Rockbitch

Fan, dagarna går och jag har verkligen inget intressant att skriva om.. Det jag vill berätta kan jag inte nämna här.
 
Rockbitch boat 2012 har precis varit och som vanligt var det en helvild jävla kryssning! Så fruktansvärt kul att det var premiär för Nettan och att Modig följde med. Det var så jävla mysigt att få krama om honom och ha kul ihop igen.. Lördag till måndag var fylld med konstant fylla, äventyr och sjuka utklädnader och smink. Jag blir alltid lika glad på dessa kryssningar när man får träffa allt party-folk som man annars knappt ser! Att döpa om alla på båten till Birk roade mig, Nettan och Danne i x antal timmar och att Modig blev jagad av ett gigantiskt berusat kakmonster var hysteriskt kul. Jag har en hel del minnesluckor men efter absinth, fisherman och diverse annan sprit är det inte så konstigt. - Jag har även miljarder blåmärken, munsår, halsbränna och ryggont men det är VÄRT det.
 
Sista tiden har jag bara umgåtts med Magnus där jag får vara mig själv, min fantasivärld utanför mitt livs kaos. Jag orkar inte riktigt ta itu med livet och hos min älskade vän får jag chans att rymma ifrån allt som gör ont. Vi skrattar åt all misär och hänger på Norra Berget framför en öppen brasa och flummar i timmar. We have each other!
Sömnen är fortfarande knappt befintlig och ångesten hittar mig alltid i mörkret, men de nätter jag är i Gångviken då har jag iallafall Tequila som sover bredvid.. Älskade kisse som torkar mina tårar.
Igår hade jag en bra dag och överraskade mamma och lillebror med fin-middag. Klockan 2 började jag att marinera kyckling och minimajs och ställde i ugn, som serverades med jasminris, grönsaker och en god sås tre timmar senare. Riktigt pigg och Ingen ångest på hela dagen!
 
Idag har det varit värre och när jag satt på bussen till Magnus slog saknaden till. Volbeat - Making Believe säger så mycket.. Precis som alla andra låtar. Jag kan knappt lyssna på musik längre. Jag undrar hur sömnen kommer bli.. Magnus somnade i soffan medans vi tittade på Pulp Fiction så jag passar på att blogga. Ja, eh. That's it.

Illusion

Ge mig fredag och sinnesfrid igen!
Älskade Magnus hörde av sig spontant på fredag förmiddag och ville ta mig med på en utflykt. Han hade fixat ved, filt, kaffekanna och muggar och kaffe - för att vi skulle kunna göra en brasa och dricka kaffe ute i det fria. Så fruktansvärt gulligt och så uppskattat att sitta där på Norra Berget med en av sina absolut bästa vänner med höstsolen i ansiktet och en varm brasa bredvid. Vi satt där i några timmar innan vi for hem till Magnus och började dricka alkohol. Jag väntade på att Patrik skulle komma från Umeå för Rock-kväll hos pappa, och mys i helgen och det mesta kändes verkligen bra! Jag lämnade Magnus vid 19 för att möta upp Patrik och sedan fara hem för att kunna lämna av hans grejer och förfesta lite medan vi väntade på Nettan och Danne som också skulle med. Det var underbart att få ha saknade Patrik i närheten igen!
Kvällen spenderades sedan hemma hos pappa med bra musik och mina älskade vänner. Pappsen hade gjort hur mycket mat och tilltugg som helst och verkligen fixat så att vi skulle ha en kanonkväll, och det fick vi!
Perfekt kväll i pappas mysiga lägenhet och det var länge sedan jag skrattade så mycket!
Jag, Patrik, Nettan & Danne tog nattbussen hem till Korsta, vårt gamla kollektiv, och fortsatte festa framtill morgon. Jag var den första att ge upp vid 06-tiden och bara en stund efter att jag lagt mig tassade Nettan in.
"Äru vaken? Vill du ha sällskap?"
En liten stund senare låg hon tätt intill mig och jag kunde börja slappna av samtidigt som jag höll henne i armen. Älskade, älskade Nettan. Jag kan verkligen inte sova längre - drömmarna tar ihjäl mig och långt efter att jag vaknat sitter fortfarande sorgen och ångesten kvar i bröstet.. Den natten fick jag sova. 
 
Tacksamheten jag känner till mina vänner går inte att beskriva med ord. Hade jag inte haft mina nära i närheten hade jag inte stått upp idag. De lyfter mig när benen sviker, och när jag tappat tron på livet tror de åt mig. Jag hade inte varit någonting utan dem - och jag förstår verkligen inte hur jag kunnat fått en sådan nästan omöjlig tur att hitta dessa underbara individer och få ha dem som vänner.. 
 
Inatt var det värre, så mycket mycket värre, trots att jag ännu en kväll var packad. Jag vaknade kall och tom efter hjärtslitande drömmar och hela dagen har ensamhet, saknad och ångest suttit tung inuti. Vissa stunder har det varit så jobbigt att halsen tjocknat och hjärtat hotat att slå sig ur bröstet. Andra stunder verkar kroppen lagt av och lämnat mig helt tom. Jag kan inte släppa, det går verkligen inte. Snälla älskade, låt mina nätter och drömmar vara ifred, det är allt jag ber om - jag klarar inte att vakna såhär en morgon till.
 
Klockan är 02.24 och jag sitter ännu en gång hos min klippa, Magnus. Han har precis somnat framför en film men bara tanken på sömn gör att paniken gror i bröstet och det blir svårt att andas.. Jag vill inte somna. 
Insikten att det kommer vara såhär framöver (vem vet hur länge) får det att värka panikartat. Det bränner som eld bakom ögonlocken och i hjärtat. Det brinner som en skogsbrand omöjlig att stoppa och jag kan inte rädda mig själv. Jag brinner upp.

I dont wanna

Hela dagen har jag tillbringat på madrassen i tränings-rummet hos mamma. Det enda jag har gjort är sovit och myst en sväng med katten som kom in. Jag vill verkligen inte vara vaken. Natten kommer bli lång eftersom jag sovit fram till 18 och jag vet att jag får skylla mig själv.. Men vad gör man när det gör för ont att vara vaken och ta itu med livet? Det är så mycket enklare att försvinna och gömma sig i ett mörkt, tyst rum och låtsas som att man inte är delaktig i livet, att man sagt upp abbonemanget. Jag vill inte vara med.

"Ju längre du sover, desto kortare blir livet" - Självklart sover jag en stund till.

You're in my mind


Back again

Imorgonkväll har jag varit i Sundsvall en vecka. Jag har nu flyttat tillbaka och bor för tillfället hos min moder..
 
Just nu sitter jag i lägenheten på tjädervägen, mitt gamla hem, och jag inser vad jag saknar det här krypinet.. Jag saknar också tiden som jag & Nettan hade här tillsammans men jag inser att tiderna förändras - och vi med dem. Den senaste tiden har varit riktigt jävla tung, men jag kämpar. Det kommer bli bättre.
Den blonda frisyren är borta helt - nu har jag röd mohawk istället. Jag måste förändra mig, bort med minnen och saker som kan förknippas med smärtan inuti. Det är fruktansvärt svårt att få ngn sömn just nu och jag förstår ju varför.. Så fort det blir lugnt och tyst omkring mig, kommer tankarna och minnena och slår ihjäl chanserna till sömn. Så fort jag somnar, drömmer jag om honom och vaknar på stört.. Det gör för ont för att kunna sova trots att det är det enda jag egentligen vill göra. Jag vill ingenting längre. Fan.
 
Idag for jag till älskade pappa och hade som vanligt det underbart med mat & kaffe och grymt bra musik.
På kvällskvisten kom herr Kihlgren och hämtade mig för att umgås i korsta. Det var riktigt uppskattat att ha honom här, vi har inte setts på evigheter! Han for för en liten stund sen och det blev ganska tomt måste jag säga. Men, jag uppskattar faktiskt den ensamma tiden - jag tror att jag kan behöva det. Och snälla, håll tummarna för att jag får sova inatt.
 
- Vill bara säga tack till Magnus för den senaste tidens stöd. Du är min lykta i mörkret!
 
[Update]
Så fort lugnet och tystnaden slog till kom smärtan igen. Hela dagen har jag klarat mig men nu river det i bröstet och ögonen svider av lömska tårar som börjar titta fram. Kanske är det nu det är dags att bryta ihop medans jag är ensam? Jag behöver gråta, det vet jag ju. Bryt ihop - och res dig igen. Det gör bara så förbannat jävla ont, så jävulskt förbannat ont.. Take my heart, and take my soul - I don't want them anymore.

I'm sorry my love

Klockan är 02.20 och jag sitter vaken med svidande ögon och en klump i halsen.
Idag gjorde jag och min Olof slut. Okej, jag kan inte kalla honom 'min' nu, men ni förstår vad jag menar.. Jag älskar den mannen nå så otroligt och de känslor jag har för honom måste vara utav en annan värld, men vi kan inte leva tillsammans - vi är för olika, och jag är för trasig. Bara tanken på hur den här kvällen utspelade sig får klumpen i halsen att växa och jag har svårt att förstå att det faktiskt är slut.. Aldrig mer kommer jag drunkna i hans vackra ögon eller bli berusad av hans underbara doft när han sover bredvid. Aldrig mer kommer jag känna hjärtat dunka stenhårt när han kysser mig och aldrig mer kommer jag få känna hans värme. Det är slut.
 
Mina grejer är packade i ikea-kassar och diverse påsar och står här i mina grannars lägenhet, My och Viktor. I ren desperation tog jag mina saker och bar in dem här och jag är så fruktansvärt tacksam över deras stöd. Utan att ens blinka tog de emot mig med öppna armar och öppnade sitt hem åt mig. Båda sover nu och trots att Viktors rytmiska snarkningar borde vara rätt sövande är det omöjligt att finna ro till att somna. Jag är så fruktansvärt vilsen och smärtan i hjärt-trakten är enorm. Var ska jag ta vägen och hur ska jag gå vidare med mitt liv på bästa sätt? Att gå vidare överhuvudtaget känns som en total j*vla omöjlighet eftersom jag fortfarande är hjälplöst kär i karln jag nyss bodde med. Ännu en gång är jag helt utan bostad och trygghet och det river i mig att bära på den här vilsna känslan - igen.
Jag är så förtvivlat ledsen för att detta inte fungerade för jag trodde verkligen på det här förhållandet, men jag kan iallafall säga att vi försökte. Vi försökte trots att vi inte kände varandra och kom ifrån två skilda världar. Jag lämnade familj och vänner för kärleken, för att testa om detta var det rätta. Kanske är det så att det inte skulle vara vi två, men det gör så ont inuti att ångesten våldtar mig..
Jag lägger helt ner relationstankar nu, det är över för min del. I cant take it no more, it's not for me.
 
I'm so sorry my love for the hurt that you feel, I'll love you 'til the day I die.


bloglovin