Torsdag 29 april

Nu har det varit ett litet mellanrum mellan inläggen igen.
Mycket händer och är i görningen, så det är en av anledningarna.
Nu är det verkligen på gång med flytt..
Jag har skickat in papper till HSB om ansökan för uthyrning i 2a hand,
och hoppas på godkännande - isf flyttar jag hem till mamma i juni.

Det är tungt, som fan - och på samma konstiga vis skönt. Skönt att få
slippa ha magont över pengabrist, panikångest-attacker på nätterna å
denna ständiga oro.. Och samtidigt svider det att erkänna sitt nederlag,
att inte klara av att bo själv, i min underbara lägenhet som bara skriker
'Dea'. Men, det är tufft att leva.

Igår blev det fest. Nettan och Danne var här, och efter lite grogg-sug så
blev förfest bestämd med Hanna, och födelsedagsbarnet Bunte. Mys!
Vi drog på Memento senare på kvällen och hade HUR j*vla kul som helst.

Nettan, Danne och Hanna sov över och idag har vi alla fyra sovit i omgångar,
rätt slitna kan jag lova. Vi lyxade till det med lite pizza och sen har vi bara
slappat framför tv'n. Nu är det bara jag och frugan kvar, och hon sitter med
hårfärg i huvudet.

Tänka sig, sista april imorrn - och jag är inte ett dugg sugen på att festa.
Vi får väl se vad som händer.. Baby jobbar dessutom, så det känns lite skumt.

Äh. Snart sommar.

Söndag 25 april

Jag vill inte gå omkring och vara bitter. Ingen tycker om en bitterfitta.
Men det är svårt att inte vara det, och det är det som känns så hemskt.

Jag vill inte hata er, men bitterheten blir ett gift - som sprider sig inuti.
Vissa dagar vill jag bara konfrontera er, fråga hur det känns att se mig
med dessa problem - och fråga.. om det känns bra nu?
Det var ert beslut, som ni så själviskt tog, för er skull. Känns det bra nu?

Åh, förstå mig - Jag vill inte gå omkring och vara bitter, men det bränner
inuti. Idag rensade jag skåpet och insåg med världens tyngsta andning, att
det inte fanns någonting alls. Jag känner fortf hur hård klumpen i halsen var,
och jag kan nästan känna den brännande eftersmaken av gömda tårar.

Jag hatar att jag fastnat på en plats där jag inte borde vara, med hinder som
kväver och ingen möjlighet till hjälp alls. Jag hatar att känna mig fast.

I hate you for bringing me back.

Lördag 24 april

I soffan ligger Sierra och sover, och jag önskar att jag åxå kunde
få sova lika djupt - och lika länge.. Inte ha några bekymmer alls, och
bara kunna sova bort dagen om jag så känner för det.. Jag är rätt
avundsjuk på den där lilla vackra varelsen, om jag nu ska vara ärlig.

Det är lördag, och fortf fint väder men inuti känns det rätt mörkt.
Jag har blivit medbjuden på fest, men jag tror inte att jag tar mig ut.
Utslagen gör fortf så ont till och från att jag nästan kreverar, och mitt
humör är inte direkt på topp.

Det här kommer göra ont att erkänna för resten av världen, men jag måste
förlika mig med tanken och just därför kanske jag ska pröva att skriva om det;

Jag har insett att jag inte kommer ha råd att bo kvar i lägenheten till sommaren,
och jag har pratat med mamma.. och.. jag ska flytta hem igen. Till gångviken.
På sjukhuset tror de inte att min sjukskrivning håller sommaren ut, och eftersom
jag bor i en bostadsrätt kommer det bli svårt att få soc att betala.
Det har varit 4 riktigt, riktigt jobbiga månader nu - där jag aldrig haft tillräckligt
med pengar över efter räkningarna, att jag alltid varit pank 2 veckor innan nästa
sjukpenning. (Om man räknar lite snabbt så har jag i princip bara hunnit fått mina
pengar och betalat räkningarna innan jag blivit pank igen.)


Detta suger, och det tar sakta livet av mig. Jag har svårt att se ngn glädje i livet,
och på sätt och vis är det nog bäst att jag flyttar hem. Det här fungerar absolut
inte. Såå.. Ja, jag vet inte riktigt. Det gör ont. Ont som fan, men det får bli såhär.

Funderingar

Ännu en gång har jag suttit och funderat, och grävt ner mig i suddiga
funderingar och vilsna tankar.

Det är så mycket orättvisa i den här världen, och det är inget nytt.
Men vissa saker gör mer ont än andra att tänka på, speciellt om det
är något som berör en extra mycket. Sådär så det bränner inuti.

Jag vet så många levnadsglada människor, som verkligen älskar livet och vill leva,
men som drabbats av jobbiga livsöden eller hemska kroniska sjukdomar..
De försöker ändå - och kämpar dagligen - just för att de vill.
Man lider med dem och får försöka utstå att se deras smärta och motgångar
som följer dem dagligen, medans de biter ihop och fortsätter att strida för ett ha
ett meningsfullt liv värt att leva..
Så finns det andra själar som vandrar här på jorden med en önskan att dö,
som kanske egentligen bara stannar för andras skull, för att inte såra..

Det är så hemskt att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Jag har funderat, och skulle jag haft makten skulle jag ha givit mitt liv
till någon som verkligen velat ha det.
Jag går omkring med ett liv som jag inte riktigt uppskattar, och det känns så fel
när det faktiskt finns människor som vill leva, men inte riktigt kan, eftersom de
fötts med fel förutsättningar.. Människor som vet att de inte har långt kvar att
leva pga sjukdomar som sakta tar livet av dem.
Jag går också omkring med en sjukdom, som alltid kommer att följa mig och
verkligen försvåra mina dagar, men den kommer iallafall att låta mig leva
så länge jag orkar med.
Och här går jag då, lyckligt lottad i deras ögon. Är inte det väldigt fel?
Jag skulle, med hela mitt hjärta, ge bort mina kommande år till någon
som faktiskt skulle ha riktig glädje av dem, bara jag kunde.

Döden kommer alltid vara ett hemskt och väldigt känsligt ämne att diskutera,
men jag vågar.
Kanske för att jag en gång fann mörkret - och ljuset - på samma gång,
men drogs tillbaka i sista sekund.
Jag vet att nära och kära alltid kommer att ta illa upp när jag
öppnar mig om mina funderingar, just för att orden skadar min omgivning.
Jag vet att jag sårar. Men samtidigt vill jag vara öppen, för i min värld är det
inte längre tabu, och det kommer det aldrig bli igen. Tyvärr.

Fredag 23 april

Så var det fredag igen, och solen skiner.

Igår kom Tova'n förbi med lite cigg till mig, för att försörja mig och
mitt rökande - hur gulligt som helst. Lite senare kom även Bunte
med ett paket level. (Jag hade klagat på facebook över cigg-bristen)

Min bältros blir inte bättre, men det verkar iallafall som att tabletterna
har bromsat utslagen. Det är väl bättre än ingenting, men smärtan är
absolut inget att leka med. Det är väldigt svårt att sova på nätterna,
efters det satt sig på ryggen och även klättrat som ett bälte över till
mitt vänstra bröst.. Inte helt okej, jag knaprar citodon som en galning
och är redan inne på sista kartan..

Men man ska inte klaga, jag antar att det finns folk som har det värre.
Alltid blir vi inpräntade det - och samtidigt får det mig att fundera;
Varför alltid jämföra oss med alla andra? Allting är relativt, och det som
tycks vara hela världen för en person - kan vara så trivialt för ngn annan.

Iofs kan detta även tyckas som en bortförklaring för att få klaga fritt,
men äh. Jag har syltat in mig ännu en gång, och det som skulle bli ett rätt
snabbt blogg-inlägg börjar dra iväg.. Medans stackars Tova sitter i soffan
och lyssnar på ljudet från tangenterna.

Idag ska vi baka bullar i brist på annat. Vi hade funderingar på att dra till Birsta,
men med mitt tillstånd.. så är det ingen vidare ide. Jag har lite för ont, och kan
inte ha några kläder som ligger emot kroppen. Maybe I'm dying?

Totalt luspanka fredagskramar från en vilsen Dea. Ta hand om er därute.

Onsdag 21 april

Men HEJ bloggen, det var minst år och dar sen?

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte ens vet vars man ska
börja, så jag tror att det blir någon klumpig sammanfattning av sista
tiden som varit..

Min dator är fortf paj, och felet är fortfarande inte hittat - men sen
tidigare idag så befinner sig datorn i Fränsta hos Koffe, som ska göra
ett försök att hitta felet. För att 'spä' på mysigheten hos den varelsen
så har han lånat ut en dator åt mig tills vidare.. Waaaaah

Såå ja, gott folk - jag sitter i min koja i Korsta och bloggar.. Äntligen.
I mitt knä ligger en liten, liten varelse och sover.. Sierra. Det nyaste
tillskottet i familjen - min 13 veckor gamla kisse-tjej.

Jag har varit på Sweden Rock Festival kryssning, och haft världens röj
med dunderfylla och alltför mkt roliga minnen att ens orka dra upp här.
-
Tova
har flyttat till Skönsberg vilket känns alldeles underbart. Att helt plötsligt
ha henne nära kunde ju inte bli bättre överhuvudtaget.
-
Hanna
har blivit själv-utnämnd fru och bor mer eller mindre hos mig, med tanke
på att jag är inne i en period då jag vägrar vara ensam. Och jag klagar egentligen
inte, jag trivs ju och har mer eller mindre vant mig med fröken Persson intill.

Något som är mindre roligt är att jag åkt på Bältros och en rätt kraftig sådan.
Smärtan är vidrig och smärtstillande hjälper knappt - men jag klagar knappt.
Världens sämsta immunförsvar kanske? Ja, jag tror minsann det..
Jag är så fruktansvärt less på att alltid, alltid bli sjuk och åka på de mest
skumma sjukdomarna! Men, min kropp har ingen ork att stå emot och det är
egentligen inte konstigt eftersom jag inte sover. Men ja, whatever.

I övrigt suger livet sådär lite lätt. Som alltid.. Meeen - SRF är på intåg! 1,5 månad kvar!


bloglovin