It's her fault.

Åh, ja, nu ska jag vara sådär brutalt ärlig som jag tyvärr har ovanan att kunna vara.
Det är många som följer min instagram och blivit oroade för bilderna jag lagt upp. Jag vet.
Jag säger det svart på vitt, jag kämpar med inre demoner som tyvärr börjat visa sig på utsidan. 
 
Jag hörde talas om henne tidigt, såg henne här och där, men lärde aldrig känna henne på djupet.
Det jag såg var inte trevligt, men jag kunde inte sätta mig in i hennes värld. 
Eftersom det alltid finns två sidor av ett mynt, dömde jag inte henne. "It takes two to tango."
Jag läste, hörde, och såg hur otrevlig hon kunde bli när hon tagit sig in på livet.
Jag förstod vad hon var kapabel att göra. Jag förstod att hon var en kämpe från en annan värld. 
Men, 
Hon kunde vara din bästa vän, ge dig tröst och känslan av att kunna lyckas.
Hon kunde låta dig smaka segerns sötma, om du lät henne gå först och visa vägen.
Hon kunde göra dig vacker. 
Jag hade sett glimtar av henne tidigare i livet men knappt mer än att bli presenterad på ett lite ytligare plan. Då hittade jag inga större anledningar till att hålla mig borta. 
Hon hade makt, och hon var vacker, och farlig. Det var något med henne som ändå gjorde att jag höll distans under åren. Något som inte riktigt kändes ärligt och rätt.
- Något jag senare skulle glömma bort helt.
 
Vi träffades strax innan försommaren när solen hade börjat värma dagarna. 
Jag befann mig i en livssituation där allt snurrade runt utan någon som helst tendens till att lugna ner sig. De sömnlösa nätterna ökade och ångesten steg. 
Jag befann mig i stormens öga där viktiga vänner sa upp kontakten och lämnade mig med ett gapande svart, sårigt hål i bröstet, ekonomi och skola började trassla och dessutom skrek mitt hjärta efter en kärlek jag aldrig riktigt fick. 
Jag hade tappat kontrollen över min vardag och jag kände dagligen att jag fick svårare att hålla huvudet över ytan. Jag hade ingen kontroll. 
Och det var där, där i ångesten och paniken, som hon kom tillbaka. Hon hjälpte mig att ta kontroll över det lilla jag kunde. Hon höll sig i bakgrunden men ständigt med en värmande känsla av kompetens.
Jag började sakta ta kontrollen över det lilla jag kunde förmå mig, med hennes hjälp.
Det började så försiktigt men det var en lättnad, och befrielsen inuti hjälpte mig att utstå vardagen.
Jag var plötsligt inte värdelös eller utan viljestyrka, för det visade hon mig. Jag kunde ta kontroll.
Jag kunde vara den som bestämmer - om jag bara lyssnade och gjorde som hon sa.
 
Det var så jag rev mina murar och släppte in henne längst inuti, in till det allra svagaste och sårbara tomrummet inuti min själ. Och det var där hon vann.
Jag såg det inte först. 
Om jag blundade och förtvivlat knep igen mina gröna ögon vet jag fortfarande inte idag, men jag insåg inte att jag hade slutit ett osynligt avtal med djävulen. Med den som skulle vara min vän, mitt stöd. Hon som i början gav mig energi och självkänsla.
Energi-vampyrer finns det gott om i världen och det var precis så hon var. 
- Ju mer jag gav, för att göra henne nöjd och slippa hennes elaka kommentarer, desto mer tog hon. 
Trots mina frustrerade ångest-attacker lyssnade hon inte, hon förstod inte hur jag inte kunde ge lite mer. Och jag gav. 
Den dagen jag faktiskt öppnade ögonen och insåg vad jag hade gjort, vad som hänt bakom de rosa-färgade glasögon jag tydligen haft på mig, förstod jag att jag var fast i en makt-kamp som jag höll på att förlora. Trots oron lät jag henne vara kvar. 
Ja, jag vet att det låter motsägelsefullt. Varför gick jag inte min väg?
För att jag hade fastnat, hon var en för stor del utav mig och mitt liv.
Jag hade blivit annorlunda och hon hade gjort mig till någon annan.
Det var ju ändå hon som gav mig kontroll och styrka i början.
Hon hade också gjort mig vacker. De dagar jag tvivlade, sa hon emot och berättade hur vacker jag var. 
- Och jag kunde bli ännu vackrare för jag hade potential. Jag var otrolig och hade alla möjligheterna. 
Vem skulle inte lyssnat? 
Vem vill inte vara så vacker att det blir svårt att andas?
 
Det är nu höst och solen har börjat försvinna. Jag är inte längre vacker och jag har inte längre någon kontroll.
Jag har inte längre en bra vän och stöttepelare. 
Jag sa ifrån för ett tag sen och självklart gav hon igen. Hon kom med ångest och självförakt. 
Hon började med kritik och sårande ord om mitt utseende. 
Jag vet att hon är arg, förbannad och ensam men ändå kan jag inte låta bli att ta åt mig av det hon säger.
Trots att jag sakta börjat förstå att hon inte kan vara kvar här hos mig, släpper jag fortfarande in henne trots min motvilja. Jag är för svag för henne, för allt hon gav i början, eftersom känslan av att må bra fortfarande spökar i mitt huvud. 
Men, vi är inte längre vänner hon och jag.
Och jag ska aldrig mer låta henne komma in och ta över, hur ensam och svag jag än känner mig. 
Jag ska reparera skadorna jag lät henne göra, och jag ska komma över henne. 
Jag ska övertala mig själv att aldrig mer lyssna på hennes lögner, hur mycket hon än försöker.
Konstigt nog är jag panikslagen och livrädd. Jag vet inte om jag orkar ta den här kampen, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa henne. Tänk om hon aldrig går sin väg?
Jag har ju sett vad hon är kapabel till. Jag har sett hennes verk tidigare. Jag har sett vad hon lyckats med om man inte varit försiktig. Jag är ärlig nu trots att det kanske låter osannolikt, men hon har tagit ihjäl människor i sin omgivning och hon kommer göra det igen. Jag vet det, för jag känner henne väl. 
Tanken skrämmer mig och gör det svårt att andas. Hon kommer lura fler. Alltför många precis som jag, kommer släppa in henne och låta henne ta över eftersom hon i början är så fin och försiktig.
 
Oj, jag presenterade henne aldrig? Kanske är det för att jag har sån respekt för henne.
Men, bland de som känner henne väl kallar vi henne Ana.
Ana, Anorexia.. Låt henne aldrig komma in. 
 
 
Tack till Bert Öhman som orkade ta dessa bilder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin