Lost

Jag känner det så väl i kroppens varje por, i varje vaket ögonblick långt in i mitt undermedvetna och genom återblicken på mitt liv. Jag är döende och har varit det länge. Så länge jag kan minnas har jag varit på väg ned, med odds att falla, att alltid leva lite för hårt, att ta det lite för långt. Vissa har kanske blundat, och andra stilla accepterat att jag redan var förlorad när jag kom och andra kanske inte ens insett vilken väg jag har hamnat på och aldrig kunnat ta mig ifrån.
Jag är döende om visserligen i en långsam oändlig takt, men jag vet det. Jag vet att detta inte håller och att jag varje dag ler med lite mindre kraft bakom. En dag kommer detta vara över och jag kommer inte vara ledsen över att det sker. Det här är nog meningen.
Som jag funderat på begreppet "det finns en mening med allt" och vridit mig fram och tillbaka i tvivel och funderingar.. Nu har jag insett att jag faktiskt tror på det, att det finns en mening med allt som händer - om så på lång sikt. Och det här är meningen.
- Så mycket som händer som utav högre makter och utan förklarliga anledningar! Jag vet att det finns något högre som spelar in, som det här med ödet och förutbestämda vägar och jag får verkligen hjälp och riktlinjer av något annat. Vissa grejer vill jag ta upp som bevis, men jag känner faktiskt inte för det. Jag behöver inte förklara mig något ytterligare för jag är så säker på detta. Det kommer gå bra till den dag det är över, hur dåligt det än är.
 
Jag är ledsen men jag har alltid varit förlorad och jag kan inte räddas från något som bestämdes innan jag ens var med i leken. Kärlek till er.

fckit

Idag är jag inne på min fjärde vidriga sjukvecka..
Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt och nu vill jag bara bli helt frisk. Nu. Typ helst igår.
Jag har precis åkt på halsfluss nr 2 trots all antibiotika jag har proppat i mig de här veckorna, men nu tyckte tydligen kroppen att det inte var bra nog. Lederna värker men verkar gå åt rätt håll - om jag nu inte har oturen att vara utomhus när det blåser eller är riktigt kallt - och det är ju GANSKA svårt att undvika den här årstiden... Men hey, jag har ju tabletter för det också!
Nu ligger jag iallafall inte döende i riskzonen för hjärninflammation och hjärnhinneinflammation! Yeaj.
 
Veckorna går och jag kan inte förstå att jag bott i min nya lägenhet i över en månad.
Mycket har blivit bättre än väntat medan andra saker inte alls blivit som jag trodde och hoppades, men det är ju en del av livet och är det något jag fått ihärdig träning på, så är det att hantera besvikelser.
Kanske trodde jag att umgänget skulle se lite annorlunda ut, kanske trodde jag att telefonen skulle låta lite mer och kanske hade jag helt enkelt målat upp ett bräckligt litet luftslott som jag trodde skulle hjälpa mig igenom svårigheterna. Men icke.
 
Jag vet inte vad det är idag men ångesten gror försiktigt inuti och melankolin ligger tung i lägenheten.


bloglovin