No, please

Torsdag och solen skiner ute - det gör ingen jävla skillnad alls för min del.
Jag känner att det mesta börjar falla nu, räkningarna ramlar in eftersom mitt frikort inom vården har gått ut (Varje möte kostar 300:- och jag går på sjukhuset 1 gång i veckan.) Jag har inte råd.
Jag skulle vilja köpa hem mer målarmaterial men jag har inte råd. Jag behöver verkligen en egen lägenhet men jag har inte råd. Sakta men säkert börjar jag strunta i allt bara för att slippa det onda inuti - jag tror att folk kallar det besvikelse eller ännu bättre; hopplöshet.
Jag orkar verkligen inte idag. Nu går det totalt åt helvete och vet ni, jag hittar inte en enda anledning till varför det skulle göra något. Jag försöker, jag försöker så fruktansvärt ofta att hitta en plats på den här smutsiga planeten och jag försöker göra allt som man ska, jag vill visa att jag ger livet en chans men ständigt och jämt möter jag på hinder högre än vad jag klarar av. Jag vet att jag är trasig, jag vet att jag är sjuk. Skjut mig då? Jag är ett skadeskjutet djur och chanserna till full återställning är minimala - skjut mig.
Åh, vad överdriven Dea är. Ni hade inte tyckt att det varit konstigt alls om det hade handlat om en hund.
Jag vill inte vara nykter men har inte ens råd till den satans jävla spriten.
I need to fly away, I really miss my Wonderland.

Blah blah blah


Alkoholen och Ångesten

Den här söndagen slår allt, på det negativa sättet, trots att jag egentligen får skylla mig själv.
Igår blev det spontanfylla för min del tillsammans med Elin och Ellen. Jag hade hur kul som helst och ute på krogen var jag kung i baren.. Åh, gud. Jag bjöd på shots och öl till vännerna och blev bara fullare och fullare trots att jag tyckte att jag hade full kontroll. På dansgolvet var jag bättre än Jennifer Lopez och snyggare än Angelina Jolie och ingen kunde förstöra mitt "flow". Men guud.. Jag och Elin drog på efterfest och kom hem till henne någon gång imorse, tid har jag ingen uppfattning om alls. Sen kom ångesten när vi inte hittade min mobil och när tårarna började rinna där jag låg i soffan lade sig Elin bredvid med huvudet på mitt bröst. Älskade vän.
När vi vaknade idag låg vi precis likadant - förutom att vi hade fått tillökning av Elins amstaff och katt i soffan också. Idag är ångesten total, så fruktansvärt total. Jag har tappat bort min mobil och bara tanken på det gör att jag vill skjuta mig själv. Min "mitten-spike" i läppen är borta och jag har INGEN aning om hur mycket pengar jag spenderade igår. Jag orkar verkligen inte med detta.
Vad sysslade jag med igår egentligen? Minnesluckorna är ganska stora och nu kan jag inte ens tänka mig att jag kommer bli sugen på att festa igen - någonsin.
 
Mobilen i sig skiter jag egentligen i, det som gör att hjärtat slår sönder mig inifrån är minneskortet med alla bilder från tiden i Stockholm & Herrljunga och de sista bilderna på Mirc. Fan, fan, fan, fan. VARFÖR?
Men som sagt, det är självförvållat att jag söp ner mig så totalt att jag inte kunde hålla reda på mig själv och mina saker. Nu blir det ingen mer alkohol för min del på ett bra jävla tag, jag vill aldrig någonsin vakna upp med sån här dagen efter-ångest igen! Var en god medmänniska - skjut mig?

No, not today

Ja.. det är ju alla hjärtans dag idag, min kära mor påminde mig om det innan hon drog till jobbet.
Alla hjärtans dag alltså. Dagen för de med partner eller någon sötnos. För oss andra kan denna dag lika gärna kännas som en käftsmäll i ansiktet. Å andra sidan är jag nöjd med att vara singel, att bara vara jag och inte ha några krav på mig och någon att ta hänsyn till. - Det här med att ta hänsyn och inte såra är tydligen inte mina starka sidor och ju mer jag tänker på det, desto kallare och hårdare blir jag inuti.
 
Dagarna sticker utan att jag egentligen förstår vad som händer, trots att jag ligger och slöar i mammas soffa en dag försvinner timmarna oroväckande fort. Det får mig att fundera på hur mycket jag missar eller borde ha hunnit med..? Varje morgon tränar jag magen och är stolt att jag är så bestämd. Visst, jag träffar inga vänner längre. Inte alls. Veckorna tillbringar jag med katterna eller mina akryl-projekt. Nu kan jag knappt förstå att jag för några år sen var livrädd för att vara själv.. Nu känns ensamheten mer som något jag kallt accepterar.. Åh, något som är värt att berätta:
I början på veckan tog jag mig frivilligt upp på mammas garagetak och skottade hela det. Jag, som är så fruktansvärt höjdrädd att jag knappt kan stå på en pall för att byta taklampa! För de man älskar kan man gå riktigt långt. Nytatuerad är jag också och sjukt nöjd att jag vågade mig på att tatuera revbenen och äntligen fick min text på plats. "Only God can judge me - and he doesn't exist." Det är mitt nya motto eller vad man nu kallar det.
 
Nu sitter jag mest och väntar på att åka ner till Birsta när de öppnar så att jag kan köpa ny svart akrylfärg.. 08.41, yeaj. 1,5 h kvar att spendera på att göra ingenting. Konstigt nog gör det mig ingenting.

Photo's

Efter gårdagens lilla fyllekalas själv i huset kl 10 med vin och BSB i högtalarna (javisst är det fjantigt?) var jag ganska trött när klockan närmade sig 12. Jag hade inte sovit något natten innan efters jag och älskade Elin hade haft en tisdagsfylla på Daltons. Jag måste till slut ha somnat som en stock och vaknade kl 18 av att mamma ville att jag skulle äta. Det gjorde jag och gick och la mig igen. 18 timmars sömn gör att jag nu sitter vaken här 08.06..
 
Jag försökte fotografera mina katter ute i snön igår men det gick ju sådär, min lilla Sierra jagade snöflingor och vägrade sitta still tillräckligt länge för att jag skulle få bra skärpa på bilderna. Så typiskt.
 
 
Efter en natt med alkohol och utan sömn, i mammas huvtröja och morfars keps:
Älskade Tequila ville inte vara ute alls och satt och spanade genom fönstret istället
 
Kul att kunna visa att jag faktiskt tagit fram min älskade (men bortglömda) kamera!

Please

Monday, new week and the agony. Welcome to my happy world...
 
Jag är så fruktansvärt jävla ledsen på att jag aldrig duger - precis som jag är.
Åh, tro mig, det är alltför ofta jag måste förklara och försvara mig för saker som ni är missnöjda med.
Jag har många gånger önskat att jag kunde vända min insida ut och in, för att hälla ut allting som är "jag" för att kunna göra mina nära nöjda.
- Riv ut alla mina sidor och egenheter, bränn upp min personlighet och forma om mig!
Jag är så olidligt trött på sorgen och frustrationen att inte räcka till, att inte kunna ge det ni vill ha.
 
Du säger att du älskar mig
Hur kan du göra det om du inte vill ha mig som jag är?
Du säger att du älskar mig
men jag bär på fel och brister som sårar dig
Hur kan du säga att du älskar mig när jag inte får vara mig?
Du vet inte vad riktig kärlek är.
 
Vet ni, jag hade en gång en vän som älskade mig för den jag var. Det spelade ingen roll vad jag bar på eller vad jag hade för sidor, jag var älskad för den trasiga och komplicerade varelse jag är. Som han en gång sa med värme i rösten "Det är ju så med katter, de försvinner ett tag men de hittar alltid hem igen. Vildkatter kan man inte tämja och försöker man med det, är det inte dig man vill ha..." Det, för mig, är riktig kärlek. Jag visste att jag hade någon som kunde uppskatta mina komplexa sidor istället för att försöka ändra på mig. Någon som älskade mig på avstånd och lät mig flyga fritt. Det kommer jag nog aldrig uppleva igen, och det svider i bröstet och gör min hals tjockare.
 
Jag har aldrig sagt att jag är bra, jag har aldrig låtsas vara något annat och jag har aldrig undanhållit min problematiska, oförutsägbara natur. Aldrig. Jag blir så ledsen när jag ändå blir tvungen att förklara mig, för de människor som sagt att de tycker om för den jag är. Jag är ledsen, men då vill jag inte bli älskad om det ska göra så ont att inte räcka till. Jag vill bara få vara jag.

Vila i frid

Igår lämnade min Mirc mig och familjen med ett enormt svart, gigantiskt ont hål efter sig.
Vår vackra lilla pälstuss fick gå bort i sömnen, drömmarnas land,
när jag kom hem och såg honom ligga i buren såg det ut som att älsklingen sov.
Jag önskar att han hamnat på samma varma fridfulla plats som Mirgot och Mirina,
jag måste tro att det finns ett bättre ställe än detta. Jag måste, om jag inte ska gå sönder.
Hela gårdagen är ett enda töcken, och så mycket som jag gråtit sen igår,
kan jag inte minnas när jag gjorde sist..
Vi fick nästan 5 år tillsammans.
När ett älskat husdjur dör, dör inte ett djur utan en riktig familjemedlem.
Alla otaliga minnen, dagliga rutiner och känslor som är förknippat med varelser man älskar blir inte mindre för storleken på varelsen. Har man fått möjligheten att älska ett sådant oskyldigt och rent litet liv som ett husdjur vet man hur oändlig kärleken till ens lilla vän är. De finns alltid där.
När man känner för att leka har man en lekkamrat som väntar glatt.
När man behöver närhet får man hålla om dem, lite för hårt.
När man är ledsen får man torka sina tårar i pälsen.
Gränslös kärlek utan krav.
 
Jag har tyvärr fått höra genom åren "Det är ju bara en kanin" och det tynger mig
att ni inte kan förstå hur otroligt fel ni har.
Varje litet liv är unikt om man väljer själv vilken relation man vill ha till sina djur, vilken ras det än är.
Vi är trots allt bara människor vi med.
Mirc,
Vila i frid och sov gott min älskade lilla pälstuss.
Förevigt älskad, förevigt saknad.

Wooosh

Jag känner mig riktigt effektiv och som att jag faktiskt tar itu med livet nu!
I början på den här veckan började jag att träna för att få snyggare figur och jag trodde inte riktigt att jag skulle hålla igång träningen (jag är lite bekväm av mig) men tro det eller ej - varje dag har jag tränat magen innan frukosten. Jag har dessutom slutat äta sötsaker i största möjliga mån men självklart faller jag dit ibland. Någon chokladbit, kaka eller bara massa grädde i maten.. Då tränar jag bara hårdare dagen efter. Nu fan ska jag ha få snygg mage till sommaren. Det är bara så. Jag har köpt min SRF-biljett och börjat leta efter lägenheter, har också pratat med Soc för att se om de kunde erbjuda ngn hjälp.. Det var ju däremot en naiv tanke från min sida. Flera akryltavlor är på gång dessutom. Duktiga mig!
Igår blev det onsdagsfylla i Skönsmon med älskade Hanna och jag var inte hemma förrän drygt 05.30 imorse. Haha, det är ett tecken på bra fart på festen! Och idag är jag inte ens ett dugg bakis! 
 
Just nu sitter jag hos älskade pappa och har fått 3 nya tshirts av honom som bara skriker Dea. Två i rött och en i blått, how strange det än låter. Usch vad glad jag är! TACK <3
 
Nu väntar jag på att jag ska bli hämtad för att åka ut till Peder och baka paj åt honom. - Mina pajer är KUNG.

too much

De senaste dagarna har varit smått galna och det har varit för mycket av precis allt. Det är så mycket sjuka grejer som jag vill berätta men inte kan - som vanligt. Jag är här och spexar i gångviken och lämnar inte hålan alls längre, jag har mitt uppochnervända liv här med Micke å resten av dårarna som accepterar mig precis som jag är.
Jag har huvudet i det blå och det blir svårare och svårare att få ur något vettigt ur mig - jag är i min egen värld.
I förrgår funderade jag på om jag ens vill vara en del av den smutsiga grå vardagen och det var nära att jag sa hejdå till verkligheten helt, jag ville stanna i Wonderland. Jag vet att jag är sjuk, ni behöver inte säga någonting. Igår var jag faktiskt hemma några timmar och fick besök av Sven raringen, en axel att luta sig emot. Tack sugarpie!
Jag saknar Magnus - hade vi fått hit honom hade allting varit perfekt. Eliten i gångviken, haha!
 
Solen skiner ute och snart ska jag dra till sjukhuset och jag förstår inte hur jag ska klara resan dit och hem utan mobil. Jag sitter ensam hos Micke och har glömt mobil-laddaren. Första gången jag glömt den och då dör mobilen! Fan.
Gaaaah.. det är så jävla mycket i huvudet hela tiden. I can't handle it. Too much of happiness to make it work, I guess. Just love me for being me.


bloglovin