Lack och kyla pt2

Äntligen har jag fått de färdiga bilderna från min kalla, men otroligt roliga lack-plåtning
med jämtlands-fotografen Tommy Jonasson! Here you have darlings!









Vad tycker ni? Alltid kul med kritik/kommentarer.

The unspoken

Här skulle jag vilja spotta ur mig alla giftiga tankar som etsat sig fast inuti.
Tankar som bränner som eld, och som på samma gång gör mig alldeles kall.
Jag förstår verkligen inte vad det är som händer, och jag har funderat, åh vad jag funderat, på
varför det blir såhär.. Känslan av ensamhet har inte direkt släppt, men har absolut blivit lättare
sen älskade vännen Tova varit här och lyssnat på mig och mitt trasiga inre. Hennes tålamod!
Som den varelsen lyssnat och funnits där under mina mest mörka stunder, och aldrig vikit undan!

Just nu har jag så mycket i huvudet att det spridit sig till bröstet där en tung klump fastnat sen ett
tag tillbaka, och den försvinner inte hur jag än beter mig. Fan, det är så jävla svårt att inte veta hur
man ska vara för att det mesta ska lösa sig, och det är något som verkligen kan få en ur balans.
"Var dig själv bara" - men om inte det duger då? Det är jobbigt att inse att man är sjuk och inte kan
tänka realistiskt eller åtminstone på samma sätt som andra människor när det handlar om relationer.
Helst av allt skulle jag vilja ha en psykolog som kunde förklara för de anhöriga vad som händer i mitt
huvud i vissa situationer, det hade varit en lättnad utav en annan värld eftersom jag vet att jag själv är
svår att förstå. Fan. Jag orkar inte sitta trasig bredvid och strypas av det som verkligen skriker inuti.
Tystnaden blir total och den skriker. Min tystnad skriker men ni hör ingenting. Precis som alltid tyvärr.
Hur kan man inte märka den blödande tystnaden när det är den som låter högst?
Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare med detta utan att verkligen förstöra det min vardag just nu
består av, men samtidigt så förstör jag mig själv, som så många gånger förr, om jag fortsätter skrika tyst.
Jag funderar en stund. Funderar, och inser, att jag ännu gång kommer lägga de osagda orden i en mörk,
kall ask i själen tillsammans med mina frusna tårar.
Att bli förstådd när man inte är "som alla andra" är få förunnat i denna värld.

"Ju längre du sover desto kortare blir livet" - Åh, vad jag önskar att jag kunde få sova mer..

Knäck

Woho, idag har det varit fullt upp hela dagen!

Idag har det varit julbak med mormor - knäck och negerbollar! Efter ett tag fick vi även
spontan-besök av min kära moder, så då kunde vi härja och baka alla tre i köket. Mys!
Först ut var trippelsats av negerbollarna.


Mat.. Och sedan var det dags att börja göra knäck.

Det jobbiga med att koka knäck är att det tar sådan fruktansvärt lång tid - i mitt tycke.. Men men.
Vi pysslade på i lagom takt i köket med skratt och missförstånd, som det alltid blir med min mor,
mormor och mig tillsammans. Ingen lyssnar och alla pratar på om sitt eget tills vi inser att de andra
antingen inte lyssnat, eller inte förstått alls... Haha!


Ibland blir det lätt stressigt när tre stycken ska försöka samsas i köket.. Och då blir det lätt kaos.
Stackars mormor som får städa upp all fast-torkad knäck ikväll, oj oj oj. (Vi spillde LITEGRANN..)


NU, 20:46, är jag äntligen hemma och kan sätta mig ner och ta det lugnt med Persuader dunkandes i
högtalarna. Min nacke och skuldra värker igen. Undrar vars jag lade linementet..?
Jag lär förhoppningsvis sova riktigt gott inatt - med tanke på vilken fart och fläkt det varit hela dagen.
(Just ja, jag har hunnit köpa VÄRLDENS största panå som jag funderar att ge på mig inom en snar framtid!)
Problemet är vart jag kan finna en bra plats att hålla till på här i lägenheten, utan att vara i vägen för min kära sambo.. Ehhhh.. ÄH, det tar vi sen helt enkelt! Nu ska jag försöka vila hjärnan lite. PUSS!

... Sunday

Söndag..
Kan ni gissa att det inte blivit många knop gjorda idag?
Osminkad, raggsockar, stor tröja + mina mjukisbyxor från misterbling blev perfekt.
Jag har legat i sängen halva dagen med trevligt sällskap framför en film på datorn.

(Woho, lite av mitt rum syns åxå!)

Fan, hjärtat brinner idag.
Jag är trött, men ändå så finns en läskig rastlöshet där som får mig att gå
omkring som en osalig ande i lägenheten, medans min sambo sover framför tv'n. Jag går till och från
kylskåpet utan att egentligen vilja ha något att äta - eller in och ut från balkongen efter en cigarett..
Har ni någon gång haft behov att säga till en människa att denne är saknad, utan att kunna göra det?
Jag vill och behöver få ur mig det, men jag kan inte. Inte utan att dra upp något som borde förbli tyst,
eller utan att bli väldigt, väldigt besviken på obesvarade känslor.. Hjärtat brinner.


Imorgon börjar jag på 'Team Heffners', min nya praktikplats. Det kommer bli riktigt skönt att ha
något att göra på dagarna, iallafall i några timmar, och faktiskt få någon typ av rutin i vardagen igen.
(Har man varit hemma såhär länge tappar man till slut alla rutiner)
Det som gör saken ännu bättre är att jag kommer ha gång-avstånd dit, så jag kommer få daglig motion
OCH spara in pengarna som jag annars skulle lagt på bussresor. - Hur suveränt som helst.

Något som dock känns lite skrämmande är att vänja sig vid tanken på att plötsligt inte kunna komma
och gå som man vill, resa när och vart som helst utan problem.. Jag har blivit van vid att boka en sista
minuten-resa under ett impuls-ryck och inte behöva ta ledigt från någon arbetsgivare.
Sååå, detta blir en ordentlig omställning för mig som tycker om att "irra runt" i vårt avlånga land.
Näe, nu kommer ångesten... Jag måste verkligen sluta fundera.

Fire



Loneliness

Är det inte läskigt hur känslor kan vara totalt orealistiska vissa gånger?
När de absolut inte borde finnas där, kan de dyka upp som onda skuggor från ett förflutet bara
för att lägga sig i bakgrunden och kyla ner ens dagar..
Hur kan man sig känna sig ensam i en folksamling?
Hur kan man plötsligt känna sig ensam bland vänner och bekanta?

Jag vet att känslor inte är allt, att känslor och tankar kan förstöra mycket för en individ,
men hur vet man vilka känslor som inte är relevanta, egentligen?
Vissa dagar borde man ha tillgång till en 'reset'-knapp, som en mental återställning när funderingar
börjar knacka hål på hjärnan och hjärtat.

- Åh, om man bara kunde låsa ute vissa tankar och känslor!
Går det verkligen att totalt ignorera en känsla som man vet inte är bra för en..?
Kan man glömma bort med egen tankekraft?
Kan man försöka att ignorera det brinnande svarta hålet i bröstet som dyker upp ibland?

Hur lär man sig att ignorera känslan av ensamhet?

Dea -09

Effektiv

Natten som gick var följd av hemska mardrömmar.
Jag sov med Nettan eftersom vi hade kollat på skräckfilmen "Grave Encounters" och
tydligen har jag flugit upp i panik flera gånger och sedan lagt mig igen. Ja, vad säger
man? Hej igen mardrömmar, det var ett tag sen.

Trots att jag var helt slut när jag vaknade, har jag och min kära sambo ändå varit
riktigt effektiva idag. Vi har städat ordentligt, varit iväg med glas och plast till sopsorteringen
och har dessutom varit och storhandlat på Ica Maxi.
Att åka buss med fyra proppfulla icakassar är inte jätteroligt, men det måste göras!
Jag älskar vår smått kaotiska inköpslista..


Eh.. Ja. Efter lite målning i köket (skåphandtag och lite dekorations-målning) sitter jag nu med
en öl i näven och njuter efter dagens sysslor. Vi har varit riktigt duktiga så ikväll belönar vi oss
med en liten utgång till sunkhaket "Daltons" och vår älskade torsdags-öl.
Skål mina vänner!

Photoshoot

Wooh, imorse var det bara att stiga upp strax efter 06 för att göra sig i ordning
för dagens plåtning av misterblings nya tjejkläder. Trött och frusen stod jag och
väntade på bussen och fick en chock när jag insåg att vintern faktiskt kommit..
Jag har inte varit ute på ärenden på ett bra tag så jag har missat helt att halkan,
mörkret och morgonkylan anlänt. - En smärre chock..

Dagen har gått relativt bra antar jag, trots att jag tycker att jag börjar se mer och
mer illa ut på bild.. Ännu en dålig dag, eller börjar jag faktiskt tappa stinget?!
Usch, jag vill inte ens tänka på det. Jag får se det såhär; det blir lite pengar i kassan
igen, vilket verkligen behövs eftersom jag nu helt lever på Nettan's tighta ekonomi.
Jag får bita i det sura äpplet och acceptera att jag inte levererar snorheta bilder.
Fan fan fan fan, I wanna be pretty..

Älskade Nettan och jag köpte hem kina-mat idag som vi gottat oss med i soffan och
strax därefter somnade jag som en stock i soffan, helt utslagen. Så fruktansvärt trött!
Nu springer jag omkring i morgonrock och tofflor och känner mig väldigt snygg i det
utkletade sminket sen min sovstund, EHE!
Snygg tjej;


Jag vill ju självklart visa något av dagens resultat, men eftersom jag inte fått bilderna än har jag
tyvärr kopierat dem från hemsidan - därav den kassa kvalitén. (Ni får ursäkta mig!)
Om jag säger såhär; idag har det varit väldigt spännande färger på topparna..



Monday 13th

Har ni någonsin känt att orken och engagemanget sakta rinner ifrån er?
De två sista dagarna har jag känt det allt mer, och jag kan inget annat än att kallt anta
att jag är på väg neråt, igen.
Jag hoppas innerligt, åh så innerligt, att det bara är värken i ryggen som fått mig så
låg och bitter. Imorgon har jag lidit i en vecka trots Tradolan, Diklofenak och Linnex;
ett starkt muskeluppvärmande och smärtlindrande linement som bränner som eld.
- Självklart har även sömnen blivit påverkad, så jag har sovit som en kratta eftersom
det vissa stunder varit näst intill omöjligt att ligga ner utan att ha obeskrivlig smärta i
skuldra och nacke.
Åh, jag måste vara en underbar varelse att leva med just nu.
I fredags fick Nettan, älskade sambo, fara hem från jobbet för att ta hand om mig.
Jag kunde inte ens klä av mig och ta mig in i duschen själv, så Nettan fick snällt hjälpa
mig av med kläderna och sen lotsa mig ner i badkaret där hon sen fick tvätta mig och
mitt hår. - Då är det illa, riktigt illa. Jag har aldrig känt mig så gammal och döende förut.

Fan.
Egentligen hade jag tänkt uppdatera bloggen med bilder på vår nya härliga lägenhet och
framför allt visa mitt egna krypin.. men jag orkar fan inte engagera mig längre.
Jag har en konstig bitterhet som ligger och sjuder i magen och helst av allt hade jag velat gå
lös på facebook eller helgon.se och berätta om hur mycket jag hatar omvärlden just idag.
Men icke.
Jag har lärt mig att vara tyst.

Varför läser ni min blogg överhuvudtaget?

[Update 12.06]
Jag fortsätter kedjeröka och hälla i mig litervis med kaffe efter ett försök till bättre humör med
senaste twilight-filmen imorse..
För någon timme sen kom fotografen Tommy förbi för att visa lite bilder sen vår senaste plåtning,
och för att spåna på lite idéer till eventuella nya plåtningar - vilket var susen eftersom det "störde"
mig i mitt muttrande.
Nu har Tommy åkt och i brist på annat leker jag med lite bilder... Uh, I'm bored.




[Update 15.46]
Hey darlings, I'm not bitter anymore!
Jag har precis haft älskade pappa på besök och det har varit så mysigt! <3
Först för att visa hur jag och Nettan har det i vår nya lägenhet, och sen framförallt för att få rå om
honom ett litet tag medans jag spyr ur mig allt det bittra som bara vill ut.
Det är det jag älskar allra mest med min pappa - att han lyssnar utan att döma det minsta.
Efter ett samtal med honom känns det alltid mycket lättare, och det är guld värt såna här dagar!
Pappa, jag älskar dig så att hjärtat nästan spricker.

... ...

Det går inte, det går inte, det går inte...




Jag kan inte andas.

Tradolan I love you

Min rygg har blivit helt förstörd efter alla flyttkartonger som jag burit den sista tiden.
Jag har vetat hela tiden att jag inte borde, men jag har varit så illa tvungen när det inte
funnits några som velat hjälpa till. , nu sitter jag här och knaprar tradolan och lider.

Eller okej, igår led jag oerhört och grät i omgångar när jag inte kunde sitta, ligga eller stå
utan att värken från helvetet slog omkull mig. Det gör så förbannat ont när ryggkotorna
lägger sig fel - det är som den värsta tandvärk och det blir svårt att fokusera på någonting
annat än just värken som våldtar en, om och om igen. Igår var jag nära att hoppa från vår
balkong bara för att slippa leva..
Som tur är finns det vänliga själar därute. På kvällskvisten kom en bekant förbi med en karta
tradolan så att jag kunde stå ut med smärtan, och det är tack vare de tabletterna som jag är
uppe och går idag. *Stort tack Micke, du ska veta hur mycket det betyder!

Älskade tradolan, älskade, älskade, älskade tabletter.
Jag kanske till och med klarar av plåtningen för misterbling till veckan? God, I really need to.
Plåtningen skulle ha varit igår egentligen, men när jag inte tog mig ur sängen utan att kvida
och inte kunde röra vänster arm så att jag kunde klä på mig.. då insåg jag att det var kört.
Det var bara att snällt stanna hemma med besvikelsen, ångesten och smärtan som enda sällskap..

Ja, och nu är värsta ruset från tradolan'en över.. så, vad gör jag nu? Jag tar en till.

I miss you...

Jag saknar dig så att det värker inuti.
Jag vet att jag inte kan hoppas på att det finns någon lösning
eller att jag någonsin kommer kunna ringa, bara för att berätta vad jag tänker på.
Dagar som denna när det värker i hela mig, önskar jag att du hade varit bredvid.
Varit bredvid, eller bara ett telefonsamtal bort..
Du är borta och jag måste acceptera, hur nu det ska gå.
- Hur skulle jag kunna när det var du som spred värmen runt om?

Nu är det kallt och mörkt sen du försvann.
Kylan har letat sig in och spridit sig som ett litet gift i hjärttrakten trots
att hjärtat fortfarande kan brinna när jag ser bilderna på dig.

Om du bara visste vad jag hade behövt dig bredvid!
Ännu en gång har jag förstört ryggen och jag bara önskar att jag hade haft
din varma famn att lugna oron med. Men nej, jag vet att det inte blir så.
Du är borta och jag måste acceptera - du kommer inte tillbaka och tröstar mig.


*SUCK*

[00.25]
Godafton nattugglor.. 21.30 gick en trött men nöjd Dea och la sig, men sitter
nu här igen. 2 timmars sömn är bättre än ingenting antar jag, men jag blir ändå
lite orolig ifall sömnproblemen redan letat sig tillbaka.. Igen.
När jag lade mig var det ljud och rörelse i lägenheten, så det blir en markant
skillnad till det tysta mörkret som är här nu. När älskade Nettan lade sig, vet jag ej.

Åh, vilken dag det här blev! När Nettan kom hem var jag i full gång med maten så hon kunde
sätta sig till dukat bord och slappna av. Sen drog effektiviteten igång kan jag lova!
Först; hårfärgning på tösen, lite disk och kaffe. Sen flyttade vi oss in till vardagsrummet.
- Det som började med att sätta upp två vägglampor, slutade med att även alla tavlor kom upp,
både i vardagsrummet OCH köket (vi har mkt tavlor) och det blev även lite om-möblering.
Dessvärre har kvällen varit plågsam för min kära sambo som först gick in i en dörr till min elaka
förtjusning.. Jag tittade bort två sekunder(!) och hör bara smällen när hon går in med huvudet före
i hennes sovrumsdörr. "HAHAHAHA VAFAN?" - Jag skrattade så luften tog slut.
- Strax därefter leker hon blodbad i vardagsrummet när hon skär sig på en rakbladskniv..
Jag har insett att hon inte kan vara i möblerade rum om hon är lite övertrött eller förvirrad.
Meen, jag kunde inte ha fått en bättre sambo. Jag är så fruktansvärt nöjd med tillvaron just nu att det
är läskigt. Jag kom på mig själv förut ikväll att jag satt och funderade på när smällen ska komma och
allting rasar.. Hur illa är inte det egentligen?

SUCK.. Vad ska jag pyssla med nu egentligen? Allt konstnärs-material är kvar i gångviken så att stilla
rastlösheten med lite ny konst är ju tyvärr helt uteslutet. Åh, vad det hade varit mys nu..
Hur kommer det sig att man blir som mest kreativ på nätterna? Det händer mig jämt och ständigt.
- Vissa gånger kan jag till och med ligga i sängen men vara tvungen att kliva upp om jag fått en idé.. Eh.
Jag kanske är lite galen? "LITE..?" - Då är det lycka att ha en sambo som älskar en för den man är.

Moving on

Är det redan måndag? Igen?
Nu har det varit mycket på slutet.. As always?
Helgen som var har varit alldeles underbart hysterisk med mycket vänner, fest
och självklart väldigt mycket alkohol.. Underbara öl och underbara redbull vodka!

Jag har äntligen fått hit mina möbler till 3:an på tjädervägen, så nu har jag fått
mitt alldeles egna galna, zebra-dekorerade krypin. <3
Flyttlasset gick fredag morgon med en lastbil från gångviken, och jag kan ärligt
säga att jag aldrig mer vill flytta till en fastighet utan hiss!
Min kära lillebror och en bekant till mig slet med att få upp 4sits-soffan, sängen,
min gigantiska byrå och andra tunga saker - stort, stort tack!

Så, nu börjar jag och min sambo Nettan äntligen få ordning i lägenheten.
Nu är det bara lite småtjafs som att sätta upp tavlor och lite vägglampor så känns det
som att vi fått vår lya komplett, vilket är en otrolig lättnad för min del.
Jag har väldiga problem med att slappna av och finna något sorts lugn när det är stökigt
runt om, att ha levt bland kartonger har väl kanske inte varit det ultimata..
Meen, nu är vi på gång med att förklara krig mot de jobbiga betongväggarna härinne
som, än så länge, klarat sig från angrepp med borren.. Dekorera, dekorera.

- Om jag bara kan sluta snora så tror jag att jag ska ta och försöka städa upp lite efter helgens
bravader tills Nettan kommer hem från jobbet..
Åh, detta känns verkligen som en nystart! Jag har någon att laga mat åt, någon att väcka
lite försiktigt på helgerna och någon att få komma hem till. Det känns så fruktansvärt bra ska ni veta!

Summerdays

Photo by: Kristoffer H 2011







I'm sorry I cant tell



bloglovin