Problemen i magen.

Nu är det dags att förklara den senaste tidens problem i ett blogg-inlägg, mest för min egen skull eftersom jag inte riktigt orkar förklara gång på gång till alla oroliga och undrande själar.
 
I måndags (den 10e) började jag få riktigt ont i nedre delen av magen, men tänkte inte alltför mycket på det - annat än att det kunde vara nå krångel med äggstockarna. 
Tisdag ringer jag till sjukvårdsrådgivningen och förklarar läget och de ber mig höra av mig till Kvinnokliniken för en gynekologisk undersökning. Jag ringer dit och får tid nästa dag.
 
Onsdag morgon besöker jag kvinnokliniken och gör ett ultraljud - vilket visar att precis allt är som det ska. De säger att området som smärtar inte hör till deras område. "Får jag mer ont borde jag ringa vårdcentralen". På eftermiddagen har jag helt tappat aptiten och illamåendet startar. Jag spyr. Samma natt gör det så ont till och från att det börjar bli olidligt. Mina vänner tror att jag kanske åkt på förstoppning och ger mig "anti-förstoppnings-tabletter" innan jag lägger mig på morgon.
 
Torsdag fm kan ju folk kanske förstå vilket tillstånd min mage var i. Nu fanns absolut ingen förstoppning. Smärtan tilltar, och på eftermiddagen far jag in på akuten efter ett ytterligare samtal med sjukvårdsrådgivningen. Där klämmer de och känner på magen utan några direkta idéer. De frågar om jag inte är förstoppad. Nej, svarar jag och förklarar allt.
Jag får göra en ny gyn-undersökning trots att jag torrt berättar att jag gjort en dagen innan och som då inte visade något annorlunda. Det visar sig att det inte är gynekologiskt. Efter några timmar på akuten med mer klämmande på magen, rektal undersökning, blod och urin-prov, säger läkarna att de tror att det är inflammerad blindtarm men att de tycker inte att röntgen är nödvändigt. Jag blir hemskickad med ordinationen Ipren och om mitt tillstånd blir värre (feber, mer smärta, etc) så blir det akut operation. Smärtan går inte över och jag är verkligen inte förstoppad. Eh..
 
Fredag börjar det göra ont när jag rör mig, så jag börjar mer och mer smyga mig fram med kut-rygg trots att det är magen som värker. Aptiten är helt borta men jag försöker äta ändå - till följd av att det skär i magen. På kvällen runt 23 börjar hela kroppen värka, som i en förkylning och feber-frossan kommer. Jag går och lägger mig med Johannes som oroar sig. ~02.45 vaknar jag av smärtan och inser att jag både mår riktigt illa och har feber. Jag tar 2 Ipren 400 mg och ringer sjukvårdsrådgivningen och berättar allt.
In på akuten igen..
Nya blodprover, mer kännande på magen och även ett nytt finger 'där bak'. De frågar om jag inte bara har åkt på förstoppning - jag förklarar tålmodigt att läget är precis tvärtom.
Efter ett tags funderande lägger läkarna in mig på AVA för att invänta röntgen och hålla koll på läget. Jag får morfin för att kunna somna. 
 
Lördag får jag träffa nya läkare som efter lite frågor, och klämmande på magen, inte tror att det är blindtarmen. Näe, det trodde väl inte direkt jag heller. 
Skiktröntgen och väntan på resultatet.. Mer morfin och mer halv-vaket drömtillstånd.
När resultatet kommer visar det inga konstigheter på blindtarmen men däremot har jag vätskeansamling i buken, mellan livmodern och ändtarmen som kan vara var. Jag frågar såklart vad det innebär och hur det kan ha gått till men de har ingen aning om varken det första eller andra.
"Det är iallafall inte cancer, så du behöver inte vara orolig" säger kirurgen och ser sådär dumt lycklig ut som om han hade hittat världens lösning. Jag säger lite kyligt att jag inte ens hade tänkt i de banorna förrän han nu sa det. Han fortsätter; eftersom det inte är något med tarmarna - som är kirurgernas område - har de beslutat att det måste vara gynekologiskt och att de nu försöker få mig förflyttad till Gyn. Mer får jag inte veta och han lämnar mig.
Nu är klockan 17.30 och jag som varit fastande sen min ankomst (03.30) börjar bli trött och grinig. Visst har jag dropp men allt börjar bli för mycket och tårarna kommer. Jag orkar inte mer och orkar inte med en gyn-undersökning till. MEN, så blir det. Jag blir skickad till gyn där jag först får lämna urinprov, blir utfrågad, klämd på magen och blir undersökt vaginalt för 3e gången och med samma resultat. Det är inget gynekologiskt.
De ska nu prata med kirurgerna igen - som inte tycker att det är deras område. Tillbaka på rummet med ännu mer smärtor, och ännu mer tårar. På rummet väntar en orolig Johannes som håller i mig och låter mig somna i hans famn. Efter en timme kommer en kirurg in på rummet igen. De har kollat bilderna från ultraljudet, och vätskan som de först tyckte sig ha sett i buken är normalt. Kirurgen frågar om jag inte är förstoppad och jag krystar frustrerat fram, med tårarna rinnandes, att det är precis tvärtom, att jag ..kissar..med..stjärten! Då har de kommit på vad det kan vara. "Det är nog en urinvägsinfektion."
Där faller allt - tålamodet, tilltron för sjukvården och hoppet.
Johannes frågar vad som händer nu. "Ja, hon får ligga kvar över natten så vi kan göra en ny gynundersökning imorgon och då ta ett urinprov för att kolla urinvägs-infektion." Jag brann av totalt. Jag frågade varför det var nödvändigt att göra YTTERLIGARE en jävla titt i min fitta när jag precis varit där och ÄNNU en gång fått svar att det inte är något inom deras område. Svaret jag fick var så tröttsamt att jag bad karljäveln gå därifrån.. "Det är inte vårat område, för det är blindtarmen vi är intresserade av, och det är ju inte den som krånglar. Var kvar ett dygn till så får du hjälp med infektionen." Jag frågade sarkastiskt om jag inte kunde åka hem istället, eftersom det 'bara' var en urinvägsinfektion - och det var inga problem, för det var ju inget allvarligt. Jag frågade om jag kunde få något smärtstillande utskrivet, eftersom de ändå insett att jag haft såpass ont att jag varit tvungen att få morfin under dagen, men de skriver inte ut morfin. Näe, det insåg jag med men jag tänkte om det fanns något annat... Ja, jag kunde ju äta ipren eller alvedon. - Precis som första gången jag blev hemskickad från akuten. 
Jag blev så jävla förbannad att jag skrek åt honom att lämna min åsyn och sedan bad jag Johannes att säga till sköterskorna att jag skulle bli utskriven direkt. Nu räckte det med deras jävla hobby-vård. 
Sköterskan som kom och skulle dra ut droppnålen dömde ut mig efter noter eftersom jag ville bli utskriven, för de hade minsann gjort ALLT för att hitta vad det var för fel. Jag nämnde kallt att hon och hennes kollegor inte gjort annat än haft mig på ett rum - det var ju faktiskt GYN som grävt mig i fittan x antal gånger och en snubbe på röntgen som kollat mig. Då blev hon förbannad och sa att det var JAG som sökt hjälp hos dom, och då vore det idiotiskt av mig att åka hem och att jag inte skulle ta ton till de som gjort ALLT för mig. Jag kontrade med att jag hellre ligger hemma och lider en lördagkväll eftersom jag lika gärna kan höra av mig till vårdcentralen för ett urinprov. Hon sa vresigt att jag var oresonlig och det inte var deras fel att jag hade blivit inlagd.
Det hade jag ju faktiskt aldrig sagt heller. Jävla fitta säger jag bara. Som ni förstår var jag ute därifrån på tre röda sekunder så fort jag inte längre satt fast i droppställningen. 
 
Och här är jag nu söndag eftermiddag med en fortfarande vidrig värk i magen och en totalt grusad tilltro för den svenska sjukvården. 


bloglovin