29th.

Everything's that shine isn't valuable
 
 
 
Självklart är det Bert Öhman som fotograferat.
 
 

Tuesday

Idag blev äntligen brevet till försäkringskassan klart - med alla jävla papper jag har haft sånt jobb med att fixa fram. Nu, äntligen, har jag sökt bostadstillägg så jag kan överleva. Det är inte dåligt.
Har även varit på bio och sett Gravity med älskade Magnus nu ikväll och trots att jag hade andra förväntningar på filmen var den helt okej. Tröttsam på många punkter, men helt okej.
DBT, besök hos Julia, birsta-tripp och lite mer har jag också hunnit med idag. Shit, aktiv.
 
I högtalarna ljuder Enigma - Gravity of Love som lustigt nog passar kvällens bio.
Jag har ett vidrigt tryck över bröstet och jag vet att det är ångesten som gömt sig därinne, lite för långt bort för att jag ska lida av det, men ändå såpass att det känns trångt i mitt innanmäte.
Det är så mycket funderingar.
Har jag blivit så annorlunda?
Jag funderar men kommer inte fram till något annat än att jag stannar mentalt mellan två vägskäl strax utanför Wonderland. Åt vilket håll pekar hoppet och vilken väg leder till mörkret?
Det är mörkret ute som förstör mig, försiktigt knackar hål på skalet och sprider sig till min insida. Jag klarar inte av den här årstiden, det vet jag. Och ändå, sitter jag här ett år senare än ifjol och skriver i samma miserabla blogg, på samma dator, i samma svarta billiga fotölj.
 
 .. Livet är förunderligt och jag tar mig inte levande härifrån.

Red water

Plåtning med Bert Öhman igen, och denna gång i mitt badrum - första plåtningen jag någonsin haft hemma.
Vi håller på med en serie som talar för sig själv, självmord.
 
När serien är klar kommer mer bilder, det är en hel del jobb att göra för att vi ska få till det som vi tänkt. Jag börjar sakta jobba mig tillbaka till foto-världen och jag inser att jag faktiskt saknat det, att stå bakom kameran med allt vad det innebär. Att "börja om" igen, med Bert som fotograf, känns super och jag blir alltid lika taggad att göra ett riktigt bra jobb när vi arbetar tillsammans.

No, dont.

Nu kommer jag vara något passiv den närmaste tiden för att försöka ta itu med mig själv.
Orken är totalt borta, benen tyngre än bly och så fort jag ställer mig upp fort svimmar jag.
-Vätskebrist säger de. Så, jag verkar inte ta mig iväg på någonting viktigt alls utan bara ligga här i röran och ångesten som den ger. Och jag måste byta vänner. PUNKT.
 
Om ni bara visste bara visste hälften...


bloglovin