Ett slag i ansiktet

Hur lång tid tar det för en människa att smälta hårda ord?
Med tanke på vår suveräna matsmältning och förmåga att ta hand om
olämpliga saker vi fått i oss, tycker jag att det är märkligt hur fruktansvärt
svårt vi däremot kan ha att smälta saker psykiskt.
Ord som egentligen bara skär inuti om vi låter dem göra det, kan överlag
förstöra en insida och få den att rämna totalt, trots att man i andra fall kan
överleva dödliga överdoser av diverse mängder tabletter..
Psyket är det bräckligaste hos oss, men hur vet man det utan att driva det till
bristningsgränsen? - Och vem skulle överhuvudtaget vilja göra det?

Något jag har undrat över och legat vaken över på nätterna, är hur vissa
människor absolut inte kan ha någon tanke på det bräckliga psyket hos andra.
De häver ur sig ord som slår i ansiktet och skär sönder allt inuti, utan att de
ens förstår eller funderar på vilken skada de åsamkar. Det skrämmer mig.

Det finns så fruktansvärt många trasiga själar i den här världen,
som minst av allt behöver verbala slag i ansiktet, iskalla tystnader eller dödande
blickar - men varför skulle någon egentligen bry sig - om denne känner behovet
av att hävda sig eller få ur sig ngt elakt till dessa trasiga människor?
Just att de inte behöver bry sig om vilka känslomässiga ärr de sätter hos den andra,
eller ens hur lång det tid kommer ta att smälta allting är det värsta..
Varför skulle ngn fundera över vilka som kan ta emot slagen och vilka som inte klarar det?

Hur lång tid tar det för ett sår att läka?
Jag skulle vilja svara att alla sår läker, men jag är aningen tveksam till det.
Vissa sår som satt sig på insidan, läker nog aldrig riktigt beroende på hur infekterat
det fortsätter att bli av omgivning och situationer.
Att smälta riktigt hårda ord kräver lång tid och försiktig omsorg från omvärlden.
Det värsta är att vi aldrig kan se vilka som går omkring och försöker smälta något
psykiskt, och just därför tycker jag att det borde vara så självklart att faktiskt
behandla varandra med lite mer eftertanke och omsorg.

Hur kan vi någonsin veta vem vi sänkt genom våra elaka dagar?
Hur kan vi veta vem som tog sig upp från slaget, och vem som kanske fortfarande
trampar omkring i skärvor av en insida vi tanklöst slog sönder?

Jag tror inte att människor är genom-onda, men något jag insett alltför många ggr
är att vi absolut aldrig tänker oss för - eller tänker steget längre.
Så fort vi känner oss förorättade, kör vi fram som ångvältar utan att tänka efter.
Behöver vi verkligen slå någon i ansiktet med verbala hemska spyor?

Jag hatar att vara ledsen, och framför allt trasig, av gamla slag och ord som etsat
sig fast under tider då min psykiska "matsmältnings-förmåga" varit på botten,
och det som smärtar mest är inte såren som aldrig läker.. utan att veta att de skyldiga
knappt vet om vad de egentligen gjorde mot ngn som inte kunde slå tillbaka.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sänka en människa till den grad att de under
sitt liv alltid kommer få gå omkring med inre ärr och fula lagade sprickor.

Varför skulle andra vilja det?
Det här är delar av mänskligheten som skrämmer mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin