Torsdag 26 augusti

Förtillfället har jag rätt ont i magen och huvudet snurrar av alla tankar som bara far runt.
Just nu är det lite väl mycket och jag märker att jag har svårt att hålla mig fokuserad när
folk pratar - det är fullt och tomt samtidigt i skallen.
Alltför ofta känns det som att jag sätter mig i situationer som försvårar saker, och oftast är
det alltid ngn runtom som har synpunkter på ett eller annat sätt som gör att jag sitter där
med magont och knappt vågar fundera på vad jag egentligen vill. Jag är så ledsen att jag
aldrig riktigt verkar hitta det där lilla extra som känns sådär bra och faktiskt lätt, för alltid
blir det problem på ngt sätt när jag försöker vara alla till lags. Och jag vill inget hellre än att
veta att jag inte gjort ngn besviken eller ledsen, men det går verkligen inte.
Jag märker att jag absolut inte skriver som jag brukar, med formuleringar och allt, men det
är väl bara för att det bara sprutar ur mig nu - allt som ligger där och gror som ett elakt korn
från en giftig planta.. och jag bara väntar. Väntar på den stora smällen samtidigt som jag blir
så jävla ledsen. Jag hatar att jag alltid ska ha ont i magen för ngnting jag knappt kan rå på.

Det är så mycket som är svårt, men att göra ngnting för mig själv är nog det som är absolut
jobbigast. Jag har problem med det, och när jag väl försöker är det oftast ngn närstående som
på ngt sätt blir drabbad. Det känns faktiskt som att jag ngnstans leker med elden, och hur sjukt
är inte det? Shit. Jag har ont i magen, och jag vill inte gå omkring och ha ännu mer saker att
fundera på - meeen, så verkar det bli. Tidigt insåg jag att jag nog föddes med dåligt samvete å
nu kan jag lova att det spökar ordentligt. Dåligt samvete för allting som bara blir fel när jag
faktiskt försöker att göra någonting bra. Jag försöker, försöker, försöker.

Jag hatar att känna att jag gör saker för ngn annans skull mer än min egen, men väldigt ofta är
det precis så det blir - för att jag ngnstans fått för mig att det är lugnast så. Att inte göra ngn illa.
Sen att jag inte alls mår bra på kuppen är en smäll jag ständigt och jämt tar, och nu börjar jag
faktiskt fundera på om det är värt det - i längden? Visst, jag slipper besvikna miner och allt sånt,
men för min egen del - hur blir det? Gud, jag måste lära mig att sätta ner foten men det kommer
nog vara totalt omöjligt och det gör mig ledsen och lite stressad. Jag kommer gå sönder, och jag
är så jävla orolig att när det händer nästa gång.. så finns det inga fogar att laga igen.

Varför kan ingenting göras bara för mig, för att det är för min skull saker händer?
Varför är det jag som ska stå där med dåligt samvete tvådelad för alla andra jämt?

Vet ni, jag önskar att jag kunde hitta ngn som ville göra saker bara för min skull, för att
personen i fråga brydde sig såpass mycket att den vore glad vad jag än bestämde mig
för att göra med livet. Någonstans känns det som en önskan lite för stor för att ens hoppas på.
Och det gör ont.


3 doors down

"She Don't Want The World"

The open wound she hides
She just keeps it bundled up
And never lets it show
She can't take much more of this
But she can't let it go
And that's ok, she don't want the world


All the things she says

While he's just lying there
Without someone to hear her cry
She slips off into a dream
About a place to hide

And that's ok, she don't want the world

This love she feels

Everything she's ever known
Or ever thought was real
Seems like it's been thrown away
Now how's she gonna live
It's ok, she don't want the world


Those words he never spoke
Haunt her life, the memories
Of all the times before

She tried to show him love
While he would only ask for more
But it's ok, she don't want the world


Softly in her sleep

Pictures of the life she's longing
For slowly appear
She's seen them all before
But somehow never quite this clear
She just smiles, she don't want the world

This love she feels

Everything she's ever known
Or ever thought was real
Seems like it's been thrown away
Now how's she gonna live
It's ok, she don't want the world

A brand new morning shines

As she wakes up alone again
This time to face the day
She swears there's time to make it
As she simply walks away

And it's ok, she don't want the world

Tisdag 24 augusti

Idag sov jag riktigt länge, och självklart kändes det som att jag sovit för mycket
när jag väl vaknade. Det tyckte nog kissarna åxå eftersom detvar dom som väckte mig.
Tequila satt nedanför sängen och klagade å otåliga lilla Sierra satte sig på min bröstkorg
och petade mig i ansiktet med tassen. *Pet, pet* Jaa, jag är vaken!

Jag börjar bli sjuk och iofs är det väl inte mer än väntat med tanke på hur kroppen mår.
Hela dagen har jag sprungit runt i mina pyjamasbyxor i siden, tjocksockar och mammas
tjocktröja - detta är en tisdag då jag verkligen inte orkat bry mig men det har varit skönt.

Regnet gör ju inte att humöret blir på topp direkt, och jag hade lovat mamma att klippa
gräsmattan men när vädret var som det var, blev ju självklart inte det av. Rackarns!

Jag har iallafall insett att jag verkligen måste ha ett par röda lackstövlar. Buy me please?
Och löshår ska jag beställa imorrn, jag vantrivs med det här korta håret och jag har insett
att jag inte kommer orka vänta tills det växer ut. Så nu ska jag bli långhårig, å förhoppningen
är väl att jag ska kunna känna mig någorlunda nöjd med mig själv när jag tittar mig i spegeln
men å andra sidan är väl det inte alltför mycket att hoppas på. Jävla skit.

Jag hade någonting jag ville skriva här, men som vanligt tappar jag alltid bort det mest
väsentliga så fort någonting händer på skärmen. (Se; facebook, msn, låtbyte eller sms.)
Det är sjukt vad jag är lättdistraherad alltså.. Yeaaj me.

Måndag 23 augusti

Helgen vigdes åt Tova och jag har haft riktigt mys.
Igår var vi på Selånger marknad, (årets måste?) Och ja, vi köpte
trosor, myste i solen och åkte karusell - haha, vilken sammanfattning..

I övrigt så ja.. Jag vet inte ja.

lördag fortsätter jag äntligen på min fullsleave och jag är så sjukt spänd
på att få se vad Tommie hittar på. Någonstans litar jag helt på honom så
jag har gett honom mer eller mindre fria händer - med några specifika direktiv
såklart. Jag har blivit lovad en fulldag, så nu håller vi tummarna och gruvar oss
för the pain. Men, är lite smärta vad det kostar är det lätt värt det. Ja, okej..
Stålarna. Äh, det löser sig. Jag borde ändå sluta dricka. Och nu sa jag 'borde'.

I huvudet hör jag bara.. Näe förresten.
Jag hatar att jag funderar så mycket. På allt jag inte borde, och allt jag inte kan lösa.

Runtom mig händer det mycket; folk blir gravida, kära, skaffar pojkvänner och hittar
nya lägenheter och nya jobb. Och vad gör jag? Jag står på sidan om och ser på.

Btw, saknaden går inte över.
"Those words he never spoke
Haunt her life, the memories
Of all the times before
She tried to show him love
While he would only ask for more
But it's ok, she don't want the world"

Tisdag 17 augusti

Jag har nyligen insett (på nytt) vad jag verkligen fastnar för texter..
Hör jag en låt som har en talande text, som berör det innersta, fastnar den. Helt.
Någonstans verkar det inte spela ngn roll om låten i sig är bra - med beat, musik och om det är en låt i min smak. Visserligen lyssnar jag på det mesta, vad än folk vill tro om mig när de ser mitt yttre, men självklart har jag även mina favorit-stilar - och de genrer jag tycker mindre om.
MEN, där spelar egentligen hjärnan mig ett spratt.. Är texten i låten någonting jag kan relatera
till så sitter den fast sen. No matter what genre.
Jag antar att det faktiskt grundar i något djupare och det är nu idag
som jag insett varför jag håller vissa låtar så varmt om hjärtat..

Under åren som gått, har jag haft väldigt svårt att hitta människor som jag kunnat öppna
mig för, och som kunnat förstå på vilket plan mina problem legat.
Jag har haft svårt att relatera till problemen på insidan, och även att beskriva dem.
äh, fan vad jag snöar in mig nu - jag har det i huvudet och det låter så bra där, men att få
ut det i skrift verkar faktiskt vara omöjligt idag. Nu vet jag knappt vad jag menar.
Jag hittar helt enkelt låtar som beskriver mycket av det jag känt eller känner.
Så låt mig lyssna sönder mina låtar, de får ut en del av det tysta inuti.

I övrigt så lider jag av riktigt 'mental härdsmälta' idag.
Orken är obefintlig, humöret rätt knepigt och helst av allt vill jag bara lägga mig ner i sängen under täcket med Illusion och Russian Roulette pumpandes i högtalarna.
Idag vill jag vara lat, för en gångs skull.

Väldigt nödvändigt inlägg, eller?


Onsdag 11 augusti

Ikväll drar drakbåtsfestivalen igång, och självklart kommer
det bli ölhävning och det komiska är att jag upptäckt att folk inte
blir förvånade alls längre. Men vet ni, det gör ingenting.

Förtillfället ljuder Train i högtalarna som lite omväxling från Illusion,
som jag fortf NÖTER. Jag är helt besatt i låten, I can't stop listening.

I helgen som var blev det fest. Fredag blev det förfest med Bunte, Max,
Nyman och Hanna och senare blev det allstars. Lördag blev det öl med
Jens och co, och Memento på kvällen. Sjukt trevlig helg måste jag säga!

Btw, jag förstår inte vad det är med folk nuförtiden?

Varför ska folk alltid försöka att vara någon annan, klä sig som ngn annan
eller ta efter vissa attribut - bara för att de tror att det ska bli skillnad..?
Tror man allvarligt att en annan klädstil plötsligt ska göra skillnad, att det
plötsligt kommer hagla in komplimanger och att ingen alls kommer fundera
på vad som hänt eftersom skillnaden på kläderna blev som natt och dag?

Jag förstår inte varför man inte kan vara nöjd med sig själv och göra det
bästa av DET - och sen bli omtyckt för den man är, inte den man låtsas vara.
Jag har alltid gått min egen väg när det gäller stil och visst har det varit
många hårda ord och mycket nedvärderande blickar genom åren, men det
har jag tagit - för jag har vetat inuti att det är såhär jag vill vara.

Försök inte klä dig som någon annan. Ingen gillar copycats. No one.

Zonterapi

Som ni vet har jag knappt ett befintligt immunförsvar och är
väldigt ofta sjuk.. Mediciner hjälper för stunden, men något stärkande
har jag inte hittat än, och nu är det magen som spökar ordentligt.
Funderingarna på magsår har legat och tryckt i bakhuvudet och ändå
har jag inte velat lägga för mkt oro på det. Meen, min mamma kom
för några dagar sen med tipset om att besöka en zonterapeut för att
se vad denne kunde hitta och vad jag skulle få för råd.

Sagt och gjort; jag beställde en tid och i fredags 11.45 befann jag mig
hos en zonterapeut för första gången. För att inte ha en aning om vad
jag skulle förvänta mig, och vad hon egentligen skulle kunna göra för
mig - så var jag ändå förväntansfull.
Har man sprungit så mkt inom vården för allt möjligt, att man näst intill
har klippkort på vårdcentralen, så är man tillslut öppen för allt.

Jag kom in, och möttes av en riktigt söt tant.
Jag fick sätta mig ner och berätta om problemet jag sökte för, om det fanns
annan problematik och hur det var med mediciner. Hon ställde frågor och jag
svarade - och bara det gjorde mig lite bättre till mods och fick känslan av att
detta faktiskt kunde göra någonting riktigt bra för kroppen.
Hon förklarade hur allting skulle gå till; att hon skulle behandla hela min kropp
genom att trycka på punkter under fötterna- och att på de ställen som jag har
problem med, skulle kunna göra ont.
Något som jag uppskattade var att man fick tvätta fötterna innan hon började,
så man slapp sitta och oroa sig över fotsvett.

Hon började med att mjuka upp fötterna för att sedan börja tryckmassagen, och
i början kändes det bara skönt och avslappnande - tills hon kom till "problemen"
och det gjorde riktigt ont. Hon hittade väldigt mkt som var problematiskt i min kropp
och hon sa faktiskt att hon tyckte synd om mig, att vara snart fyllda 22 och ha en
en kropp i sånt dåligt skick var något jag inte skulle behövt vänja mig vid.
Iallafall så är det tarmarna som inte mår bra alls, och hon hittade även nå problem
med njurarna. Hon upptäckte även min dåliga ländrygg och lite annat.
En zonterapeut får däremot inte ställa diagnoser men de kan råda en att eventuellt
uppsöka läkare eller rekommendera deras örtbehandlingar. Detta är kanske något
man ska tänka på.
MEN, jag rekommenderar faktiskt alla att gå till en zonterapeut bara för att stärka
sitt immunförsvar och göra en typ "kropps-besiktning". Det kan tyckas som mycket
pengar (400:- hos zonterapeuterna på Thulegatan) men samtidigt får man tänka på
hur mkt sjukbesök man slipper i framtiden eftersom man faktiskt hjälpt sin kropp att
stärka sig själv. Jag är väldigt spänd på att se hur jag kommer klara mig i framtiden
med tanke på att jag blivit garanterad ett bättre immunförsvar.

Jag som så ofta har halsfluss och urinvägsinfektion ska tydligen slippa detta helt nu.

Har man dock mycket problem i kroppen kan fler behandlingar behövas - men detta
är absolut värt det. Så, lyssna på mig och belöna er kropp med zonterapi.


Tisdag 3 augusti

Igår blev det alkoholintag, hos Henkki.
Det som i början bara skulle vara några stycken slutade med riktig
fest och dunderfylla. Jag drog med mig frugan och hon och jag delade
på en karta öl och idag kändes det verkligen av när man vaknade.
Jag har inte haft en sån rolig måndag på väldigt länge! Roligt folk,
'kaps-leken' och senare när alkoholen hade börjat slå till; Twister.
FY vad man är ovig, men desto mer fick man ju skratta..

Imorse fattade jag nada.
Jag slog upp ögonen och förstod absolut inte vart jag var och desto
värre, vem jag halvt som halvt låg och sov på! Karln försvann kvickt
och efter att fylle-ögonen vant sig vid ljuset insåg jag att jag låg i soffan
hos Henkki och hade Hanna inklämd bredvid. Jag har väldigt mycket
minnesluckor sen igår, men det gör ju det bara en aning roligare idag.
När somnade jag, och hur kommer det sig att karln låg under mig?
Vad var klockan när jag somnade, och när försvann allt folk? Ähh..

Hela den här dagen har gått åt till att sova, och på sätt och vis är det faktiskt
tur att Tova och Koffe kom förbi en stund så jag kunde vakna till liv. Det var
skönt att se dem, speciellt med tanke på att det känns som att jag någonstans
försvunnit den här sommaren, liksom tappat mig själv och näst intill börjat tappa
andra också. Iofs är det väl inte konstigt eftersom jag satt mig i gångviken och
inte har orken till att ses, men ja. Jag önskar bara att det kunde bli bättre någon
jävla gång, eller att jag åtminstone inte låste in mig när jag egentligen behövde
någon omkring. Men jag måste lära mig att bryta mönster trots att det nästan
känns omöjligt - jag är upp & ner och svart & vit. I praktiken funkar inte det.
Hey, look at me. Det är nog det värsta; att det är så mkt som absolut inte funkar.

wah, imorrn Grönborgs. Jag tror att jag ska vara duktig Dea och försöka ta mig dit,
hur lite jag än kommer sova inatt. Om inte annat får jag fortsätta på tavlan jag har
börjat på. Älskade akryl.

Söndag 1 augusti

Ibland funderar jag på om jag ska lägga ner bloggen,
med tanke på allt jag häver ur mig här och hur deprimerande den faktiskt
är att läsa - men samtidigt skulle jag nog gå under. Jag insåg tidigt att jag
har mkt lättare att uttrycka mig i skrift, och någonstans under de svåraste
åren då jag stod ensam vande jag mig vid mina dagböcker, som i ett litet
försök att lätta på bördan. Men, de lästes aldrig och när jag nu bloggar glömmer
jag för en stund att jag inte längre skriver för privat bruk. Jag blir väldigt
lätt 'carried away' när jag väl börjat knappa på tangenterna. Så, jag försöker
hålla mig från de tråkiga bitarna men som folk kanske märkt är det näst intill
omöjligt - om jag inte bara ska skriva om mina fyllor som fyller veckorna..

Imorrn börjar praktiken. Klockan är precis 01.00 och jag vet att det kommer
vara omöjligt att somna och sedan ta sig upp imorrnbitti kl 06. Jag har en
skum huvudvärk och inuti gör det ont, som vanligt.
Ännu en kväll letade sig ångesten fram och kvävde mig med hopplöshet och
den vilsna känslan jag aldrig riktigt blir av med. Jag kommer aldrig att bli bra
och nu måste jag någonstans lära mig att leva med den tanken - men det är
omöjligt. Totalt omöjligt.
Ni vet frasen "Det finns ett ljus i tunneln" - Tänk om ni hade fått det bevisat att
det inte kommer något ljus längre fram? Att ljuset ev kan vara en liten eldfluga
att greppa efter, eller möjligtvis en reflektion från ett ljus som snabbt försvinner?
Då skulle det inte vara så fruktansvärt lätt att kliva upp varje dag va?

Jag kan inte förstå, och jag vill inte heller.
Jag vill inte ha den insikten att veta att jag aldrig kommer fungera precis som jag ska,
och att den största faran i mitt liv är jag. Att det är jag som bygger mina hinder och
att jag är min egen värsta begränsning.
Ikväll är en sån kväll då jag innerligt, och på riktigt, hoppas att jag skulle få sova, sova
så länge att jag hamnar på en plats där ingen riktigt någonsin är vaken igen.
Det är så läskigt, men jag funderar på om det är en bit av mig som råkade fastna på den
platsen, när jag hastigt drogs ifrån, och att det nu är därför jag alltid känner det som att
jag vandrar någonstans mitt emellan.. - Som att något inuti faktiskt dog, på riktigt.
"A part of your soul ties you to the next world" sjunger han och orden sliter hjärtat itu på
ett sätt som bara den enklaste grymma sanning kan göra. Och nej, jag ber inte om hjälp.
Jag måste bara lära mig att acceptera och det är det som tynger.


bloglovin