Hanging with the angels

Jag kan inte förstå att en helg kunde gå så fruktansvärt snabbt - dessutom utan sömn.
Denna gång fick jag sällskap ner till Uppsala och fyfan vad glad jag är över att Linda följde med! Jag har verkligen fått lära känna henne på ett nytt sätt och jag tycker mkt om henne, det lilla monstret. (Hon påminner så mkt om ngn fr Mupparna - väldigt liten och överallt å ingenstans!) Om ni bara visste vad vi har skrattat så vi nästan gråtit ihop - och faktiskt haft en del missöden. Dock inte oss två emellan. We're standing together. Bland alla änglar och syndare har jag stormtrivts från fre-sön, hittat en massa nya vänner och festat arslet av mig. Det är så mycket jag vill berätta men jag orkar inte skriva så noggrant att ni förstår det roliga. Fan vad jag älskar helgerna med änglarna i Uppsala!
 
Något jag har upptäckt är hur frustrerande det kan vara när man inte räcker till, inte kan ge precis allt till de man tycker om. Jag avskyr att se mina nära bekymrade eller nere och det gör ont när jag inte kan göra det bra. Av allting jag värderar högt ligger mina näras mående fruktansvärt högt upp på listan. Att veta att de mår bra gör mig varm och lugn och jag skulle göra vad som helst för att kunna vara alla till lags samtidigt.
Jag kan inte vara överallt och det känns ibland som att det bara blir fel när jag egentligen försöker göra rätt. Mycket vill jag skriva om, just för att jag inte kan berätta så att jag blir förstådd, och för att försöka förklara hur frustrerande det är att känna att man inte riktigt når ända fram. Så jag försöker.
 
This is for you:
"Angel, jag ser när du gömmer allt ont du känner och trots din tystnad kan jag känna din smärta i luften.
Jag ser dig, mer än du tror och det river i bröstet att jag inte kan ge dig allt du vill ha - även om du inte tvivlar."

25 jan

Den här dagen går det att säga så mycket om, trots att den knappt har börjat. Det är något med hur datum och demoner fastnar, för att alltid hemsöka en när tiden blivit rätt. Jag kan knappt förstå att jag sitter här sminkad och pepp på att fara iväg till Uppsala. Jag tänker tillbaka på samma dag för ett år sen.. två år sen.. tre år sen. I'm still standing with demons from yesterday visiting my mind.
Glöm aldrig att livet är kort. Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv. Ta vara på de människor som får dig att må bra och accepterar dig för den du är. Våga ta chanser och risker, gör misstag och lär dig av dem. Lev ut! En dag kan det vara för sent. Är det någon som tänkt på vad det är för dag idag?
 
Idag är jag frusen inuti. Jag känner mig tom och lite kall och försöker värma min insida med massor av te. Jag har lånat mammas norsk-kofta och gigantiska mössa och har de stickade sockarna från mormor på mig. Snart borde jag känna mig lite varmare och med några kramar från katterna borde det kännas bättre. I'm doing okey, I guess.
Sierra har hittat en ny plats att spana på. Fönstret i klädkammaren är tydligen perfekt.
Please let me be alone, you demons have no place here. Please, leave my head.

Thursday things

Idag är jag härligt kreativ i mina ögon - på ett sånt där ordningssamt sätt.
Morgondagens resa till Uppsala är bokad,
kommit mer än halvvägs på den nya akryltavlan &
jag har skämt bort mig själv med en order från have2have!!
Jag får inte glömma räkningen!
Om en liten stund ska jag leta fram alla snygga,heta kläder jag hade förr. Det är på tiden att jag börjar uppskatta kläder, accesoarer och skor igen. Det som gäller nu är oversize-linnen/ tshirts och jeans. Stort och slappt vill jag ha det, gärna baggyjeans och huvtröja -  jag orkar verkligen inte bry mig längre. Visst, det är jävulskt bekvämt, och med gigantiska örhängen lite riot-feeling, men vafan.. jag funderar på att åtminstone börja se lite snygg ut på fest. , vi ska se om det överhuvudtaget finns något som passar fortfarande. Hade det inte varit för att jag blivit ombedd att ha något läckert, och för själva eventets skull, hade jag aldrig kommit på tanken. Bara tanken på att öppna garderoben och börja leta fram alla undanstoppade outfits gör mig trött - och för att vara ärlig - aningen besvärad..
It's not my cup of tea anymore. Kanske jag ska vila först?
 
Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med träningen Jag måste ta itu med
den förbannade satans träningen
 
[Update 19.42]
Jahapp.. Så har dagen nästan gått och hela tiden har jag varit här i nuet. Jag har diskat, kört en tvättmaskin och dessutom gjort en skinkpaj med fetaost och svamp. Idag är jag med i spelet, verkligheten. Akryltavlan är klar och jag har börjat på en ny - igen. Tyvärr är humöret hemskt eftersom jag började med att testa kläder och det var fan vidrigt. I nästan allting känner jag mig som en svullen jävla blåval med hängmage. Fyfan för att känna sig såhär uppblåst och slapp i kroppen! Jag mår riktigt jävla dåligt nu och ångesten är ett faktum. Helvetes jävla skitliv.
Och jag står fortfarande här utan att ha något snyggt på mig på lördag. Hej ångest, välkommen.

Places

Dagarna flyter på som en jämntjock, trögflytande deg.
Jag har fått upp kreativiteten igen och suget efter att måla är tillbaka! I fredags var jag iväg och köpte en hel del nya panåer och dukar, så att jag kan sätta igång när jag vill. Den här helgen var jag nykter (helg nr 2!) och umgicks med Micke hemma hos honom, as always. Jag är fortfarande där mer än vad jag är hemma, haha. Jag kommer dit och bosätter mig i soffan tills jag verkligen måste hem för att byta kläder å duscha..
 
Trots att jag hittat några platser där jag trivs och det känns som mina, är jag sällan där - trots att jag är på plats. Som den svarta plaststolen vid spisen hos Micke där jag alltid sitter med en cigg i näven och lyssnar på bruset från köksfläkten. Eller på klubben i Uppsala; bakom gardinen vid fönstret, där jag tar mina rökpauser och stirrar ut på det mörka landskapet utanför. Mitt medvetande tar mig till Wonderland utan förvarningar och ibland märker jag knappt att mitt medvetande lämnat nuet. Jag trivs i min saga, kanske lite för mycket.
Visst kan jag låta bli att tanke-resa men anledningarna är tunna och fattiga till varför jag borde låta bli. Jag är ju här - fast någon annanstans. Den svarta stolen är verklig, precis som den hemliga musiken i fläktens brus - och Wonderland. Allting är relativt och vissa verkligheter mer stadiga än andra, som nuet. Lite mer stadigt och lite mer grått. Den grå vardagen känns obekväm, som en lite för tight sko. Jag kan behålla den och gå omkring, men väljer att helst inte göra det. Det känns inte riktigt rätt. Den grå verkligheten är opassande och hård i kanterna och det är lätt att råka fly ett tag. Alltför lätt. I Wonderland är det inga hårda kanter eller regler och ingenting är grått eller trist. Där flyter jag runt i ett tidlöst sagoland utan några direkta konturer eller riktlinjer. Där finns inga oväntade förändringar sen sist och allt är ljust och lite luddigt. Där kommer ingen åt mig och ingen kan svika eller såra. Ja, jag kan lätt säga att jag föredrar att vistas tidlöst i min egna saga, mitt eviga Wonderland.

reality

Vem bestämmer egentligen vad som är verkligt? Vem har rätten att säga vad som är på riktigt och inte? Min verklighet kanske skiljer sig från det vanliga - men det gör inte mina dagar mindre verkliga.

Happy people

Hela gårdagen var kantad med förvirring och skratt.
Det är ingenting som gick riktigt som det skulle och vet ni, allting tog jag med en klackspark och det var länge sedan jag skrattade så mycket på en och samma dag! Jag umgicks med min smått hysteriska mor och bl a så skurade vi väggarna i badrummet på kvällskvisten- under något tokryck från min sida. Frivilligt. Totally crazy.
Fredagkväll spenderades framför datorn i pyjamasbyxor och myströja i mammas källare med KISS i högtalarna. Jag var nykter och valde det dessutom helt själv(!) så jag känner faktiskt att jag gjort ett moget val den här helgen med tanke på min påbörjade "nya" medicinering - Seroquel. Visserligen hade jag hellre festat med änglarna och myst med alla raringar, men icke... Jag har aldrig varit den som avstått alkohol bara för att jag ätit piller men dessa tabletter går verkligen inte ihop med alkohol, I promise. 
I'm a total mess and I love it that way. Bild från igår:
 
Och idag, lördag, känns det mesta tungt och jävligt. Jag är näst intill hög och full på medicinen. Jag kan inte fokusera och hela skallen känns som smält marsmallow. Blicken är suddig och över pannan ligger det ett tryck som näst intill känns som sockerdricka. Jag har även svårt att prata rent och enligt min mor låter jag som en gammal pundare. Det blir vågrätt läge i soffan idag om detta inte släpper, och det är så jävla frustrerande att en lördag blir lidande såhär. Gah, den här jävla dagen hoppas jag försvinner fort.
- Jag hatar att må såhär av något som faktiskt ska hjälpa mig att må bra.
I dont like the drugs but the drugs like me.
Det verkar inte bättre än att jag och min kropp inte kan samarbeta.. Jag behöver bli smalare, asap. Helst nu. Tror ni att det går bra att sköta maten, liksom regelbundet intag? Icke. Det tar fan emot att äta - hur god maten än är, och jag vet inte vilken av rösterna inuti jag borde lyssna på. Kom fan inte med nå triviala förmaningar om att det är viktigt att äta. Det vet jag med, men det är inte så enkelt.
Just ja.. 2 nya plåtningar är inbokade - dags att ta fram poserna och det snygga ansiktet.
Nu när jag tänker efter har jag inte haft någon plåtning sen i somras, wow.
 
Please, put me to sleep..

Melankolia stad

Loke Nyberg - Melankolia stad
Så var det med sommaren
Och tjong då var det höst igen
Med samma gamla trötta attribut

Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått såhär förut

Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad

Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen
Enkel resa emot Melankolia stad

Visst borde jag ta mig i kragen
Leva ut och fånga dagen
Festa till och prova bungie-jump

Vara här och nu och mitt i livet
Men själva initiativet
Sitter märkligt fast som i en kramp

Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll
Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell
Blir mest beklämd utav upplevelsestressen
Visst vill jag vara med om, men vet inte vad

Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad

Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer
Ja just den typen av bekymmer
Lider många människor av idag

Men du har svårare för att beskriva
Vad som är det positiva
Med att det finns fler som mår som jag

För jag skiter i om jag är en av hundratusental
Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal
Själva omtanken ökar bara pressen
Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen
Man åker ensam emot Melankolia stad

Du säger att du saknar mig
Jag saknar saknaden i sig
Hur vackert, hur fult allting var

Och när allting kommer ikring
Är ju allting bättre än ingenting
Men ingenting är allting jag har kvar

Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till
Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill
Men vi är framme vid den slutliga adressen
Dags att ta plats i skuggfigurernas parad

Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen
Vi är framme i Melankolia stad

Här går jag genom gråa gränder
Över askbeströdda stränder
Tunga steg i stillastånden höst

Genom tjock och klibbig dimma
Var minut känns som en timma
När jag plötsligt minns det sista av din röst

Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit
Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit
Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst
Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst

Men jag finns kvar på andra sidan av processen
Och du ska återvända som du alltid gjort

Det går returresor med nedstämdhetsexpressen
Dom går stadigt, men inte lika fort
Dom går stadigt, men inte lika fort

what if

Wjhat if I told you I'm living in a fairytale, a place for only me?

Imorgon är det fredag och jag ska vara på möte på sjukhuset kl 13.15. Jag har ingen aning om vad som kommer att bestämmas men jag har mina aningar - och jag vet inte ens om det är positivt eller inte.
I dont wanna leave wonderland.
Ännu en gång har jag fastnat i en ny musikperiod och nu är det mest hardstyle, dubstep och electro som gäller, och jag älskar när jag kan bränna på en låt på saftig volym med bra bas! Musiken passar in till my state of mind och jag antar att jag kan tyckas disträ eller ignorant nu för tiden, men jag flyter bara med. "Just keep swimming" som Dory i 'Finding Nemo' säger.
Jag har så fruktansvärt mycket jag funderar på att allting blir en enda röra i skallen, och istället för att komma åt en separat tanke, blir det så fullt att det blir tomt. Jag vet att jag hade lovat en sak men jag vet inte längre. Det går liksom inte, det går inte alls..
Gah. Ännu en telefon har gått sönder utan att jag gjort något speciellt med den. Jag blir så frustrerad.
För att kunna få tag på folk köpte jag en mobil på IcaMaxi nu ikväll men jag är verkligen inte nöjd. MEN, man kan inte få allt här i livet och jag tycker inte om att klaga. Så, whatever..
 
Hade tråkigt förut så satte mig och lekte lite i ACDSee, i brist på annat:
 



Fallen angel


No more

Schhhhh baby, it's okey.
 
Jag kan ärligt säga att det inte gör ont längre. Såret har läkt och glöden har äntligen slocknat. Det gör inte ont och det brinner inte inuti - jag fyllde tomrummet och dränkte den där jävla lågan.
Det var inte förrän jag insett att såret läkt som jag förstod att jag redan sett en plats för mig, knappt verklig i den tidigare röken från elden. Nu vill jag återvända så ofta jag kan till min saga och jag stannar så länge jag kan. Här kan jag själv välja om jag vill stänga ute eller släppa in när jag hör era röster låta utanför bubblan.
This is day one. The first day of the rest of the journey.
 
Btw så har jag fått en försenad julklapp av Nettan och Danne idag. Det är världens mysigaste mjukis-dress i rött - som jag självklart har haft på mig sen jag provade den. I'm feeling awesome, this is the shit. TACK! <3

Wonderland

Jag har gått ner 2 kg, hade dock hoppats att det var mer. Det har känts och sett ut som så. Ja, nu är jag inne i sådan period igen, att jag fixerar mig vid vikt och kroppsfett. Det är inget att lägga ner någon energi i, tro mig.
 
Jag älskar när man blir glad sådär helt plötsligt, så man måste fnissa lite högt, utan någon som helst anledning. Sådär som om någon hade skjutit en i magen med en skrattsalva. Det älskar jag - och när jag besöker Wonderland händer det. Wonderland är allt vad 'För fallna änglar' handlar om. I ett mellanting där ingenting spelar roll. Här kan jag flyta omkring och bara iaktta det som händer runt omkring, jag behöver inte existera om jag inte vill. Ser jag det som Wonderland ser ut blir det plötsligt ljusare och den vilsna känslan dämpas smått. Det finns en plats för fallna änglar - det gör verkligen det. Välkomna till Wonderland, där man lever på kredit och inte åldras.
Jag tror dessvärre att jag blivit cursed, som att få gå omkring som 'the Watcher'. Att ständigt se på när små delar av världen brinner eller slås i spillror - och faktiskt tycka om det, att fröjdas åt det sneda och välkomna "utanförskapen". Att vilja så starkt men inte kunna själv. Att inte kunna sätta världen i brand med egna händer, utan att tvingas att bara se på. The Watcher. Jag kan se på från andra sidan glaset, från bubblan jag är i - den i den upp och nervända gigantiska tekoppen som omringar vår himmel vissa stunder. Där världen är delad och jag har hittat mellanrummet där jag dansar ensam och i egen takt. "She's not like the other girls."
 

Följ med till Wonderland.

Hey thirteen

Nytt år.. Jag är tillbaka i Sundsvall efter nästan en vecka i Uppsala och nu sitter jag i min morgonrock och mina nya pyjamasbyxor (Röda med vita prickar, asfränt!) och bara tar det lugnt. Håret är nyklippt igen och nu är det ännu kortare! Jag trivs verkligen i det även om jag har en tendens att se ut som en veganflata. Jag skulle ju hellre vilja bli liknad med ngn som Sinead O'Connor men..
Jag har ett mål, ett mål jag kanske inte själv satt men ett definitivt mål, som slut på en resa. Jag rör mig fort trots att avståndet minskar och det definitiva närmar sig. Det går fortare ju mer jag springer, som i en lite för brant nerförsbacke utan att kunna stoppa farten i skräckblandad förtjusning medan världen rusar förbi. - Jag rör mig bredvid utan att riktigt kunna ta del av det. Jag har för bråttom i farten som gör att jag rusar förbi de lugna punkter jag kanske borde ha stannat vid. Jag vet vad som väntar och jag har accepterat det. Kanske har jag vetat väldigt länge? Att veta om och att bry sig om går nog inte alltid hand i hand när det gäller karuseller och mentala upplopp. Yes, I got a riot in my head. - Även om semestern börjar lida mot sitt slut kan man fortfarande njuta av den sista solen!
 
I'll just keep on dancing!


bloglovin