The day after

Klockan är 11.30 och jag sitter fixad och klar. Det är verkligen inte vanligt eftersom jag vänt på dygnet igen och oftast kliver upp runt 14.. Solen skiner och det är inte ens särskilt kallt ute. (Har redan varit ute på några cigarettvändor.) Och till det allra läskigaste - jag är på riktigt bra humör! Crazy shit.
Jag kan knappt fatta att 2012 snart har gått. Det här året har varit så fruktansvärt intensivt, på gott och ont. De första fyra månaderna var vidrigare än allt annat jag någonsin upplevt och det är knappt att jag överlevde. Nu kan jag sitta här i december och förundras över att jag sitter här idag, med näst intill rakat hår och tillbaka-flyttad till Sundsvall. Jag behöver verkligen en mental paus efter 2012, det är ett som är säkert. Inte ens jag har hunnit med i mina svängar med flytter hit och dit, killar som kommit och gått och diverse andra händelser.. Skulle jag berätta mer i detalj skulle nog många bara sitta och gapa över hur mycket som verkar helt otroligt och fruktansvärt tveksamt. Jag vill inte vara den som verkar ljuga eller förställa mig så därför låter jag helt enkelt bli att säga något ytterligare.
 
Bara för att ha något att göra har jag lekt lite med kameran ute i solskenet. Haha, egenkär som man är.
 
Ja, det var allt.. Gott nytt år på er! (Lär inte sitta ngt mer vid datorn innan årskiftet.)
xoxo

f ck - Something's missing

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag känner att jag verkligen borde berätta så att jag slipper gå omkring sprickfärdig och sjuk - men jag kan inte. Jag har inte hjärta och jag vet inte om jag borde, egentligen. Jag tror att jag vill, men jag kan inte. Det är inge vidare att gå omkring med hemligheter. Jag slåss med mig själv mest hela dagarna och argumenten i huvudet låter som ett familjegräl. , lyssnar jag inte på musik eller försöker koppla bort hjärnan på annat sätt, får jag lyssna på ett ständigt jävla gräl i skallen. Det låter säkerligen rätt sjukt och som vanligt bryr jag mig inte ett dugg.. I think I got some problems, huh?
 
Det är något som fattas, något jag inte kan hitta eller få tag i. Det där som gör en lugn och harmonisk. Jag förstår verkligen inte vad det är jag ska leta efter, men jag vet att något saknas. Jag går omkring blaserad* med ett tomrum i mitt inre som jag förstår behöver fyllas med något som jag känner har en mening. Och det är ju just det, det där som ger en mening - där kör jag fast. Jag vet att jag är vilsen och att det kan tyckas tragiskt men jag förstår inte varför någon skulle sörja över det. Det är något man får acceptera. Jag tror inte att alla är gjorda för ett längre liv på den här planeten, jag gör verkligen inte det. Alla kan inte vara menade att gå omkring med sitt skadade DNA och försöka fixa till något såpass hyggligt att det går att kalla för 'liv'.
"Vi lever bara en gång." Jo tack, det vet jag mycket väl. Det jag däremot inte förstår är själva hysterin över livet. Vissa lever i 100 år utan att egentligen leva på riktigt, utan att våga ta det där läskiga klivet eller våga ta chansen att göra något helt nytt. De lever som på reserv, på ren automatik utan att göra själva livet rättvist. Andra lever knappt hälften så länge men har då gjort sitt yttersta för att leva till fullo - med äventyr, chanser, misstag och risker. Om då denna 50åring väljer att trycka på delete kan jag med all respekt förstå detta.
Försök se livet som en bok - en del läser väldigt långsamt och kan njuta av sin roman under en lång tid.
Andra lusläser och slukar kapitel hur fort som helst - och blir då färdiga mycket, mycket fortare. Förstår ni vad jag försöker säga?
 
Åh. jag vet inte vars jag ska ta vägen, vad jag vill eller var jag vill vara.. Fan.
 
Något jag tycker är rätt lustigt just för att det är så träffande synonymer:
*Blaserad: blasé, levnadsmätt, övermätt på nöjen, likgiltig, ointresserad, världstrött, uttråkad, utlevad, bortskämd, däst
 
[Update 23.43]
Tro aldrig att du kan snacka om mig ostraffat. Aldrig. Fyfan vad jag blir trött på människor och som alltid börjar jag seriöst att fundera på celibat i någon liten lägenhet någonstans där jag kan öva på min förmåga att totalignorera världen - eller självdö. Vidriga jävla människor är vad ni är.
Skönt att man åker ifrån Sundsvall imorgon.
 

.... Jul.

Nu är den här dagen snart över. Snart, snart, snart.
Nej, det är väl ingen nyhet att jag absolut inte har något till övers för julafton och allt som hör till. I år blev det firande i gångviken med min mor och mormor - trots att jag helst inte firar alls. Att min familj vet om detta struntar de i eftersom DE älskar julafton och tycker att jag ska ställa upp. Det har jag gjort nu. Maten är intagen och julklapparna utdelade och jag har faktiskt varit med på ett parti China Schack som den underbara dotter och barnbarn jag är. Medans damerna fortsätter spela sitter jag och trycker i källaren och längtar efter alkohol. Första året jag är NYKTER. Jag är nykter på julafton. (Detta skulle kunna sägas 17 ggr till bara för att få folk att förstå själva innebörden, det händer liksom inte att jag INTE är snorpackad.) Som en liten tröst och mental respirator kom älskade Magnus för en stund sen och hämtade mig för en liten åktur i bilen innan han skulle iväg på annat.
 
Jahapp.. Ångesten kommer sakta krypande. Och nu skulle ett skott i pannan sitta ganska fint för att slippa de deprimerande resterna av det här jävla året. - Ja, jag är alltid såhär "glad" när det handlar om jul och annat skit.
 
Två sjuka grejer: jag är nykter. Jag har kapat av mig näst intill allt hår. mm.. spännande.
It's crazy.

Changes

3 doors down - Changes
"I try to hold this Under control
They can't help me 'Cause no one knows

Now I'm going through changes, changes
God, I feel so feel so frustrated lately
When I get suffocated, save me
Now I'm going through changes, changes"
 
Julafton närmar sig..
Jag lider så fort jag vet att det strax är julafton, jag mår så fruktansvärt dåligt natten före och under just själva julaftons jävla dag. Ångesten brukar våldta mig och jag får senare festa bort skiten för att klara av dygnet utan några större sammanbrott och panikångest-attacker. Jag vet att det är många som tycker det är sjukt och jag har sett folk höja på ögonbrynet när jag försökt berätta - men this is My life, my hell. Ni behöver inte förstå. 
En tradition som varit i 7 år kanske har varit fest på julaftons kväll och då har vi festat värre än på nyår - det är det som har hållit mig uppe när jag helst av allt velat hänga mig bakom julgranen. (Helst bara slippa själva julen men det har min mamma och mormor väldiga problem med.. "Det är ju bara en enda dag, ställ upp nu Dea.")
Traditioner är till för att brytas brukar man säga och jag antar att det är så. För första året sen jag började jul-supa blir det ingen fest med Nettan eller Hanna. De har annat för sig på sina egna håll och jag inser att den här julen blir tyngre än vad jag trott. Någonstans har jag räknat med att de är räddningen varje år och jag vet att det är naivt att tro att det aldrig blir någon förändring. Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska ta mig till och det verkar som att jag detta år ska fira jul hos mamma.. Bara tanken ger mig ett tryck över bröstet men jag försöker att ignorera ångesten som sakta smyger sig på. Nu är det fredag och konstigt nog verkar det inte ens bli något galej i helgen.
Jag har inte ens hört något om något nyårs-firande och jag börjar fundera vad den här plötsliga tystnaden kommer ifrån.
Tankarna snurrar värre än virvelvinden och känslan av att vara vilsen växer. Vars ska jag ta vägen?
Jag skulle vilja njuta av en White Russian omgiven av massa människor som får mig att slappna av och tillsammans med mig kan strunta i morgondagen. Jag vet att jag inte kommer hitta andra själar lika förlorade som mig och det gör lite ont. Jag känner mig ensam och känslan av att inte "ha ngn" spökar i bakhuvudet på nätterna när jag ligger nykter och stirrar i taket. Det är vinter så att jag börjar sjunka är inte konstigt alls.. Den här tiden på året är mitt personliga helvete, varje år är det exakt samma sak. I guess it's time to fall again.
 
Help me, I'm lost.

This is wonderland

Vad är det för dag idag? Torsdag? Onsdag? Fredag? Näe, det är torsdag. Tror jag.
 
Trots det här mörka, deprimerande och helvetiska halvårets snö och kyla har jag varit ute på vift igen. Jag skulle egentligen till Umeå men det blev att jag hamnade i Uppsala. Ja, så kan det gå i mina svängar. 
(Resan till Umeå blev inställd eftersom det krånglade med skjutsen jag skulle få av en lastbil.) Klev upp klockan 12 i fredags och 2 timmar senare satt jag på en buss för att ta mig till Uppsala. I söderhamn klev jag av för att bli hämtad av Owe och två till - och sen bilade vi till Uppsala.
, fredag-tisdag var jag och hälsade på Owe och festade loss totalt och hade det sjukt jävla nice.
 
Ja.. och beroende på vilken dag det är så har jag iallafall varit hos Micke från det att jag kom tillbaka till stan tills idag då jag blev hämtad för att fika i birsta med raringen Sven. Hur mysigt som helst att få omkring med en kär vän och bara vara bland alla affärer! Efteråt skjutsade han mig till pappa som skulle bjuda på middag och hade köpt något i zebra till mig. (IGEN? Han har köpt 1 par pumps, 1 par jeans, 1 par leggings, 1 bolero och 1 scarf i zebra sen november!) Pappa och jag åt gott, som alltid hos honom, och sen fick jag min present! Ett par knähöga stilettstövlar i svart och zebra som satt ursnyggt och var sköna som attan. Shit, päronpaj vet verkligen vad jag tycker om för stil på skor. Vass tå och hög smal klack. I'm in love. Älskade pappa, jag är så evigt tacksam för allt han gör för mig. Kärleken är enorm. Enorm och större ändå, sådär så att det är sjukt hur hjärtat sväller inuti. Typ så.
Nu är jag tillbaka hos Micke igen och passar på att blogga medans han gör annat. Why not liksom? Nu kommer det bli tecknat, animerat och ännu mer tecknat medans jag knaprar Vicks blue och kedjeröker eller fnissar sönder. Det är väldigt ofta man får se Micke le då, just när jag tappar kontrollen över mig själv en stund, så jag antar att jag roar honom - och det är ju alltid bra när man oinbjudet bosatt sig hos någon. Jag är självutnämnd hustomte här i hans lägenhet där jag barrikerar mig från snön och den vidriga verkligheten utanför. Även om Micke måste iväg så stannar jag här i soffan. På riktigt. Det är riktig vänskap det, han vet hur mycket jag hatar snön, och då låter han mig slippa.
Tittar jag lite snett till höger nu ser jag honom sitta på golvet och plocka tändstickor som han tappat ut. HAHA, förjävla roligt eftersom jag vet hur trött man blir när sånt händer. Han gjorde även samma grej för ngn dag sen. Hur lyckas man? Jaja, nu ska jag sluta svamla loss och flyga vidare. På ryska!
 
This is wonderland, welcome.
 
Okej, Update!
Några totalt för mycket, galna favoriter denna månad:
10 highest jumps, Adventure Time, Samurai Shamploo
Shpongle
"Wooosshh", "Det är för mycket!", "Jäävlar Micke, jääääävlar!" mm..
Rapa rök
Åh, ja nu flyger jag!
Akrobatiska, totalt spontana (enligt mig ninjasnabba) rörelser
Smsflörting
Klassisk musik väldigt tidigt på morgonen eller på natten
White Russian
Loke - För fallna änglar

01.48

Med älskade Colony 5 i högtalarna och en tavla på torkning sitter jag vaken ensam.
Jag har börjat vända på dygnet rätt rejält så jag är åter igen tillbaka i mitt natt uggle-stadie. Mig gör det ingenting eftersom jag inte har någon direkt anledning att kliva upp på morgonen. - Speciellt inte nu när den norrländska vintern hittade oss med kyla och mängder av snö. Jag hatar verkligen vintern. Hatar, hatar, hatar.
Jag vägrar näst intill att gå ut överhuvudtaget för tillfället efter en jobbig lördag med snö och kaos i stan. Det är för kallt och det är alldeles för mycket snö för att jag ska vara utomhus. Så är det bara.
 
Trots detta tog jag mig i kragen och tog mig ut igårnatt när jag blev hämtad av älskade Magnus för en nattlig föreningsstämma med Fyren. Fasen vad jag har saknat Magnus och vår bubbla nu när jag inte sett honom på några veckor. Tro mig när jag säger att det var ett kärt återseende med mycket skratt och kedjerökning i köket (precis som alltid!) Det är få människor jag kan vara så ärlig med som med Magnus och ändå veta att han inte dömer. Han tycker om mig trots mina sjuka inslag och kaotiska bravader och kan faktiskt se det roliga i all misär och tragik - och det är precis det jag behöver.
Please don't judge me.

With all this junk I'm doing just fine. Let it be that way, it's my life and my mistakes.
Have you ever seen a rainbow without rain?


bloglovin