15 augusti

Det är svårt att somna när man inte har något att direkt kliva upp till. Det gör ont att inse hur ensam man är, på riktigt.

Jag önskar att jag kunde få en dag att se fram emot, kanske till och med längta till..
Jag kan inte minnas när det var senast.
Jag har en klump i halsen och över bröstet är det ett nykommet tryck som gör mig tungandad.
 
Jag tänker på alla somrar jag umgicks med vänner, träffade folk och hade saker att göra. Då jag kunde ringa någon för att bara sitta i solen, ta en kaffe eller prata en hel natt. Jag förstod inte vad jag hade. 
Jag förstod inte heller att jag skulle sitta här idag, ensam medans solen skiner och inte ha någon som skulle komma om jag frågade. 
Jag klandrar ingen, jag förstår att det är jag. 
Det är Petersviksdagen och jag har haft oro inför hur det skulle gå med allt folk men tänkte ändå att jag skulle ha Emil och kanske få vara där på plats - lite i skymundan så att jag kan vara trygg, trots att han vill vara i centrum.
att få känna mig trygg och säker i såna sammanhang är otroligt viktig då folksamlingar är väldigt påfrestande för mitt psyke. 
Det blev inget. Emil bestämde igår att han skulle jobba där idag, och det innebär att min trygghetszon försvann. 
Om han ska jobba och vara upptagen blir jag ensam i massan och ja, såpass felande är jag att det inte går. Jag kan inte utsätta mig för sån stor press när jag redan är så skör.. Emil valde Petersvik och hans nyfunna vänner men sa att jag kunde gå ner senare. Ensam. Till ett stort område med massor av människor och aktiviteter. 
En omöjlighet när man lider av socialfobi och torgskräck. Så, jag blev ensam idag. Igen. 
 
Socialfobin är tillbaka vilket gör mig väldigt begränsad, och känslan av ensamhet och att inte höra hemma någonstans gör allt ännu mörkare. 
Många prövar jag att höra av mig till, för att räcka ut en hand och visa att jag behöver någon. 
Intresset är svalt och planer rinner ut i sanden. 
Jag vill inte jaga. 
 
igår vägde jag mig. 49 kg. Blev besviken. 
Trodde jag var mindre men troligen är det bara muskler. 
Snart försvinner väl de med i takt med att jag får svårare att orka en hel dag nu. Minnet är borta och kroppen gör ont. Kanske slutar snart mitt hjärta att slå?
Jag hoppas. 
Jag har inget att hämta i den här världen. Jag kan inte leva för bara Emil och hänga upp mitt liv på honom. 
så är det nu. 
Jag väntar hela dagarna på att han ska komma hem från jobbet och kanske gör så att jag kan glömma för en stund om vi gör ngt roligt. Det värsta är att ingenting längre roar eftersom jag mår som jag gör.
Jag vill umgås med folk men jag vågar inte. 
okända människor stressar och gör mig obekväm. 
Jag är rastlös i själen men min kropp orkar inte.
jag önskar att det här är sista svängen, att jag slipper kämpa mot allt vad jag är och inte förmår, att slippa övertala mig själv varje kväll att morgondagen kanske kommer med något roligt och att det är värt att kliva upp. 
Jag önskar så att hjärtat skriker att jag fick slippa det ständiga trycket över bröstet, sorgen och ångesten som alltid lamslår mig och gör mig obrukbar. 
 
jag tänker så ofta på, och funderar, på någon vettig anledning till att fortsätta kämpa för mitt liv när det är så ovärdigt och smärtsamt. Kanske tar anorexin ihjäl mig till slut. 
 
 


bloglovin