Rihanna - Russian roulette

Take a breath, take it deep
"Calm yourself" he says to me
If you play, you play for keeps
Take the gun and count to three
I'm sweating now, moving slow
No time to think, my turn to go

And you can see my heart beating
You can see it through my chest
Said I'm terrified, but I'm not leaving
I know that I must pass this test

So just pull the trigger

Say a prayer to yourself
He says, "Close your eyes, sometimes it helps"
And then I get a scary thought
That he's here means he's never lost

And you can see my heart beating
Oh, you can see it through my chest
Said I'm terrified, but I'm not leaving
Know that I must pass this test
So just pull the trigger

As my life flashes before my eyes
I'm wondering will I ever see another sunrise?
So many won't get the chance to say goodbye
But it's too late to think of the value of my life


And you can see my heart beating
Oh, you can see it through my chest
Said I'm terrified, but I'm not leaving, no
Know that I must pass this test

You can see my heart beating
Oh, you can see it through my chest
I'm terrified, but I'm not leaving, no
Know that I must pass this test
So just pull the trigger

Tisdag 28 sep

För tillfället sitter jag under ett täcke hos Tova.
Här har jag varit sen söndagkväll, för att få vara 'uppi' någon som
kanske kan ta bort en del av ångesten som etsat sig fast. Igen.
Ja, ångesten är nog en biverkning av nya medicinen men den blir inte
lättare att stå ut med för det - trots att jag vet att den kommer gå över.
Igår var det riktigt, riktigt jobbigt, men jag mötte upp Tova efter att vi
båda slutat för dagen och drog ut till birsta där vi spenderade några
timmar. Efter ett tag hade ångesten lättat och jag insåg ännu en gång
vad jag har underbara människor i min närhet, som orkar med mig.

Jag har börjat äta lite smått igen trots att illamåendet tar ihjäl mig efteråt
och jag helst av allt bara vill kräkas upp maten igen, men jag säger inget.
Det är ingen som vill höra en klaga.

Inatt har jag faktiskt sovit till och från, och bara det är stort. Men när sömnen
hittade mig följde mardrömmarna med.. Oroliga drömmar, men jag är glad att
jag redan glömt dem när jag vaknade.
Tova sover i soffan just nu och senare när hon vaknat ska vi baka chokladtårta
med hallon, anything to make me forget.

Gah, jag saknar ihjäl mig efter Jonas.

Torsdag 23 sep

Just nu är det tungt. - Det är så tungt, tungt, tungt.
Ny medicinering är påbörjad på sjukhusets önskan, och jag
har fått riktigt ont i magen, och jag mår så fruktansvärt illa.
Det blir inte direkt 'ätet' eftersom det absolut inte går att få
ner ngt icke-flytande och det enda jag känner för är att sova..
Sova bort allt det onda, sova bort illamåendet och ångesten som
letat sig tillbaka som ett tryck över bröstet. Det är tungt att andas.
I tisdags kom näsblodet som om jag öppnat en kran, och det ska
tydligen åxå kunna vara en biverkning på tabletterna - precis
som illamåendet och en hel lista med andra sjukt otrevliga grejer.
Biverkningarna går över, det vet jag med. Men jag vet inte om
det verkligen är värt det..? Jag vill innerligt hoppas.

Är det detta jag måste stå ut med, för att jag ska kunna få ett någorlunda
drägligt liv? Tanken är tung och ångesten blir inte direkt lättare.. Jag måste
lära mig att acceptera, men jag vill inte. Jag vill bara vakna och inse att allt
är borta, att jag slipper kämpa dagligen med fobier, inre demoner och en
ångest som alltid hotar att ta ihjäl mina lyckliga stunder. Jag har ingen ork.

Ibland är jag så fruktansvärt hemsk att jag önskar att ngn kunnat få må såhär,
exakt som mig, ett tag, bara för att jag skulle slippa vara ensam och oförstådd.
Jag önskar att ni skulle vetat hur det är att slåss med sig själv, å se allt med ett
par svartvita ögon, och absolut inte ha ngn kontroll på det som händer inuti alls.
Men nästan jämt och ständigt så är jag glad, att det bara är mitt mörker.
Att ni slipper se det med mina ögon, hur mörk å fruktansvärt kall världen kan uppfattas.


Jag har känt att det mörka dragit i mig, men jag har blundat, och hoppats.
Hoppats att det skulle gå över, försvinna, men icke. Jag faller igen. Förlåt.

Söndag 19 sep

Jag har ingen ork.

Lämna mig ifred, låt mig sova - om jag kan. Jag har ingen ork.

Fredag 17 sep

Igår var det nog världens bästa torsdag tror jag.
Mamma och mormor for till Sthlm för att sova där över natten och
sedan åka vidare till Norrköping idag för Sigrids begravning.
(Nu var det inte vidare toppen, var absolut inte så jag menade..!)
Meen,
Jag och Nicke fick huset för oss själva och vi lagade faktiskt maten
tillsammans som vi skulle bjuda Jonas på. Spaghetti å köttfärssås
är väl inte direkt fancy, men det funkar alltid. Mysig middag :)
Jag älskar när Jonas kommer till gångviken och tar hand om mig.

Under rökpausen tar gubben fram ett rött kuvert och ger till mig.
Jag förstod ingenting, och öppnade det; tänkte.. vad i hela friden?
SÅ ÄR DET BILJETTER TILL VOLBEAT I OKTOBER. Bara för att.
Jonas är så jävla underbar, jag var sjukt nära att böla kan jag lova.
Så nu ska vi se Volbeat den 17e oktober, och jag längtar som fan.

- Senare under kvällen myste jag och Jonas ner oss i ena soffan, med
Nicke och Lindholm i andra framför skräckfilm; Haunting in Connecticut.
Sjuk mysfaktor, om man bortser från allt skrikande å hoppande för min
del - men det var riktigt länge sen jag & Nicke pratat så mkt samma dag.
..

Jag har dock kommit tillbaka till min inte-sova-överhuvudtaget-period och det är
väl lite sisådär, speciellt nu när jag är sjuk och verkligen behöver sömnen.. Men,
jag är fortfarande på bra humör och jag har insett att så länge Jonas ligger bredvid
så gör det mig ingenting om jag ligger vaken. Det är någonting med den varelsen
som gör mig så lugn inombords, samtidigt som hjärtat rusar och magen leker loss.
Den här natten har jag legat och tittat ut genom det lilla gardinlösa sovrumsfönstret
på höst-träden som kallt svajat utanför, och i bakgrunden har Illusion gått på repeat.

Strax före 09 tassade sötnosen iväg till bussen för att ta sig till jobbet och sedan dess
har jag suttit här vid datorn och snorat sönder. Jag prövade att äta men det går fan inte.
Jag är hungrig men jag vill verkligen inte ha någon mat alls. fan, fan, fan.
10.32 - det känns som att det här kommer bli en lång dag och till råga på allt regnar det.
Nu spelar det väl egentligen inte ngn roll med tanke på att jag inte ska någonstans alls,
men på ngt sätt påverkar vädret mitt humör hur som helst. Tyvärr. Så, ge mig höst-sol?

Onsdag 15 sep

Jag dör litegrann i bronkit just nu.
Ovanligt att jag alltid drar på mig ngt extra ordinärt när det gäller illness?
Jag är klenast i världen nu och klagar värre än en förkyld karl för tillfället
men det är något som min omvärld helt enkelt får stå ut med. Poor me.
Antibiotika-kuren är påbörjad så jag hoppas innerligt att jag börjar märka
förbättring snarast! (Det är inte helt okej att vakna och inte kunna andas)

Såå, den här veckan har jag varit hemma typ. Inget Grönborgs, sjukhus
eller DBT-möte.
Och tro mig, det är lika bra - minsta ansträngning så stryper hostan mig.

I måndags kom Jonas hit efter jobbet och tyckte synd om mig, vilket var löveli.
Den natten sov jag knappt någonting med tankar som flög runt i huvudet och
en sjukt krånglande andning, men jag klev lyckligt upp med honom kl 08 ändå.
Raringen skulle ju till jobbet så jag tog tillfället i akt och tvingade mig in till stan
för att möta Tova trots världens sämsta mående.
Kristian Wåhlin hade ju utställning på Galleri Granen och det var något jag var
tvungen att se innan den utställningen stängdes ner. Då spelar det ingen roll hur
sjuk man är. Så tisdag förmiddag spenderades en liten stund på stan innan jag
kände hur orken började svikta och det var dags att ta sig hem igen.
Älskade mormor skjutsade mig och tur var väl det, när vi började åka kom regnet.

Idag har jag varit mer slut än någonsin men har ändå fått lite saker gjort, i sakta mak.
Färgat håret på mamma, hjälpt henne med blomster-arrangemang och även börjat på
avslutningen på min senaste akryltavla. Den verkar bli riktigt nice, med rosor runt en
döskalle och blå-lila toner. *Jag lägger upp en bild när jag dragit på lite highlights.

Oh, imorrn kommer Jonas. Waaah, det är sjukt vad jag är såld på den där karln!
Ja, just ja.. Idag har jag varit osingel i en vecka - det är en rätt underbar känsla.

Torsdag 9 sep

Vilken UNDERBAR gårdag det blev!
Solen sken, Grönborgs gick bra och blev även utökat med f.m
på fredagar och mina bulgariska stövlar kom hem nyklackade.
Jag hade så mycket energi att när jag väl kom hem dammsög
jag övervåningen åt mamma, med BSB sprutandes i högtalarna
och ett leende på läpparna.
Efter 20 dök Jonas upp och det var väl främst det som gjorde min
onsdag så bra. Mamma tyckte om honom så det känns hur bra
som helst och ja, allting känns hur bra som helst. Jag lever nu.
Och vad säger man egentligen? Jag har fjärilar i magen och jag
kan inte sluta le. Inatt blev det vi två. Jonas är så jävla min <3
No more singles ladies här inte - är bara Hannas framtida karl vi
väntar på nu, right hun?

Jonas stannade kvar över natten och drog hem vid 11.30, så jag tog
tillfället i akt och tassade över till Hanna för att skrämma upp henne
ur sängen - som den goda vän jag är. Ut på promenad med hunden
Arrac å sen blev det hemgång efters fröken skulle till tandläkaren, uh.
Och sen har jag bara suttit.. och flinat, pumpat sprallig musik och.. flinat.

Vet ni, jag är inte ett dugg orolig över hur hösten och vintern kommer att gå,
för jag tror att jag faktiskt hittat någon, som på riktigt, kan hålla mig ifrån
de djupaste dalarna. Jag har hittat någon som får mig att le sådär på riktigt.

Tisdag 7 sep

Mysiga tisdag.
Imorse hade jag möte hos Björn 09, så jag klev upp före 07
och gjorde mig i ordning och fixade frukost åt mig å mamma
för att kunna åka med henne till stan. (undvika bussar u know)
Efter mötet hann jag träffa Jonas och Jens innan jag tassade
ut i solen upp till Tova.
Väl här har vi ätit potatisgratäng, kyckling och bea-sås, käkat
ostkrokar och druckit Cola.
Ikväll började ju Idol och självklart kommer jag försöka följa
alla auditions för att få skratta lite åt alla som skämmer ut sig!
And for the moment, medans tösen är i duschen hinner jag både
blogga och titta på Miss Secret Agent - förjävla rolig film!

Imorgon är det Grönborgs, UM och senare DBTn.. Fullspäckad dag,
oh yes. Efter 19 kommer även Jonas förbi så det ska bli mysigt :)

Och snart är det fredag, ev kommer jag ställa upp på plåtning ute på
spikarna då, för ngn random brud som hittade mig på bilddagboken.
Jag är nervös måste jag erkänna, men vi får väl se hur allting går..

Det är så mycket som händer och på samma gång ingenting alls.

Jag är galen, och jag känner hur mycket som helst, jag känner för lite,
jag oroar mig och tänker inte alls. Allt på samma gång, men nu händer
det grejer. Hjärtat rusar och det slutar slå, jag blir lugn och helt i varv.
Åh, om jag hade någon aning om vart allt bär av.

Från en syster

Ibland önskar jag att du ville vara en del av min värld - trots så hemsk som den är,
med mina berg och dalar, och dessa svartvita dagar.
Jag skulle vilja känna att du ser mig de dagar då jag lever, då det känns som att hjärtat rusar
och leendet faktiskt har en mening, sådär så att anledningen att man klev upp faktiskt finns..
Jag hade önskat att du ville stå bredvid, då dalarna blir djupa och jag tvivlar på själva livet,
de dagar då jag inte är riktigt säker på att jag faktiskt lever.
Vissa dagar sörjer jag saknaden av att få veta vad som händer i ditt liv, som jag någonstans fått titta på i smyg. Andra dagar accepterar jag och tragglar på i mitt, lite längre bort.
Jag önskar någonstans att du hade haft orken att se mig krypa när det är som svårast, bara för att förstå att försöka är allt, att man inte kan göra mer än att kämpa. För att du någonstans skulle kunna förstå att det är en del av livet - att kunna visa sig svag,
men att ljuset alltid hittar en igen.
Hade jag kunnat, hade jag burit dina bördor, lyckligt solat mig i glansen av dina ljusa dagar
och villkorslöst lyft dig genom mörkret de dagar det väl visat sig.
Jag hade tagit med dig genom livet när jag lever på riktigt, när dagarna faktiskt är fyllda av färger och det jag känner är på riktigt. Jag hade låtit dig känna att behovet av tröst är viktigt, när man inte kan stå själv. Hur det känns att bli och vara behövd.
Jag hade visat dig smaken av salta tårar - bara för att visa hur det känns att leva i en trasig värld i svart och vitt, att jag faktiskt kämpar mig igenom men inte alltid kan.
Hade du velat, hade jag släppt dig in, men samtidigt kommer jag nog aldrig kunna göra det riktigt, när jag vet hur det ser ut här, där jag lever i en alldeles egen värld där allt är upp och ner, där allt har hårda kanter och det mesta kantas av vidriga stup.
Hade du någonstans visat att du haft orken eller viljan att kämpa med mig, trots mina snåriga stigar och oberäkneliga dagar hade jag tagit din hand och aldrig släppt.
Jag hade kämpat, inte bara för min egen del utan för att försöka vara den syster du egentligen borde haft där du inte hade behövt oroa dig alls för vilket skick du ska hitta henne i eller för hur hon ska klara vardagen. En syster som alltid skulle finnas där.
Jag hade stått upp, för att det är vad jag vill kunna göra.
Jag vill vara den starka systern, bara för dig.
Jag är så ledsen att jag aldrig kunnat kämpa så, att jag aldrig riktigt kunnat bli litad på.
Jag har inte hjärta att tvinga på dig mitt mörker, älskade lillebror, men jag vill att du ska veta att du är saknad, här borta i min alldeles egna vridna värld. Jag vet att du skymtat den förr.

Men, jag kommer aldrig kunna be dig att kliva på.

Måndag 6 sep

Tänka sig, nu är det september och mindre än en månad tills jag fyller 22.
Tiden går fort och på sätt och vis är jag glad för det. Sommarens slut blev
rätt tungt - på lite för många sätt å vis. Men, jag står upp och jag kämpar.

Alkoholen försöker jag ta det lugnt med och förra helgen var jag helt nykter.
Onsdagar har jag inte varit ut på på väldigt länge nu, så även där försöker jag.

Grönborgs går bra och förtillfället jobbar jag med sjalar som jag handmålar och
det är så jävla kul - ngt jag skulle kunna jobba med dagligen. Jag är nöjd.

Idag kom även min underbust som jag och Tova beställde från England och den
sitter som en smäck så min måndag hade inte kunnat bli bättre. Eller jo, kanske
lite.. *Saying nothing at all. Resten av brudarna vet nog ändå vad jag menar trots
att jag håller på att tönta runt. Fan, vilken jävla fjant man blivit - helt sinnes..


Please, hold on to me.



bloglovin