Keep on fighting

Jag fortsätter kämpa med maten, och allt som tillkommer.
Tack vare Emil äter jag dagligen - ibland lite mindre, men jag stoppar ändå något i mig vad än ångesten och den vidriga rösten i bakhuvudet säger. 
 
Jag har något som jag kallar kompensations-dagar. 
Har jag ätit (i mitt tycke) mycket en eller två dagar i rad, vill jag gärna följa mitt gamla destruktiva mönster och då skippa maten eller minska intaget av föda dagen efter - för att kompensera. Det känns som att jag upprätthåller någon sorts balans då, hur fel det än är. Djupt rotat sitter alla dessa beteenden som Ana lärde mig att följa likt en bibel. 
 
Jag klarar av att äta en riktig middag nu utan att svimma eller må alltför dåligt. 
Till och från slår "dumping'en"* till och gör att jag för stunden hatar mat och omvärlden i sig som tvingar mig att äta och ångesten är såpass vidrig att jag intalar mig själv att det var absolut sista gången jag åt. Okej, jag ogillar tanken på mat överlag, just för att jag tycker om den. Komplext.
*'Dumping' är när du svält dig själv ordentligt och sedan chockar magen med en stor mängd mat som bara "dumpas" ner i kroppen som en tyngd. Detta kan inte kroppen hantera ordentligt och alltför ofta blir det svimningskänsla, hjärtklappning, tungt att andas och en väldig smärta i magen. 
Detta blir lättare med tiden, med mer regelbunden kost och inte längre perioder av svält. 
 
Tankarna är ständigt där. Ana hånar mig och självföraktet och det dåliga självförtroendet blir värre ju mer jag äter och går upp i vikt TROTS att jag försöker intala mig själv att jag äter för att jag ska kunna må bra. Till och från klarar jag av att ignorera de kyliga gliringarna från Ana med hjälp av Emil, min underbara sambo. Han har ett fruktansvärt tålamod och ett hjärta av guld - och att ha någon som förstår och inte pressar är väldigt viktigt när det gäller ätstörningar och återhämtning från sjukdomen. 
Det som är viktigt att förstå är att Anorexi inte "går över" efter att man återfått förmågan att klara av vardagens matrelaterade problem och börjat äta igen. Det kommer alltid finnas i bakgrunden och risk för återfall finns alltid. Det gäller att lära känna sig själv och sin sjukdomsbild, att se varningstecken och trigger-punkter. 
Anorexi är en psykisk svår sjukdom som ofta bottnar i något annat problem som man inte haft förmåga att ta itu med. 
Det är en jävulsk sjukdom att leva med - och få förståelse för. 
Det är så fruktansvärt jävla jobbigt med ångesten, de vidriga tankarna och paniken inför att gå upp i vikt. Att ständigt fokusera på mat, vikt, kalorier och eventuella risker att bli tjock.
(Ja, den egna självbilden och synen på "tjock" är väldigt skev när Ana satt sina klor i en.)
Jag känner mig uppblåst, otymplig och tung.
Jag klarar inte längre av att kolla mig själv i spegeln och se min nakna kropp utan att få ångest och skuldkänslor. 
Det gäller helt krasst att hitta en riktig anledning till varför man ska börja äta igen, och möta ångesten som kommer.
Min anledning och tröst är Emil, jag vill vara mitt allra bästa jag för att kunna uppleva äventyr och dagar tillsammans med honom med ORK och utan värk i kroppen. Vara Jag till fullo, inte det spöke jag tidigare varit pga näringsbristen som näst intill tog ihjäl mig. Älskade Emil. Vackra människa.

Revansch

Dagarna går fort när livet flyger förbi i en fart som liknar seg kola fast i en påslagen mixer.
Make sense, no? 
Jag ber om ursäkt för det stora glapp som blivit i mitt bloggande men mycket har förändrats. Jag bor inte längre ensam, utan med min nya kärlek Emil. 
Bara därför blir det inte samma sak att blogga, jag har fullt upp med att vara nykär eller bara låta honom sitta vid datorn och spela sin musik. 
 
Han får mig iallafall att äta, och ätit har jag. Mest för hans skull och Ana hatar honom. Hon skriker, viskar - prövar allt för att fånga min uppmärksamhet. 
Jag har redan hört henne. 
Med Emil bredvid struntar jag i ångesten, allt det vidriga jobbiga som dyker upp i huvudet så fort jag öppnar munnen för att äta något, eller ens tänker tanken på att göra något dylikt. 
 
Ångesten maler som fan på insidan.
Snälla, lämna mig ifred - låt mig slippa föraktet, skammen och skuldkänslorna. 
Ana håller sig i skuggorna men när tystnaden hunnit ligga ett tag kommer hon smygande - trots min sambo's smittsamma värme som faktiskt lyckas överrösta hennes gliringar och uppmaningar.
Men, i tystnaden hittar hon mig, som ett bete på öppen mark.
Ingenstans kan jag gömma mig, och ingenstans kan jag fly. Hon är tålmodig men föraktet växer. 
Tankarna maler
Jag har gått upp i vikt, tydligen en hel del sen i somras, och jag vet att jag borde vara glad och se det som något positivt men ångesten äter mig inifrån.
Jag kan inte riktigt släppa tanken på att jag förlorat den kropp Ana gav mig. - Den kropp jag nästan dött för att få.
 
Igår var jag och Emil hos mormor på middag och då vägde jag mig för första gången på ett bra tag.
Det skulle jag inte gjort...
Avsmaken och ångesten har suttit i sen dess. 54kg
Jag kan inte släppa det. Det spelar ingen roll vad som sägs till mig, vad för fakta och komplimanger jag får uppkört i ansiktet för att underlätta att jag går upp i vikt - mycket, och fort.
I juni vägde jag 45 som minst..
 
Nu är jag dessutom pank eftersom jag försörjer två. Det mesta är tungt just nu, jag har inte sovit något inatt efters jag försöker vända tillbaka dygnet. Jag är fett jävla låg och jag är arg. Arg på Ana, arg på ekonomi och skulder, arg på att fina människor behandlas så dåligt, arg på snön som kommit.
Jag är trött.
 


bloglovin