Saturday

Som när himlen blivit sådär lagomt mörkblå och stjärnorna försiktigt smyger fram,
Kvällssolen efter en underbar sommardag, när harmoni och lycka fyller ut de annars mörka
hålrummen i kroppen som annars lider ensamheten och sorgens kval,
när det plötsligt uppdagas att munnen ler för sig själv, ler åt det varma oförklarliga inuti,
och bara därför sjunger hjärtat ytterligare ut sin okomplicerade och lättsinniga lycka.
Som när hjärtat slår så hårt att luften verkar ta slut och man nästan håller andan,
så rädd för att det sköra, bräckliga ögonblicket ska förlora sin fantastiska glans och fullständighet
i ett litet tafatt andetag som sluppit igenom de torra läpparna.
Så underbart, så makalöst magiskt och skört.
När lusten att skratta plötsligt faller på och rädslan för att möta sina mardrömmar
blir grusad av en underbar tilltro, hopp och bottenlös vördnad.
Världen har klarare färger och luften verkar ljuda av osynliga toner mitt hjärta snappar upp,
insidan målar himlen en nyans vackrare och bergen är endast kullar.
Demonerna flyr ljuset och precis som kvällssolen gör, fylls kroppen med ett tryckande lugn.
Allt det där vackra som kan fylla ut och förgöra mörkret,
när färger och former framträder så klara och musiken verkar göra egna historier.
Murarna rivs oförklarligt och hjärtat slår långsamt och snabbt på exakt samma gång,
jag kan inte sluta titta och är rädd för att blunda,
rädd för att missa en enda sekund av det där vackra, bottenlösa harmoniska.
Som när känslan av att hitta hem sköljer över en med en sån otrolig lättnad och lycka
att det är omöjligt att stoppa tårarna som rinner,
rinner av tacksamhet för den nyfunna lyckan som hotar att spränga bröstkorgen.
När man förbluffas över sitt plötsliga mod att våga drömma och hoppas.
Som när ingen längre kan såra och själen är fri.
Så är det jag känner för dig.
 
Ta mitt hjärta, du ger mig liv.
 

Ett år till

I lördags fyllde jag 26. 

Till och från har jag tvivlat på att jag skulle uppleva min 26 års-dag med allt som varit, och är.
Jag gruvade mig dagarna innan födelsedagen, hade ångest och ont i magen för hur jag skulle orka med dagen. Skulle jag orka skratta, delta i samtal och visa tacksamhet för det jag fick?
Självklart var det inte firandet i sig, utan allt som tyvärr tillkommer på en födelsedag; kakor, bullar etc...
Hur skulle jag undvika att äta, eller tacka nej till en kaka till, utan att stämningen skulle bli spänd då det plötsligt blev så solklart (ännu en gång) att jag är sjuk, och inte mig själv? 
Hur skulle min älskade mormor och hennes underbara vänner reagera?
Skulle jag oroa mina vänner och familj lite ytterligare? 
Tankarna var många och orosmolnen likaså, MEN, dagen var helt suverän och kvällen avslutades med utgång. 
 
Igår var jag på affektiva hos Ingrid igen, och provsvaren vi väntade på var såpass bra att jag slipper inläggning. 
Beslutet grundades på att min kropp mår bättre än väntat, min panik inför att vara på avdelningen OCH för att jag gör såna framsteg av egen maskin. Jag har börjat äta lite varje dag - just för att jag fasat för att bli inlåst. Det är det enda som malt inne i huvudet på mig, som en skiva på repeat.
"Kan inte bli inlagd, kan inte bli inlagd, kan inte bli inlagd." Det har motiverat mig att lyckats stoppa något ätbart i mig och försöka att ignorera den kalla, elaka rösten som ständigt påpekar att jag börjar lägga på mig, att min vackra kropp snart är ett minne blott. Jag hatar henne.
Jag hatar att hon får mig att gråta. Jag hatar att hon får mig att tvivla, att vara så komplex, och allt är svart eller vitt. Jag hatar Ana. Jag hatar att hon får mig att gå hungrig, att hon fått mig så orkeslös och fumlig. Jag hatar att hon skrämt bort vänner och gjort mig så ofantligt ensam att hjärtat värker. Jag hatar att hon ställer sig i vägen när jag ska se mig i spegeln - så att det är någon annan jag ser. 
Jag förstår inte hur hon kunde få mig så fast, hur hennes röst betyder mer än någon annans?
 
Men det jag hatar mest är att hon fått mina nära och kära att bli så ledsna och oroliga. 
Det här var mellan henne och Mig. Jag accepterade att hon sårade mig, fick mig att lida - och lyda.
Att hon skulle orsaka smärta hos fler än mig slog mig aldrig, och det undanhöll hon. Hon ljög. 
 
Jag har börjat måla en ny stor tavla, en beställning jag fått via facebook. 
Medans regnet öser ner och blåsten slår emot rutorna här i korsta känner jag lugnet med min vanliga kaffekopp och lilla Kisse's ihärdiga jamande. Om jag nu ska kalla det för att jama..
Hon knorrar mest med en underton av desperation - stackarn har precis blivit könsmogen. Hon går omkring som en osalig ande mellan rummen och skriker på en uppmärksamhet hon inte kommer kunna få.
Jag tycker synd om henne men just nu har jag inte pengarna till en sterilisering. 
 
Till och från under den gångna veckan har jag ångrat att jag berättade om Ana. 
Jag vill vara jag, utan henne, utan att halva Sundsvall vet vad man går igenom - utan att säga något direkt till mig.
Jag vet att många följer min blogg, att ännu fler tycker att det är stort att jag vågar berätta, MEN, det är inte till mig det sägs.. Det är inte på min blogg som kommentarerna och stödet visas. 
Visst förstår jag att man kanske inte vågar säga vad man tycker eller tänker, men det gör att jag känner mig utelämnad på ett helt annat sätt.
Jag får hälsningar från vänner eller familj, får höra att folk är oroliga, eller imponerade över mitt mod att berätta men det är väldigt få som sagt det direkt till mig
När det kommer till kritan, till det allra innersta, så ångrar jag egentligen inte att jag berättade. 
Jag vet, och känner så väl, att detta var något jag var tvungen att göra, för att kunna göra något utav det mörker och rena helvete jag upplever. För att visa någon annan därute att det finns fler som kämpar, ger upp, och ställer sig upp ännu en gång. 
Jag vill visa att man kan hjälpa andra bara genom att vara ärlig och berätta vad man går igenom, medans man kämpar.
Många som skriver självbiografier, har föreläsningar eller dylikt i hjälpande syfte, berättar nästan alltid om det efteråt. Då vågar de berätta, komma ut ur garderoben och berätta om den jobbiga perioden.
Det kan vara befriande, men svårt, att berätta om en vunnen kamp efter att slaget är över, vinsten är solklar och man slickat sina sår.
Det är däremot ännu värre att berätta under tiden, medans såren fortfarande är öppna och blöder, medans man slåss för sitt liv. Att erkänna att man precis i nuet tvivlar på att man någonsin kommer orka kämpa emot, att man helst av allt önskar att sitt klena hjärta ska sluta slå, för att slippa ångesten och mörkret. Det är svårt och läskigt, och många gånger sitter jag här vid bloggen och funderar på om jag verkligen ska vara såhär ärlig och klicka på den lilla blå knappen "publicera".
Ibland raderar jag allt, bara för att börja om och inse att jag näst intill skrivit samma sak, kommit till samma slutsats och det är jag klarar av att klicka på knappen.
För detta måste skrivas om, hur svårt och tungt det än är för mig att ensam bli utpekad, skilja sig från mängden och sätta en stämpel på sig, för det finns så många andra därute som inte vågar berätta, höja sin röst och utelämna sig till en värld där många inte kommer förstå eller acceptera.
Det är för dem som jag skriver, berättar, och hänger ut mig.
Inte för min egen skull, för då hade jag nog hellre varit tyst.
 
Och jag vill bara be om en sak, för att underlätta min nu offentliga kamp;
Har ni funderingar, åsikter eller vill säga något - skriv gärna till mig.
Jag går inte sönder och uppskattar den direkta ärligheten det ger med en direkt konversation. 
Har ni dessutom kännedom om någon annan som går igenom liknande, berätta för dem att de inte är ensamma. Det kan kännas ekande tomt i mörkret, men vi är fler som famlar runt i blindo därute. 
Säg att ni hittat någon som kan tänka sig att gå först i mörkret, att hon heter Dea och kan tänka sig att hålla ut sin hand för att inte fler ska snubbla i samma fallgropar.
Jag kan, och vill, vara den som går först med lyktan i mörkret. 
 
Bild från min födelsedag, 4e oktober.
 

Tack!

Jag har något som glimmar och väger tyngre än guld.

Jag har något som tyvärr är få förunnat i den kalla och hårda värld vi befinner oss i,
och den vetskapen både smärtar och glädjer. Glädjer för att det är jag som haft sådan tur,
och smärtar för att fler skulle fått ta del av en sån gränslös kärlek och medkänsla.
- Jag har vänner som går genom eld och vatten nu, kämpar och ger av sig själva, sin tid och ekonomi,
för att se till att jag ska må så bra som jag bara kan i det bottenlösa hål jag hamnat i.
Den tacksamhet jag känner får det att bränna bakom ögonlocken.
 
Älskade Lina skjutsar och ser till att jag tar mig iväg till de platser och möten jag annars inte skulle haft ork att gå eller åka buss till.
Hon och Julia finns som en ständig jour på telefon och facebook där jag i tid och otid får spy ur mig allt tvivel, hopplöshet och självförakt som kantar mina dagar.
De låter mig prata och berätta, hur tungt de än har det själva, och hur svårt det än måste kännas att se mig så mils-långt ner under ytan, kämpandes för att överleva.
De är ödmjuka, ärliga, konstruktivt kritiska och de vågar att sätta ner foten där andra kanske bara skulle strykit mig medhårs eller bara lyssnat utan att våga tala från hjärtat.
 
Igår gick jag och Lina på stan och strosade runt i affärer och det var så fruktansvärt skönt att vara ute
och känna att jag hade energi till att kunna känna mig 'normal'. Sinnesfrid och glädje.
Vi storhandlade, lagade mat tillsammans och vi kunde faktiskt skratta åt allt elände, skratta så otvunget och äkta att tårarna sprutade och på så sätt tog vi automatiskt ihjäl en stor del av det tysta allvar, sorg och oro som hänger över mig och min kropp.
Ana och hennes vidriga makt överöstades ännu en gång.
Julia kom på kvällskvisten och tillsammans med töserna rensade vi ur och organiserade min garderob.
Äntligen fann jag motivation, och fick hjälp, att orka rensa bort alla dessa vackra plagg jag inte längre kan ha. Det var en hel del..
Jag hade aldrig klarat av att göra det själv, varken fysiskt eller psykiskt.
Det gör ont att se sin näst intill halva garderob vara så opassande i storlek att man känner sig som en främling när det är dags att leta fram något att ta på sig. Det har blivit som att famla i mörker,
att desperat leta efter en nål i en höstack efter något plagg som fortfarande sitter någorlunda.
 
Jag är glad att de sov över och fanns med mig natten igenom eftersom jag vid 03 plötsligt var tvungen att spendera två timmar på toaletten i ett hemskt anfall av akut illamående, yrsel och hjärtklappning. Magen sprängde som om det brustit något inuti, kräkningarna var otroligt nära och kallsvettningarna var vidriga. 
Det hettade och brände i ansiktet och plötsligt uppstod utslag, medans resten av kroppen kändes iskall, frenetiskt huttrande samtidigt som svetten rann och svimningskänslan var total. Jag halvlåg vid toalettstolen och trodde ett tag att det var såhär det kändes att på riktigt dö i anorexi... Trots otaliga hulkningar fick jag knappt upp något annat än slem med brännande smak av aceton och koncentrerad vitlök. "Ahh.. Tzatsikin till middagen och sedan vitlökskapslarna (hälsotillskott)...."

Jag tog mig till soffan och somnade utmattad trots det fortsatta illamåendet och med en brännande känsla av aceton i halsen, dock tacksam över att hjärtat slutat slå så kraftigt och fort att det synts genom bröstkorgen.
Vidrig upplevelse och något jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen.
Och nej, jag tänker inte åka till sjukhuset för någon koll eller dokumentation.
Händer det igen far jag in direkt, det lovar jag. Snälla, acceptera.
 
Idag diskade Julia innan de for hem för att bli avlöst av Hanna som kommer för att stanna ett tag och ta hand om mig. Vilka otroliga vänner jag har!
Får jag ens fram i detta blogg-inlägg den tacksamhet, ödmjukhet och kärlek jag känner när jag får se och uppleva ett sådant rörande, fantastiskt, troget och kravlöst engagemang och otrolig uppslutning från min omgivning? Får jag er att förstå att det är ni som räddar mig från mig själv? Att det är tack vare er jag ens kan tänka mig att fortsätta andas i en värld som annars alltid lyckas slå mitt hjärta och sinne i spillror?
Tack för att ni får mig att resa mig. 
 
I övrigt kämpar jag för att få tillgång till alla online-casinon som Peppe gjorde i mitt namn, knutet till mitt VISA-kort. Han fick göra dem under vårt förhållande - för att få tillgång till bonusar, kampanjer och free-spins eftersom han tycker om att spela - och för att vi ökade chanserna att kunna vinna lite pengar. Eftersom jag inte spelar själv har jag inte brytt mig så mycket i det där i sommar, men nu när jag vill ha lösenordet och veta exakt vilka sidor jag faktiskt är registrerad på PGA HONOM så möter jag bara motstånd. Han 'kommer plötsligt inte ihåg' vilka sidor det är, lösenord eller mail + diverse andra lögner. Trots att jag i förrgår KRÄVDE en lista med alla sidor där mitt kort och namn är registrerat har inget hänt. Jag är så förbannad och uppgiven - och framför allt sårad över att ett ex kan vara så fruktansvärt RESPEKTLÖS, ignorant och utstuderande jävlig. Jag vet inte vad jag ska göra. 


bloglovin