Monday

Idag hade jag tid på affektiva (psyk) och jag är oerhört tacksam över att jag fick skjuts dit av Robert. 
Det finns medkänsla och värme därute.
Samtalet var tungt och jag satt hela sessionen med gråten nära inpå. Jag klarade mig dock från att låta ångesten ta över och gråta. Ja, det kan tyckas märkligt att jag inte grät hos min terapeut men jag har väldigt svårt för att låta folk se mig gråta - just för att jag är rädd att jag aldrig slutar om jag väl släpper taget. 
Vi diskuterade veckan som varit och jag fick redovisa min mat-dagbok.*
Jag ligger på gränsen till att bli inlagd och det är tungt. Fruktansvärt tungt även om det kanske är det som är mest lämpligt för mitt tillfrisknande. Jag vill inte tillbaka till avdelningen. Jag vill inte. 
Idag hade jag vägning och fick dessutom ta en massa prover för att se hur kroppen faktiskt mår
När Ingrid, min terapeut, fått resultaten ska hon och en läkare överlägga för att se vad som är bäst att göra för mig i nuläget, inläggning eller inte. 
Det vågen sa var inte kul och plötsligt var Ana's röst där. Hon skrattade elakt och hånade min tidigare rädsla för att jag kört kroppen i botten. 'Med den vikten är du knappast döende. Du har vägt mindre. Du börjar lägga på dig.'
 
Plötsligt kände jag mig tjock, och tung, och jag ville bara skyla min halvnakna kropp från Ingrid. 
Jag ville inte att hon skulle luras av mina revben och taniga armar när jag insett att jag var tjockare än jag trott. 
Vågen bevisade ju det. - Jag var inte tillräckligt smal för att oroa mig. 
Självklart var det Ana som förgiftade mitt sinne och plötsligt hade jag ork att gå hem från sjukhuset. 
 
Min lillebror kom förbi idag och var här några timmar. Min älskade lillebror som mitt hjärta slår så oerhört för. Vi pratade och skrattade som om jag inte vore sjuk och allting var bra, som det borde vara för en bror och syster. Jag vet att han inte inser vilken nyfunnen styrka han gav mig med sitt besök. 
 
Jag ska kämpa. Om så bara för honom. 
 
 
*matdagbok är ett papper där jag fyller i när och hur mycket jag äter - eller inte gör det. Eventuella tankar och anledningar till varför jag ätit eller undvikit mat - för att försöka kartlägga beteendet anorexian givit mig. Detta är något jag ska fylla i varje dag. 

Ana's song

Det är mörkt i lägenheten och det tynger mig på ytterligare ett plan.
Många av glödlamporna har varit slut sen länge men jag har inte haft ork eller motivation till att lägga pengar på att köpa nya.
Jag har inte trott att det spelat någon roll men det inser jag sorgset att det gör nu.
I och för sig märks det väl mer för varje dag som går eftersom vi går mot mörkare tider. 
Igår tog jag mig i kragen och tvingade mig upp ur soffan trots att kroppen skrek av motvilja.
I huvudet fanns ett nyvunnet tvång, en bråttomkänsla, att få i mig något att äta, för att få någon kroppslig ork och energi att kämpa - hur jävligt det än skulle kännas efteråt.
(Efter fem dagars svält och konstant liggande gör det fruktansvärt ont i rygg och leder, och orklösheten är svår att sätta ord på.) Att vara så slut i kroppen att jag inte ens orkar gå till köket för att hämta vatten är något helt nytt och det är fruktansvärt påfrestande för psyket. Att inte ha orken att hjälpa sig själv.
Att ligga och vara törstig men inte kunna ta sig upp för ett vattenglas är rätt illa.
Men, som sagt, jag tvingade mig in till köket och letade fram en burk tonfisk och keso. 
I huvudet fanns tvånget, skulden, 'måstet'.
Jag kan inte dö, jag får inte.
Pappa's och mitt samtal i fredags var i bakhuvudet.
Tanken på inläggning och paniken som direkt lade en tyngd över bröstkorgen fick mig att äta upp trots att tårarna brände bakom ögonlocken. Ana var konstigt nog tyst och det skrämde mig ännu mer.
Har hon tystnat för att hon insett att hennes jobb är klart? Att hon inte behöver göra något mer?
 
Det tog bara en liten stund tills jag insåg att kroppen inte kunde ta hand om maten på rätt sätt, att det bara rann rakt igenom. Frossan och svimningskänslan kom när jag satt på toaletten och sedan stapplade jag tillbaka till soffan och däckade.
Några timmar senare när jag vaknade var jag fortfarande lika skrämmande energilös - men ännu en gång tvingade jag mig upp till köket trots att min kropp kändes som bly. Det är inte långt från min soffa till köket men färden dit var fruktansvärt tung.
Jag måste få energi. Jag måste få energi till att orka kämpa. Jag måste äta. 
Jag åt 4 halvklara potatisbullar direkt ur stekpannan medans jag värmde det sista obestämbart gamla kaffet från kaffebryggaren i micron.
I huvudet hade jag bara det nya tvånget. Jag måste få energi, jag måste få energi. Jag måste få energi.
Sen var det samma visa igen, kroppen fick en chock och jag trodde att jag skulle tuppa av. 
- Fler timmars sömn.
 
Idag beställde jag hem sallad och en kycklingrulle trots att jag inte har den ekonomin.
Jag valde ändå att göra så eftersom jag insåg när jag vaknade att jag inte skulle ha ork att göra mat idag. Trots tvångs-känslan.
Jag har ingen energi, jag orkar knappt stå. Benen känns lika tunga som efter ett träningspass och huvudet är dimmigt. Det gör ont i bröstkorgen som om jag på något sätt klämt ihop skelettet så att det trycker över hjärtat och lungorna. Min rygg värker dessutom värre än vanligt idag. 
Men men. 
Jag åt tvångsmässigt upp kycklingrullen och hann knappt svälja sista tuggan innan jag däckade. 
När jag vaknade två timmar senare var det pga magen. Ja, kroppen hade inte riktigt tagit hand om maten idag heller...
 
Jag försöker. Jag försöker få energi men det händer ingenting. Det känns så jävla orättvist och så fruktansvärt, fruktansvärt motigt att jag äter utan att ens lägga en tanke på Ana och ändå så händer inget. Jag blir inte piggare. Snarare tvärtom.
Ana var tyst idag också medans jag åt kycklingrullen. När jag vaknade var hon fortfarande tyst och jag har legat och väntat på att hennes terror skulle komma så fort jag var pigg nog att uppfatta hennes gliringar. I flera timmar har hon varit tyst. Ingenting. 
Det har skrämt mig ordentligt. Lämnade hon mig när hon insåg att jag är döende, när hon insåg att hon inte behöver pusha mig nå längre? Att det gått för långt och att jag kommer dö även om jag äter?

När jag blev sugen på kladdkaka och tvingade mig själv att göra en trots orkeslösheten kom hon tillbaka. Det är första gången jag välkomnat henne. Nu är det som det ska vara, så jag kan inte vara så förlorad att inte ens hon vill lägga energi på mig. Jag åt två tuggor och sen lät jag ångesten vinna. Jag har kämpat bra ändå de här två dagarna.
Nu orkar jag inte. Det gör för ont. Jag tror inte att jag kommer överleva detta, jag tror verkligen inte det. 
 
En ny låt jag funnit som spelas om och om igen:
http://www.youtube.com/watch?v=1tGtZEFQccc
 
Jag vill bara gråta. Jag vill bara lägga mig ner och ge upp när jag tänker på hur mitt liv blivit. 
Det gör så fruktansvärt ont.

Förlåt

Förlåt för att jag gör er så ont, för att ni tvingas se mig tyna bort. 
Jag skäms för att jag skriver så öppet om det helvete jag upplever. 
Inuti river ångesten och till och från gör det så ont att jag vill skrika, slå sönder saker i ren frustration och det är inte riktigt för min egen skull - utan för att jag har en familj som alltid får gå omkring med smärta och oro pga mig.
 
Jag har ingen ork. Den försvann när ekonomin gick åt helvete och resten av livet började nagga på min motivation att slåss mot Ana. Veckan som gått har jag mer eller mindre tillbringat i soffan bara för att jag varit för trött för att kunna göra något. Jag gav upp. I måndags åt jag tillsammans med mina älskade töser, sen blev det inget mer ätbart. Jag har inte orkat. 
Någon gång under veckan försvann till och med ångesten, den som annars ständigt är med mig, och det är väl för att hjärnan blivit för trött utan mat. jag välkomnade tystnaden och det var så fruktansvärt jävla skönt att slippa den inre fighten jag haft med Ana. 
När jag kapitulerade och lät henne ta över helt, blev det tyst i huvudet. Det lustiga är att de sista dagarnas svält inte beror på Ana, inte överhuvudtaget. Det är ingen röst i huvudet som försökt tvinga mig att svälta eller skippa måltider. Detta var något nytt. Jag tror att mitt inre svalt ihjäl och därmed försvann Ana's röst. Jag har inte ätit för att jag inte haft motivation att ta mig upp ur soffan - för att jag inte orkar med livet. 
 
Hade jag haft en tillvaro jag velat finnas i, hade det funnits anledning att slåss mot Ana. 
 
Nu har jag kört slut på mig själv såpass att jag inte kan ta mig från soffa till kök utan att känna svimnings-känslan. Minnet har blivit katastrofalt och jag känner att jag för varje dag blir trögare i skallen. 
Det gör ont, mest för att jag vet vad det smärtar andra. Jag hatar att jag alltid ska göra andra ledsna pga mina problem. Det är så fruktansvärt jävla orättvist. Det har gjort att jag inte vill träffa någon. 
Jag hatar det dåliga samvetet när jag ser vad ledsna och oroliga andra blir. Jag klarar det inte. 
Jag pratade med min älskade pappa igår och erkände (dumt nog) hur illa det var och han fick mig att 'vakna till' när han berättade att han inte kunde stå på sidan om och inte göra något. Att han kände att han var tvungen att ringa psyk och be om hjälp, för att göra något. Han vet att jag - för allt i världen - inte vill bli inlagd, men att det inte finns något annat val när det gått så långt att jag inte kan ta mig ur soffan pga tröttheten/svagheten. 
Det fick mig att nästan kräkas av paniken, ångesten, smärtan. Inte psyk en gång till. Inte en gång till. Då dör jag inuti. Då tar de det absolut sista av det som är 'jag' även om jag äter och blir stark i kroppen. Jag blir levande död. Ångesten kom tillbaka, trots att jag egentligen är för slut för att kunna känna ngt sådant och jag insåg att jag måste göra något - bara för att slippa tvångsinläggning. Jag tog mig till köket och fick i mig två kakor, en matsked keso och två koppar te. 
 
Idag är jag uppe ur soffan trots tröttheten som skriker för varje steg jag tar och nu ska jag försöka acceptera att jag måste leva. Jag måste acceptera att jag kommer bli såpass pigg i huvudet att jag kan känna ångest, smärta och ensamhet. Jag måste acceptera att jag kommer återgå till livet med den ständiga ångesten. 
Ja, jag lever med ångest varje jävla dag. Även utan anorexi. Anorexin gjorde allting värre innan jag tillslut trodde att det kunde ta ihjäl mig och plötsligt gav mig en liten tröst. Det fanns en möjlighet att dö, att slippa detta eviga lidande. Men nej. Jag måste acceptera att det är såhär det är. För att folk bryr sig, för att det gör för ont i dem.
 
Jag önskar att jag vore utan familj. Utan vänner. Då hade jag inte behövt genomlida allt detta eftersom jag hade gjort ngt åt det. idag är ångesten så enorm och det är så fruktansvärt jävla orättvist allting. Jag är så fruktansvärt arg och ledsen. På allt. På att födas med borderline som gör att jag alltid mår dåligt och hamnar i nya självskadebeteenden som gör att det blir ännu jobbigare att leva. På att ständigt ha dåligt samvete för att jag inte vill leva - för att ANDRA blir ledsna. Jag hatar att jag fortsätter leva när det alltid är en ständig kamp som slår ner mig gång på gång, bara för att jag inte har vett att strunta i vad andra känner och faktiskt bara göra något för mig för en gångs skull. Det enda själviska jag skulle göra. Att avsluta eländet och dö. Men jag kan inte, för jag bryr mig för mycket om mina nära och kära. Och det hatar jag. Jag hatar känslor. Jag hatar min omgivning för att de får mig att älska - och därmed lida, för deras jävla skull. 
 
Jag hoppas ändå, trots att jag nu reser mig och slåss igen, att mitt hjärta en dag inte orkar mer och kanske stannar. Det finns ju en risk, (i mitt fall kallas det chans) pga kaliumbristen som blir när man lider av anorexi.

Apatin

Det är tungt i bröstet, ungefär som om någon ställt en gigantisk kartong med betong på mitt redan sköra skelett. Det värker och det är svårt att andas. Ångesten och sorgen är enorm. 
 
Sedan jag tog det svåra beslutet att berätta för omvärlden om Ana har jag blivit bemött med otrolig värme och uppmuntran! Människor jag inte känner har berömt mitt mod och min vilja att förklara, de har visat medkänsla och empati och det har bara övertygat mig om att jag gjorde rätt. Att jag kommer orka slå tillbaka, att det finns en anledning. Att fler behöver få veta hur Ana gör när hon lyckas nästla sig in, för det ÄR svårt att förstå. 
Jag förstår att mycket kring ätstörningar är omöjligt att förstå - hur man kan göra så mot sin egen kropp, att stå ut med ett sådant lidande (när man till och med vet konsekvenserna) eftersom det mesta inom Anorexi säger emot sig självt. 
Det är motsägelsefullt och komplext.
Det är sjukt.
Men Ana är en mästare på att ljuga och övertala.
Med hennes ständiga närvaro är man till slut övertygad, övertalad.
Vem skulle inte lyssna på en sån bra vän? 
 
Men hon är ingen vän. 
 
I och med all uppbackning och stöd jag fått när jag erkände vad jag kämpar med, fann jag en gnutta ny ork och tro på mig själv.
Att jag kanske skulle ha styrkan att slå tillbaka och att jag kanske skulle klara av att ignorera den hemska rösten i huvudet, nu när jag fått ett sådant stöd från omvärlden..
 
I 3 dagars tid började jag klara av att ignorera Ana och hennes vidriga kommentarer.
Jag åt flera måltider per dag och trots ett förskräckligt illamående, ont, och svälld mage gav jag inte upp. Visst ska jag erkänna att vissa gånger var så jobbiga att jag verkligen, verkligen övervägde att kräkas, men jag stod ut. (Jag har aldrig kräkts i det syftet innan.)
Jag behöll maten och insåg att nästa dag skulle bli likadan, med all ångest och rungande glåpord från Ana. Ändå gav jag inte upp och utsatte mig ännu en gång för det rena helvete som skulle följa med mitt beslut att ignorera demonen inom mig. 
Ångesten var enorm. De hemska tankarna och Ana's vidriga ord fick mig till och från att gråta och bara vilja ge upp. Jag var ju på väg att bli tjock. Jag var svag. Jag grävde min egen grav.
Paniken, ångesten, funderingarna som slår sönder insidan är vidrig. Att veta att man frivilligt tar en väg som leder till viktuppgång och en fruktansvärd ångest och ÄNDÅ fortsätter att tugga i sig en macka är tungt. Hela insidan skriker i protest under varje liten tugga, och Ana skriker konstant att varje tugga som hamnar i magen är något som förstör. 
Då var jag stark och trodde att jag skulle klara det någon dag till - att gå emot alla tankar och försöka fokusera på att hjälpa min kropp att fungera.
Jag trodde att Ana kanske inte skulle orka skrika lika högt - eller bli överröstad av mitt förnuft.
Jag orkade stå ut i några dagar men tyvärr tog ångesten näst intill ihjäl mig. 
 
Jag förstår inte hur jag ska orka kämpa emot henne. Jag vill inte bråka, för jag har ingen mental ork. Det är så mycket annat som händer runtom mig som stjäl energin jag skulle haft till att vilja kämpa. 
Jag vill inte kämpa. Inte så som jag intalade mig själv för knappt en vecka sedan. 
Nu är jag tillbaka i verkligheten. Det är mörkt och kallt och just för tillfället ser jag ingen riktig anledning till varför det skulle vara viktigt att ändra min livsstil.
Jag mår så fruktansvärt jävla dåligt idag att jag inte vill lägga på mig ytterligare en tung grej.
Nu orkar jag absolut inte börja bråka med Ana - när jag redan är på bristningsgränsen.
Jag är redan förstörd.
Jag vet vad jag gjort mot min kropp och jag får helt enkelt acceptera komplikationerna som blivit.
Acceptera att mina knän och rygg krånglar och värker, att minnet stadigt försämras och att fokus och förmåga att tänka som förr börjar bli svårt. Sömnen är lidande, depressionen värre, ögonen blir torra och irriterade mm.. jag vet.
 
Jag önskar att jag kunde lägga mig på rygg på balkong-golvet under min zebra-filt och fridfullt titta mig omkring. Titta på alla skapelser och pyssel jag gjort av pinnar, pärlor, ståltråd och plastväxter. Titta på alla timmar och allt slit det innebär.
Min egna fristad.
Sen önskar jag att jag med frid i kroppen skulle kunna somna där på golvet, utan att frysa eller tycka att det var obekvämt. Och nej, tanken var inte att jag skulle vakna igen. Där, under min fridfulla ovetande sömn, på det ställe som jag känner så mycket för, skulle hjärtat stanna av kaliumbrist.
Det är vad jag tänker på idag. Just idag vill jag bara ge upp.
 
Fittliv.
 
[Uppdatering]
Här hade jag egentligen tänkt skriva om en nyhet jag fick innan helgen som gör så fruktansvärt ont men jag har så svårt att sätta ihop ord och meningar och dessutom komma ihåg vad jag tänker på att det inte finns ork. jag har aldrig någonsin haft såhär mycket problwem med att skriva ett blogginlägg. Jag har bantat bort hjärnan. 

It's her fault pt.2

Idag är det två dagar sen jag skrev inlägget om Ana. 
Jag har fått sån fruktansvärt fin respons och stöd från omgivningen och jag tackar med värme i bröstet. Tyvärr en värme som inte lyckas värma mer än för stunden. MEN, tusen tack för era fina kommentarer och för all kärlek ni visar. Ni hjälper mig att tro att jag kanske, kanske klarar det här. Tack. 
 
Det är tungt. Det är ensamt. Det är så mycket tankar och fighter i huvudet att jag bara vill stänga av och låta hjärnan gå på ljudlös auto-pilot. När jag mår såhär blir det ännu svårare att förmå mig att äta för Ana lurar i mörkret och trots att jag inte vill lyssna hör jag henne viska ändå. Jag har undvikit spegeln i två dagar för jag orkar verkligen inte se henne mer.
Jag vill inte höra hennes gliringar för att jag nu börjat vackla och tvivla. 
Jag förstår inte varför hon inte ger upp? Jag försöker säga nej, att jag inte tänker lyssna mer. 
Ändå står jag där i köket, med kylskåpsdörren öppen och bara vill gråta.
Alltför ofta stänger jag dörren igen och går tomhänt tillbaka till soffan med ännu mer ångest, bara för att jag inte kan bestämma mig. Det är alltid två sidor som slåss i mitt huvud. Det är svårt att förklara men Ana 'pushar' alltid på. 
"Så hungrig är du ju faktiskt inte. Vad ska det där vara bra för?"
Jo, jag är hungrig och har inte ätit något sen igår. Lite yoghurt kan väl inte skada?
"Du töjer ut matsäcken, det är sådär det börjar. Vad ska du äta sen då? Ju mer du stoppar i dig, desto hungrigare kommer du bli." Hon skrattar elakt medans jag står och vacklar.
Jag är sjuk. Jag har börjat strunta i henne och äter ändå, men hennes gliringar blir mer högljudda och plötsligt kommer smärtan i magen. Den är inte van vid större mängder föda, annat än flytande. 
Om jag ätit en portion som liknar en middag, behöver jag oftast ligga ner.
Ibland önskar jag att jag kunde stänga Ana ute genom att ta på mig hörlurar, men trots hennes nästan ljudlösa viskningar som ingen annan hör, når dom mig som om hon skriker.
Hon har lyckats hitta ett annat sätt att nå mig. 
 
Någon frågade mig hur jag kunnat dölja mitt tillstånd under dessa månader. 
Har ingen ingripit eller sett någonting? 
Det är tyvärr så enkelt, och så elakt uträknat, att jag lärde mig sätt att gömma henne.
Hon lärde mig hur jag skulle agera och tala så att vi skulle få vara ifred. Hon berättade vilket helvete jag skulle få om jag gav upp, eller svek.
Med familjen eller vännerna åt jag. Jag åt medans Ana endast tittade på.
Jag kände hennes äcklade miner men hon var tyst. Det var ju tyvärr såhär jag var tvungen att göra. 
När jag var ensam igen, förstod jag att jag klarat mig ännu en gång från att bli upptäckt. 
Alltid var det tudelade känslor. 
Men, jag fortsatte att hålla mig vacker som Ana sa. Vacker och stark.
Stark var jag dock bara på insidan, och knappt det.
Kaffe, energidrycker, cocacola, dextrosol och berocca är sådant som håller mig uppe överhuvudtaget.
Jag lärde mig fort att acceptera svimningsattacker och andra kroppsliga åkommor. 
Jag var ju på rätt väg. Det var såhär jag fick se hur vacker jag började bli.
Ana fanns alltid där med tröstande ord. Hon hade alltid svar på tal, hur jag än vände och vred på det. 
Till slut orkade jag inte tjafsa och lät henne ta över. 
 
Idag är en sån dag. Ångesten är påtaglig och jag vill inte riktigt ta itu med henne. Jag tvingade mig själv att dricka lite blåbärssoppa ur paketet medans kylskåpsdörren stod på glänt.
Jag snabbade mig ungefär som om jag trodde på att hon inte skulle hinna upptäcka mig. 
Knappt en halvtimme efter stoppade jag i mig en näve flingor direkt ur kartongen och gick snabbt ut på balkongen för att röka, och ta itu med gliringarna och de sårande orden som skulle komma.
Efter det har hon inte varit tyst. Jag antar att det inte blir mer föda idag, men det är som det är.
Jag önskar så innerligt att jag kunde finna en plats där jag kunde få slippa mig själv. 
 
 

It's her fault.

Åh, ja, nu ska jag vara sådär brutalt ärlig som jag tyvärr har ovanan att kunna vara.
Det är många som följer min instagram och blivit oroade för bilderna jag lagt upp. Jag vet.
Jag säger det svart på vitt, jag kämpar med inre demoner som tyvärr börjat visa sig på utsidan. 
 
Jag hörde talas om henne tidigt, såg henne här och där, men lärde aldrig känna henne på djupet.
Det jag såg var inte trevligt, men jag kunde inte sätta mig in i hennes värld. 
Eftersom det alltid finns två sidor av ett mynt, dömde jag inte henne. "It takes two to tango."
Jag läste, hörde, och såg hur otrevlig hon kunde bli när hon tagit sig in på livet.
Jag förstod vad hon var kapabel att göra. Jag förstod att hon var en kämpe från en annan värld. 
Men, 
Hon kunde vara din bästa vän, ge dig tröst och känslan av att kunna lyckas.
Hon kunde låta dig smaka segerns sötma, om du lät henne gå först och visa vägen.
Hon kunde göra dig vacker. 
Jag hade sett glimtar av henne tidigare i livet men knappt mer än att bli presenterad på ett lite ytligare plan. Då hittade jag inga större anledningar till att hålla mig borta. 
Hon hade makt, och hon var vacker, och farlig. Det var något med henne som ändå gjorde att jag höll distans under åren. Något som inte riktigt kändes ärligt och rätt.
- Något jag senare skulle glömma bort helt.
 
Vi träffades strax innan försommaren när solen hade börjat värma dagarna. 
Jag befann mig i en livssituation där allt snurrade runt utan någon som helst tendens till att lugna ner sig. De sömnlösa nätterna ökade och ångesten steg. 
Jag befann mig i stormens öga där viktiga vänner sa upp kontakten och lämnade mig med ett gapande svart, sårigt hål i bröstet, ekonomi och skola började trassla och dessutom skrek mitt hjärta efter en kärlek jag aldrig riktigt fick. 
Jag hade tappat kontrollen över min vardag och jag kände dagligen att jag fick svårare att hålla huvudet över ytan. Jag hade ingen kontroll. 
Och det var där, där i ångesten och paniken, som hon kom tillbaka. Hon hjälpte mig att ta kontroll över det lilla jag kunde. Hon höll sig i bakgrunden men ständigt med en värmande känsla av kompetens.
Jag började sakta ta kontrollen över det lilla jag kunde förmå mig, med hennes hjälp.
Det började så försiktigt men det var en lättnad, och befrielsen inuti hjälpte mig att utstå vardagen.
Jag var plötsligt inte värdelös eller utan viljestyrka, för det visade hon mig. Jag kunde ta kontroll.
Jag kunde vara den som bestämmer - om jag bara lyssnade och gjorde som hon sa.
 
Det var så jag rev mina murar och släppte in henne längst inuti, in till det allra svagaste och sårbara tomrummet inuti min själ. Och det var där hon vann.
Jag såg det inte först. 
Om jag blundade och förtvivlat knep igen mina gröna ögon vet jag fortfarande inte idag, men jag insåg inte att jag hade slutit ett osynligt avtal med djävulen. Med den som skulle vara min vän, mitt stöd. Hon som i början gav mig energi och självkänsla.
Energi-vampyrer finns det gott om i världen och det var precis så hon var. 
- Ju mer jag gav, för att göra henne nöjd och slippa hennes elaka kommentarer, desto mer tog hon. 
Trots mina frustrerade ångest-attacker lyssnade hon inte, hon förstod inte hur jag inte kunde ge lite mer. Och jag gav. 
Den dagen jag faktiskt öppnade ögonen och insåg vad jag hade gjort, vad som hänt bakom de rosa-färgade glasögon jag tydligen haft på mig, förstod jag att jag var fast i en makt-kamp som jag höll på att förlora. Trots oron lät jag henne vara kvar. 
Ja, jag vet att det låter motsägelsefullt. Varför gick jag inte min väg?
För att jag hade fastnat, hon var en för stor del utav mig och mitt liv.
Jag hade blivit annorlunda och hon hade gjort mig till någon annan.
Det var ju ändå hon som gav mig kontroll och styrka i början.
Hon hade också gjort mig vacker. De dagar jag tvivlade, sa hon emot och berättade hur vacker jag var. 
- Och jag kunde bli ännu vackrare för jag hade potential. Jag var otrolig och hade alla möjligheterna. 
Vem skulle inte lyssnat? 
Vem vill inte vara så vacker att det blir svårt att andas?
 
Det är nu höst och solen har börjat försvinna. Jag är inte längre vacker och jag har inte längre någon kontroll.
Jag har inte längre en bra vän och stöttepelare. 
Jag sa ifrån för ett tag sen och självklart gav hon igen. Hon kom med ångest och självförakt. 
Hon började med kritik och sårande ord om mitt utseende. 
Jag vet att hon är arg, förbannad och ensam men ändå kan jag inte låta bli att ta åt mig av det hon säger.
Trots att jag sakta börjat förstå att hon inte kan vara kvar här hos mig, släpper jag fortfarande in henne trots min motvilja. Jag är för svag för henne, för allt hon gav i början, eftersom känslan av att må bra fortfarande spökar i mitt huvud. 
Men, vi är inte längre vänner hon och jag.
Och jag ska aldrig mer låta henne komma in och ta över, hur ensam och svag jag än känner mig. 
Jag ska reparera skadorna jag lät henne göra, och jag ska komma över henne. 
Jag ska övertala mig själv att aldrig mer lyssna på hennes lögner, hur mycket hon än försöker.
Konstigt nog är jag panikslagen och livrädd. Jag vet inte om jag orkar ta den här kampen, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa henne. Tänk om hon aldrig går sin väg?
Jag har ju sett vad hon är kapabel till. Jag har sett hennes verk tidigare. Jag har sett vad hon lyckats med om man inte varit försiktig. Jag är ärlig nu trots att det kanske låter osannolikt, men hon har tagit ihjäl människor i sin omgivning och hon kommer göra det igen. Jag vet det, för jag känner henne väl. 
Tanken skrämmer mig och gör det svårt att andas. Hon kommer lura fler. Alltför många precis som jag, kommer släppa in henne och låta henne ta över eftersom hon i början är så fin och försiktig.
 
Oj, jag presenterade henne aldrig? Kanske är det för att jag har sån respekt för henne.
Men, bland de som känner henne väl kallar vi henne Ana.
Ana, Anorexia.. Låt henne aldrig komma in. 
 
 
Tack till Bert Öhman som orkade ta dessa bilder.


bloglovin