinnan. Tänk om?
Jag får så fruktansvärt ont i magen bara jag tänker på det. -Åh, hjälp..

När jag kommer hem ska jag ta itu med detta och kolla upp det, för det
ÄR något fel - det märker jag ju. Så tills dess.. får jag tyvärr gilla läget.
Saknaden efter Simon växer sig starkare för varje dag åxå, så det ska
bli skönt att få komma hem till någon som alltid överöser en med kramar.

Lördag 7 nov

Hej världen, för tillfället håller jag till i huvudstaden.
Bakom mig har jag Nettan och Tova som letar kläder
att ha inför kvällens festande.
Nell är på vift någonstans men låter oss vara kvar i
lägenheten under tiden.
Igårkväll blev det alkohol-intag och senare Harrys.
Konstigt nog var jag inte alls pepp på varken fest eller
krog, och med en sprängande huvudvärk blev det inte
bättre.. Jag och Tova lämnade Nettan & Nell på Harrys
och for hem rätt tidigt.

De senaste nätterna har varit jobbiga. Jag vaknar fortf
av att inte kunna svälja min egen saliv, och det tär på
humöret alltmer. Jag känner mig rätt orkeslös och ngn
typ av ångest verkar krypa på. Idag är det rätt tungt.

Imorse spydde jag, för ovanlighetens skull. Jag lyckades
somna om efter många om och men, och vaknade halvt
förstörd efter 12. Duktig som jag är har jag ändå försökt
tryckt i mig en pizza med flickorna. Jag känner mig nere,
men jag har ingen aning om varför. - Det stör mig mest.
Orka må dåligt utan anledning när allt borde kännas bra?

Åh. Konstigt nog vill jag redan åka hem, hem till Simon å
lägenheten, utan storstads-stress och "party-tvång".
Vi hoppas att det här bara är tillfälligt. Jag skriver mer snart.

Onsdag 4 nov

Jag orkar inte mer. Paniken ligger och gror inuti och jag
bär på en sån jävla hjälplöshet att jag blir galen snart.
Jag behöver gråta, och det kommer jag säkerligen göra.

Igårkväll var vi in på primärvårdsjouren för min hals.
Tre morgonar i rad har jag vaknat före 08 av att jag inte
får ner min saliv och att halsen värker ngt fruktansvärt.
Jag har inget halsfluss. De ser att jag är svullen, men nå
mer än så var det inte.
Nu har jag så ont att salivet inte går ner, och jag kan inte
gäspa utan ögonen tåras. Imorrn åker jag till sthlm, kul..

Jag behöver gråta. Jag har så fruktansvärt jävla ont och det
finns inte en käft som kan hjälpa mig. Okej, jag kommer gråta.
Jag vill inte gå och lägga mig, jag är så rädd. Jag vaknar av
att halsont och att saliven verkligen inte går ner. SÅ ONT GÖR DET.
Jag vill inte gå och lägga mig, för jag vet hur ont det kommer
göra när jag vaknar.

Och jag kan inte ens få hjälp av läkare, för att de 'inte hittar ngt.'
Jag har tittat lite på nätet, och det kan vara struphuvuds-cancer,
struma och diverse hemskheter. Tanken på cancer fick min mage
att frysa till is. Jag lovar, jag blir inte förvånad om jag har cancer
bara för att vården inte bryr sig om att göra ordentlig undersökning.
Jag är så jävla ledsen, och fan.. Jag måste sova, men jag vill inte.


bloglovin