Silence, I'm sorry

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu utan att säga för mycket.
Egentligen spelar det ingen roll antar jag eftersom dagarna i sig inte har något direkt
värde om jag ska vara brutalt ärlig.
Visst är det så att jag dragit mig undan och sagt av mig all kontakt, men det är för att
jag behöver det, for real. Jag har verkligen ingen ork.
Sista tiden har det inte gått många timmar utan Tova i min närhet, som älskvärt och
osjälviskt funnits vid min sida hela tiden och jag vet inte hur jag med ord ska beskriva
vad sånt betyder när världen runt om rasar.
Mycket har hänt.
Vad säger man? Jag kommer inte att vara närvarande ett tag framöver, så att ni vet..
Klarspråk; jag kommer inte ens att vara hemma och vet inte när jag kommer tillbaka.


Älskade Tova och jag strax innan coctail-partyt förra veckan.



Tack för att du orkar och för att du får mig att stå
och tack för att du lyssnar och för att du vägrar att gå.

Mental garderob

Årets första inlägg blir 'ovanligt' nog på nattkröken. eh.
Mitt nyår firades på "7an" i gångviken med härliga vänner och massa roligheter.
Singstar, TWISTER å bugg höll i hela kvällen och som grädde på moset drog vi iväg på
madrass-åkning i en isbacke efter 12slaget, där vi tyvärr slog oss halvt fördärvade,
men åh, vad kul det var!

De här två dagarna efter nyår har jag varit totalt död. Mina knän är sönderslagna och till råga
på allt tror jag att två kotor ligger fel i ryggen - igen.. Nya skrapsår hittar jag även överallt.
Igår kunde jag knappt gå och låg på en madrass framför tv'n precis HELA dagen med Tova &
Patrik i sofforna bredvid mig. Vid 21-tiden insåg vi att det kanske var dags att åka ifrån "7an"
och ta oss iväg till mig där vi skulle sova. SÅ, från ett soffläge till nästa!

Idag var jag hemma från jobbet. Att flänga runt med de här onda knäna är väl inte det direkt
ultimata, om jag säger så.. Jag har fortsatt med mitt soff-liggande framför film efter film idag,
med min - också trötta - sambo, varvat med massor av mat och sömn. Slitna tjejer, oh yes.
- Imorgon ska jag däremot ta mig till jobbet, vare sig jag orkar eller inte. "KÄMPA DEA".

Bara vila liteee till..


Och fortfarande sitter en saknad kvar i magtrakten, som gör sig påmind när mörket faller på och
tystnaden sänker sig i vår mysiga trea. En saknad och en melankoli som oroar. Lämna mitt huvud.
Jag önskar så innerligt att jag kunde rensa lite bland mina överflödiga känslor, som en vårstädning
eller en gallring av gamla, nötta kläder man inte använder längre..
- Helt enkelt gallra bort det onödiga, oönskade, som bara tar plats i min mentala garderob.
Men, jag vet att det inte fungerar så. Jag kan inte gallra eller välja bort.
Melankolin stannar kvar - precis som de där plaggen du bara inte kan göra dig av med. Varför?
Jag samlar på alldeles för mycket inuti, som bara stuvas in och läggs på hög på näthinnan.
Kanske (åh, måtte det vara så) så vaknar jag en vår-dag och känner att det är dags för förnyelse
i den överfulla, mentala garderoben och klarar av att gallra bort de skadliga överflödiga känslorna.
Men, tills dess får de ligga kvar där längst in i mörkret med allt det andra jag helst vill glömma bort.
Until that day.


bloglovin