25e januari

Fem år sen idag, det slog mig först när jag tittade på datumet.
Det känns så annorlunda, och så otroligt skönt, att jag äntligen har funnit distans - och acceptans - när det gäller denna dag som så länge hemsökt mig och min familj. Idag är det 5 år sen. 5 år.
 
Dagarna fortsätter att rulla på i en takt som känns onormal, sådär snabb och ändå så perfekt långsam. För två dagar sen firade jag och min Johannes en månad som par. Det känns som att vi varit tillsammans mycket längre, på ett bra sätt. Trots att allt redan hunnit 'bli vardag' känns det inte långsamt, tråkigt eller förutsägbart med honom. Han lär sig sakta men säkert mer och mer om mina dagar och min osynliga sjukdom och trots att jag är livrädd är jag ändå trygg på samma gång. Blabla, jag svamlar en massa som vanligt men jag kände att det var dags att skriva ett blogginlägg igen eftersom jag fått små gliringar om att bloggen blivit bortglömd. Jag antar att det är så det blir när man är nykär och det enda man har i huvudet är den som gjorde en kär. Jag har fötterna på jorden men huvudet i det blå. 
 
Lalalaal.. Nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå.

I know

Det är så många gånger jag önskat att jag vore någon annan, önskat så innerligt att det varit svårt att se mig själv i spegeln. Jag har önskat att jag hade kunnat byta bort allt det där som är Jag, allt det trassliga, inkonsekventa och mörka. Önskat att jag kunnat haft en dos positivitet att kunna plocka fram när det tynger. Önskat att någon kunnat klara av mig precis som jag är, och älskat mig därefter. Alla dessa gånger har hjärtat värkt så jag trott att jag ska spricka, falla så djupt att jag inte hittar tillbaka till ytan. Dessa gånger har det varit svårt att se en mening med att fortsätta kämpa med att vara Jag. Dessa gånger har det varit fruktansvärt svårt att förstå varför det verkar så viktigt att vara sig själv, men, som de alltid sagt; (och som jag föraktat det uttrycket!) Efter regn kommer solsken.
 
Från ingenstans kom Johannes och vände min värld upp och ner och jag föll direkt. Det är något med hans blotta närvaro som gör att jag läker lite varje dag, där inuti. - Det där jag inte trodde kunde läka. Jag har suttit klistrad vid honom i 3 veckors tid utan avbrott annat än när han jobbar några timmar varje dag. Jag blir aldrig less. Jag måste erkänna att jag trott på tidigare förhållanden men aldrig i den här utsträckningen. Jag är inte bara kär, jag har hittat min absolut bästa vän i den här mannen.
Varje dag hittar jag något nytt hos honom som gör att hjärtat sväller ännu mer än dagen innan och samtidigt som det gör mig livrädd känner jag mig så otroligt trygg nu. MEN, enough with the romantic shit.
 
Klockan är 09.49 och jag sitter faktiskt och inväntar min tvätt-tid som börjar 10.... Gah.
Trots att vi gick och la oss vid 00 igår är jag så trött att ögonen svider och hjärnan verkar vara på semester. Min kära Johannes har som vanligt sitt morgondamp (alltid piggast i världen på morgonen?!) och är ute och far. Jag är imponerad.
Jag ångrar redan att jag varit så ansvarsfull att jag bokade den här förbannade tiden. Det finns fan inget värre än att tvätta - på riktigt. Jag hatar det, hatar det så innerligt. Och undviker det.
När det verkligen inte finns ett enda par rena trosor eller strumpor kvar lånar jag av någon kär vän som förbarmar sig över mitt oförklarliga tvätt-hat och på det sättet klarar jag mig alltid ett tag till. Jag tror att rekordet är 3,5 månad utan att ens boka tid. Haha, som ni kanske förstår har jag JÄVULSKT mycket kläder - för att kunna slippa skiten. Men hey, nu kör vi!


bloglovin