Måndag 28/12

Imorse kl.10 hade jag tid hos Kristina på affektiva igen. 
Jag har gruvat mig, både för vägningen och samtalet. 
Igår var det hemskt jobbigt. 
Det första vi gör när vi ses är att väga mig. 
Imorse var det vidrigt med tanke på att julen varit här med alla ofantliga mängder jag tryckt i mig. Jag visste att det var flera kilon - och jag hade rätt.
54 kg. 
Sist vägde jag 51.2 kg. 
Mitt självförtroende är på botten och jag.. äcklas av min kroppsfigur. Jag känner mig tjock, svullen och otroligt motbjudande och dessa tankar slår sönder mig. 
Resten av samtalet med Kristina gick vi igenom uppbyggnaden av behandlingen, KBT. 
Jag fick även se en kartläggning sen programmet Stepwise jag gjorde med ätstörningsspecialisten Tarja.
Jag låg ovanligt högt på självhat, destruktivitet och eget värde. Det var ingen överraskning.
 
Efteråt for jag på stan och tröstshoppade. 
Oerhört länge sen jag föll tillbaka till det gamla beteendet. 
(Jag hade väldiga problem med shoppingmissbruk innan KBT)
Jag handlade mycket idag.
 
Jag våndas men har bestämt mig för att strunta i skammen och de orealistiska känslorna inför min spegelbild och visa resultatet av julmatens helvete: 
 
Eftersom jag var på bolaget ska jag dricka likör senare. Om jag ska vara fet kan jag lika gärna vara berusad.

27/12

 
 
 
 

Jul.

Äntligen hemma efter 4 dagar i Jämtland. 
Jag vill inte skriva ngt om vistelsen men jag vet att det inte blir några mer resor dit för min del. 
Nu ska jag börja göra saker som JAG mår bra av. 
 
Det kommer ta ett tag att återhämta sig från de här dagarna, att vara anorektiker och plötsligt få chocken över att julfirandet inkluderar 15 pers var svårt. Väldigt svårt. 
 
Jag inser ännu ett år att julafton är ett rent helvete.

Dec

I do not feel well.

Börjar om

Jag är nervös på ngt sätt. Ligger i sängen och ska sova. Nervös på ett bra sätt dessutom. Och lite rädd ibland. 
 
Imorgon ska jag börja älska mig. 

Backfire

Plötsligt kom ett nytt uppvaknande, att jag tydligen tagit för lätt på effekterna av svält. 
Ett fysiskt bevis efter två månader med ny inställning på mat. Igår, för första gången jag frivilligt åt havregrynsgröt till frukost med den fantastiska stoltheten att jag gjorde ngt bra för min kropp. Att jag ser det riktiga behovet, som så elakt är förklätt i ångest. Jag var så stolt och lätt i sinnet. 
Sen kom smärtan. Lång historia kort - jag kan inte hantera gröt på morgon utan att förvänta sig att få betala med obehag. det är såhär ont det gör att förstöra sig själv. Och såhär långt efter kommer plötsligt ett bevis på att jag gjort större skada än jag trott. 
Mycket att bearbeta. Idag har jag varit på väg att spy pga uppblåstheten, värken och magkatarrs-känningarna. Det har inte kommit upp ngt men jag mår fruktansvärt dåligt och IDAG IGEN får jag hysteriskt ont, efter ETT ägg. 
Inget mönster, inget att kunna undvika. 
Snart vågar jag inte äta för rädslan av att chocka magen för mycket. Trots detta straff, smärta när jag möter min matångest får mig att gråta för hopplösheten. 
Och det är jag tacksam för. 
Nu är jag ännu mer medveten om hur svag min kropp kanske är. Mer tvångskänslor gentemot rehab och nytt hopp. 
Trots illamående ser jag fram emot mammas besök. 
Det är fredag idag <3

Fredag 11/12

Klockan är 01.52, jag sitter vid fläkten i köket och röker. 
Bredvid mig står vinet och volbeat ljuder lågt bredvid. 
Jag har inte blivit trött än och det är inte konstigt med tanke på att jag vaknade 14. 
Mina sömnrutiner är hemska igen. Jag sover ofta 10-12 timmar. 
Idag var jag och Emil till mormor för att äta middag och koka knäck tillsammans. Många fina timmar tillsammans med fläskpannkaka, fika och massa knäck. 
 
Älskade mormor! Hon skjutsade hem oss efter 20.nånting så det blev inte så många timmar vaken hemma för Emil. 
Jag är van. 
Min karl är väldigt trött på fredagar, haha. 
 
 
Jag är rastlös i själen och bröstkorgen är tung. 
MEN, jag smsar med min kusin Markus som jag inte sett på några år vilket är väldigt roligt! <3

Torsdag

idag känns det bättre. 
Min frukost bestod av en chokladmuffins och kitkat. 
Choklad. Min stora last. 
Jag ska Kämpa. 
Jag äter och väntar på att tankarna som är så elaka ska blekna, att rösterna ska dämpas. 
Ju mer svält, desto sjukare hjärna och desto mer jobbiga tankar. En hjärna på svält utvecklar ett belöningssystem som får en att hålla i svälten, fortsätta med sin vansinnes-diet på vatten och ev accepterade grejer att äta. 
Ju mer jag äter, desto mindre kommer Ana kunna hålla i. 
Ändå är tanken på mat och viktuppgång tung. 
 
Jag vill bara säga tack för att ni tror på mig. 

Första steget klart

Idag hade jag mitt första möte med Kristina, min behandlingsterapeut. Vi har träffats förr, när jag hade henne i gruppterapin (Dbt för borderline) så det var en bekväm start. 
Lite snabb genomgång om hur mitt liv ser ut idag, vad jag gör på dagarna, om och när jag eventuellt äter, hur jag mår allmänt och självklart....hur anorexin egentligen ser ut. 
Triggers, svältvanor, självbild, och lite om vad mat konkret ger mig för känslor och tankar. 
Kristina berättade lite lätt om terapins upplägg osv. 
Vi ska ses en gång i veckan.
Jag ska också börja träffa en dietist för att hålla koll på maten och allt sånt, ska dessutom börja gå hos en sjukgymnast, efters ätstörningar förstör kroppens uppbyggnad. 
Dessa tre är det tydligen standard att man träffar när man genomgår en ätstörningsbehandling, just eftersom ätstörningar omfattar hela alltet - fysiken som kraftigt försämras, näringsbrist, OCH det oerhörda psykiska lidandet.
Svaren från blodproverna jag tog med Tarja hade Kristina fått och det var ingenting som var alarmerande. 
Väldigt bra järnvärde och det måste bero på allt protein jag äter. När jag väl äter. 
Jag ska dessutom vägas en gång i veckan. 
Vägdes idag igen. Fortfarande 51 kg och det känns faktiskt bra trots att resten är väldigt tungt just nu. 
Efteråt gick jag hem med nyfunnen tvångsmässig fart.
Jag sitter och kedjeröker under fläkten i köket och försöker orka.
Försöker orka fortsätta tro att jag kommer bli bra.
Försöker tro att jag kommer klara det här, men Ana skriker så det gör ont i hela kroppen. Jag ångrar mig fast att jag på samma gång vill ha hjälp. 
Men jag förstår fan inte hur jag ska orka överleva alla vidriga jävla glåpord, iskalla kommentarer om allt jag förstör min rena kropp med, och...
Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna tycka om mig själv, hur jag ska kunna se mig naken i helkroppsspegeln vid garderoben utan att känna avsmak och avsky. 
 
Jag vill bara gråta.
 
Jag kommer inte orka. 
 
Jag kommer fortsätta såhär och jag kommer dö i en sjukhussäng med slangar, sladdar och apparater medan det sista jag upplever är panik, skräck och dödsångest. 
Jag kommer dö ensam utan räddning och den tanken får mina ögon att bränna som eld samtidigt som en klump börjar växa bak i halsen. Det gör ont.
Jag vill inte gråta
Men ja, första steget taget - jag har nu påbörjat terapi emot Ana, den enda som aldrig kommer lämna min sida. 


bloglovin