Torsdag 25 nov

Nu blir det långt mellan inläggen, igen.
För tillfället sitter jag hos Nettan, i min gamla lägenhet, och andas
lugn. Åtminstone försöker. Tösen är på jobbet så jag sitter själv i
mörkret med 'Russian Roulette' i högtalarna, som så många ggr förr.
Mycket alkohol har det börjat bli igen. Nu ett tag har det blivit varje
helg, 2 dagars men jag behöver det. Igen.
Idag blir det fika med Henkki på stan, och efter det fortsätter jag på
min fullsleave hos Tommie! Woho, sjukt pepp måste jag säga!


Tankarna snurrar, och magen är tung av något svällande svart hål.
Att något som egentligen är så fel, kan kännas så fruktansvärt rätt?
Jag förstår vad jag gör mot mig själv - och ändå har jag ingen aning.
Att det enda som verkligen kan sänka en till bottenlösa djup, kan få
en att sväva på moln på exakt samma gång?
Jag njuter, och lider. Det är så fel, jag vet, men ändå är det det enda
som någonsin kommer att kännas helt rätt.
Jag förstår inte hur det som är så rätt samtidigt är det som kommer
att göra att jag förblir olycklig och trasig..? Jag förstår verkligen inte.
Tanken tar ihjäl mig, för ngnstans börjar jag fundera på om det ens
finns ett lyckligt slut i just det här kapitlet. Jag tvivlar starkt när hjärtat
sväller och ångesten växer - på exakt samma gång. Jag tar ihjäl mig
själv, men konstigt nog verkar det vara värt det - för några få sekunders
lycka som infinner sig lite nu och då.
Hur kan den som sårat en mest av allt samtidigt vara den som gjort en
mest lycklig, och hur går det ihop att samma människa aldrig kommer
vara den rätta, när det är den enda i hela världen man verkligen vill ha?
Tankarna snurrar. Jag dör, och återuppstår. Dör igen, men ler.
Om det ändå vore så väl att karusellen jag satt mig i bara kunde vara
den sista, så hade jag lett åt mitt svällande hjärta och inte brytt mig om
ångesten som spred sig i magen. Jag hade njutit eftersom jag visste att
när vi var över, hade även jag varit det. Den sista åkturen är den bästa.

Torsdag 18 nov

Torsdag, och försenat fars dag-firande. Eller något.
För tillfället sitter jag hos pappa och snikar lite dator efter
världens godaste middag. Nicke är här åxå och det känns
riktigt bra måste jag säga, att vi är här tillsammans ikväll.

Hela den här dagen har gått i riktig slow motion.
Jag sov fram till 13 någonting och vaknade till med kaffe
och en morgoncigg medans mamma och Nicke städade.
Mäklaren kom och värderade huset, och jag har hämtat
ut paket på posten å det är väl i princip vad som hänt idag.

Jag kan stolt säga att jag börjat träna igen - äntligen - på
Golds Gym med fröken Karlman 2 ggr i veckan. Det märks
på träningsvärk och svett att motivationen finns där och jag
är så stolt över oss att vi faktiskt tar oss iväg!
Idag skulle det dock ha blivit träning, men stackars Tova har
åkt på urinvägsinfektion :/ Jag funderar på att köra ett pass
själv imorgon..

Blablabla, har inget vettigt att skriva.. Egentligen skriker det inuti men
denna gång vet jag med all säkerhet att det inte är lämpligt att tala om,
så jag är tyst medans hjärtat bränner som eld och tankarna snurrar som
de värsta karuseller. Åh, om allting bara kunde sluta vara så fruktansvärt
svårt, och om jag bara kunde berätta
..

Måndag 15 nov

Mycket händer i mitt liv, som vanligt.
Kaos och oreda skingrar dimman jag befinner mig i och jag står
konstigt nog bara still, trampar luft och bränner all ork.
Det har blivit mycket gjort på tatuerings-fronten den sista tiden
och nu börjar det verkligen bli en fullsleave på min vänstra arm.
Tommie har gjort ett sjukt läckert jobb och motiven är sjukare
(och mer underbara) än jag någonsin kunnat tänkt mig! Lovely!

Det har varit två mysiga månader med världens snällaste Jonas
och jag tror att det blir riktigt svårt att träffa någon mer ömsint
än honom - någon mer generös. Han har brytt sig och verkligen
funnits där, visat vad medkänsla är och vad man kan göra för de
man tycker om, och jag älskar honom för det.. På riktigt.
Han fick mig att inse att även jag är värd det bästa, värd att tas
hand om.. Men nu är det slut, sen tidigare idag.

Alltid är det någonting som går snett, och jag undrar helt ärligt - och innerligt,
om jag kan leva med en annan människa. Jag börjar fundera på om det ens
är möjligt, med tanke på allt som felar i mig och ändå alla de krav jag vill ha
på en partner. Kanske, är inte jag den som borde få sätta krav och önskemål
när jag är den som troligtvis är svårast att leva med? Kanske borde jag inse
att man aldrig någonsin kommer kunna "Have it all" som jag alltid hoppats på?
Någonstans borde jag kanske öppna ögonen och acceptera verkligen, att det
inte blir som man vill och att folk alltid kommer göra en besviken, men att man
bara får bita ihop och gilla läget? Åh, jag vet inte alls. Men frågan kvarstår och
jag är riktigt skeptisk; kan jag ens leva tillsammans med någon annan?

På torsdag kommer mäklaren och värderar huset, som finally ska säljas.
Det känns väldigt annorlunda att smaka på den tanken - det hus jag växt upp i,
med alla dessa minnen, ska plötsligt bort och jag står nu framför en väldigt oviss
framtid. Jag som skulle flyttat ihop med Jonas, är nu utan bostad när det väl bär
av för utflyttningen. Att bära på den tunga, vilsna känslan av att inte höra hemma
någonstans har ännu en gång blossat upp, lite starkare än vanligt för att än en gång
få mig att fundera på om jag verkligen någonsin har hört hemma i den här världen.
Jag skulle vilja säga nej, att jag bara hamnat fel, och förirrat mig i den här världens
mörker, och bara inte hittat tillbaka till den plats där jag borde ha varit, till det hem
jag varit ämnad till någon annanstans långt, långt borta.. men jag antar att det helst
vill sägas bland er att jag har fel - trots att jag aldrig någonsin hittat 'hem'*..


*Home is where your heart lies

Onsdag 3 nov

Det verkar som att internet dött helt hos oss i Gångviken.
Inte för att jag bryr mig alltför mycket, och det är just det - att inget
kommer åt mina begravda känslor nuförtiden..
Jag sover mest hela dagarna. Grönborgs och DBTn struntar jag helt i
efters min ork är helt försvunnen, jag vill bara sova. Och det gör jag.
Jag vill säga förlåt till mina nära som får se mig såhär, ni som lider
av att mötas av mitt tomma, hårda skal. Jag vill inte att ngn ska vara
ledsen pga mig, men ständigt så är det ngn som måste lida för att jag
är som jag är. Den här gången kan jag inte göra ngt åt det.
Medicinen tog bort det sista av det som kändes som 'jag' men innerst
inne undrar jag om jag faktiskt bryr mig. Mamma såg på mig igår m
tårfyllda ögon och sa sorgset, att det känns som att jag kapitulerat,
gett upp, å idag funderar jag på om det kanske helt enkelt är så..
Jag vet inte längre.

Innan helgen ska jag iallafall hämta ut näringsdrycker så att jag får i mig
det kroppen behöver. Den här månaden har jag gått ner 7 kg och det blir
inte bättre, jag kan inte äta. Jag vill inte. Så, jag kommer inte tyna bort helt.
Det är rätt mkt som inte är som det ska nu men jag stapplar mig igenom
allt i mitt tomma skal. Insidan lämnade mig när läkaren höjde dosen, igen.
- Men jag är vid liv, och det är väl det som räknas.. som jag förstått?

Ikväll blir det bio - Saw 3D med Hanna och Jonas. Innan det ska vi äta ngnstans
i stan, så det ska bli riktigt mys. Sen att jag faktiskt ska försöka äta känns ju lite
komiskt i sig.. Men vad gör man inte för de nära? The show must go on.


bloglovin