Besvikelsens tid

Idag går verkligen ingenting som det ska, alltså som jag vill.
Klockan 10 imorse började jag slutligen min, sedan länge planerade, DBT* och det var inte med alltför lätta steg jag gick dit. Sjukhuset, melankoli och ångestladdat grupp-rum, nej!
Grupp-terapi är verkligen något jag har svårt för men eftersom det sägs att DBT ska vara den absolut bästa terapi-formen så ska jag ge det en ärlig chans. (Jag har påbörjat DBT flera ggr tidigare men hoppat av efter introduktionen) *DBT står för Dialektisk BeteendeTerapi
Tung start på tisdagen och värre skulle det bli, besvikelsens tid är här för att stanna.
Så fort terapin var över tassade jag in på Apoteket för att hämta ut min medicin och naiv som jag är, trodde jag att jag fortfarande hade gratis-tid på högkostnads-skyddet. ICKE. 349 härliga kronor för en månads piller.
Med humöret ännu lite sämre gick jag ut för att möta den bitande vinterkylan.
 
Min älskade lillebror och hans flickvän Hanna har flyttat ihop(!) och därför blev Hanna's lilla etta ledig och den kollade jag såklart in idag - och bara ville ha! Som det lät kunde den gott och väl redan varit min, säkert verkade allting, tills ett samtal på 2 minuter ändrade det. Jag var så nära att ha en inflyttningsklar lägenhet - men icke.
Fyfan vad det sved, ordentligt dessutom.
Ångest Ångest Ångest Ångest.. Kom igen hemläxan från terapin Dea - observera och var med i nuet.
Nu har väl aldrig ngt sådant råd från psykiatrin hjälpt just dessa stunder, men ändå.
Okej, ångestladdad och besviken till tusen fick jag dessutom inse faktum att jag inte skulle få träffa Magnus (vilket jag innerligt hade hoppats) så jag satte mig moloket på en buss till Gångviken, till mammas hus. Besvikelse.
Väl på plats här i huset försökte jag att muntra upp mig själv med att jag faktiskt hade en plåtning inplanerad för kvällen och började kolla efter lite rekvisita. Medans jag gick omkring och plockade började funderingar på smink och outfit, och efter en kort stund var jag lite mer positiv och pepp på att arbeta framför kameran igen.
Nu kunde ni kanske räkna ut, i denna besvikelsens tid, att jag bara för en liten stund sen fick reda på att vår plåtning blivit inställd pga övertid på fotografens jobb. SEDÄR JA, nu går allt åt helvete!
Vädret gör allt för att matcha min insida - det viner och kastas snö genom hårda isvindar som dansar runt som om de fastnat i en tornado - eller helt enkelt bara yr runt i kaosartad ilska. Fyfan för denna dag.

Why? Because you want to know

Senast igår fick jag höra lite reflektioner om min blogg och det jag behandlar här.
Visst skiner det igenom att jag inte mår bra överlag och kämpar emot något som jag inte riktigt nämner,
att motgångar och besvikelser tar på mig på ett annat sätt än vad som ses som normalt,
att jag kanske har problem med att uppfatta verkligheten på samma sätt som andra - och so on.
Jag vet att mycket av mina reflektioner kan tyckas vara hopplösa, sinnessjuka och instabila och att jag inte sätter mig själv i något fördelaktigt ljus alls - men vet ni, jag har kommit så långt att jag i alla fall vågar skriva om den tabulagda depressionen, osynliga sjukdomen och de dagliga fighterna med den grå vardagen. Jag är inte rädd för dömande blickar och förebrående tissel bakom min rygg, detta är Jag och det här är min blogg. Min deprimerande, impulsiva och smått kaotiska dagbok - om allt det där förbjudna som river som skärsår inuti, om det galna festandet och saknaden av framförhållning eller tankar på morgondagen. Skål för att det inte finns någon morgondag! Jag lever i nuet, just absolut nu, och kantar mina svartvita dagar med förakt, oändlig gränslös kärlek och krossade drömmar. Minnen som sitter på näthinnan i klara pastellfärger, eller perioder i livet som tappat färg och glans kan få mig att tappa fattningen för att i nästa stund stärka min självkänsla och vilja att förändra. Allt beror på min dagsform - och detta vågar jag berätta om. Jag vet att ni förstår och ser hur jag mår, jag vet. Jag är inte rädd, för detta är jag och hur jag än springer kommer jag aldrig kunna rymma ifrån min komplicerade insida, så varför dölja den?
Om jag kunde och intresset hade funnits så hade jag berättat för den som ville lyssna om hur det är att leva med psykisk ohälsa och allt vad det innebär - med problem, för alltid låsta dörrar och spruckna fasader. Hur det är att försöka hitta sin plats i ett samhälle som inte riktigt vill lämna plats åt olikheter och naiva tankesätt, att ständigt vara den stämplade i vänskapskretsen, att vara den som inte riktigt orkar eller kan. Jag hade gladeligen berättat om upplevelser mörkare än natten för att visa att det finns någon som gått på samma stig. I can be that one.
"Jag vet inte vart jag ska, men jag är på väg"
- Carl Sagan

Men nu jävlar!

Vaknade 07.oo imorse av en sådan vidrig mardröm att jag knappt kunde andas en bra stund efteråt. Jag kände för att gråta och lägga mig i fosterställning bara jag råkade tänka tillbaka på drömmen.. NU, kl 14 har jag äntligen släppt den och även hjärtat har slutat värka till slut. Jag vill inte drömma om dig, lämna mitt huvud ifred.
Träningen fortsätter varje dag och jag är så himla stolt att jag är så bestämd. Så fort jag råkat synda och ätit en chokladbit, kaka eller godis kör jag höga knän i några minuter eller "steppar" frenetiskt i trappen!
Så länge jag går + - 0 intalar jag mig själv att jag kan ta en extra macka på kvällen eller något från kylskåpet innan middagen. - Bara jag studsar/steppar/joggar bort det.
Jag har lagt av med läsk, godsaker, snabbmat och små-ätande och tänker verkligen på hur mycket jag stoppar i mig. Jag ska bli smalare till sommaren, jag ska, behöver, måste.
Idag lyxade jag till lunchen och friterade två vår-rullar, men direkt efter maten stampade jag upp hela gången till huset som kompensation.
Imorrn ska jag äntligen till läkaren så att de kan börja ta prover på mig! Äntligen! Efter läkarbesöket tar jag en väska och lämnar Sundsvall för ett litet tag och det ska bli riktigt jävla skönt. Roadtrip!

Inside

I'll never stop loving you.
Jag kommer nog alltid känna mig halv när jag tänker på dig och allt jag känner för dig.
Hur många år som än går kommer du alltid sätta mitt hjärta i brand.
Jag vet med hela mitt hjärta att jag aldrig kommer kunna släppa dig och att jag kommer
få leva med sorgen och saknaden. Jag är beredd.
Let it burn.



bloglovin