Första steget klart

Idag hade jag mitt första möte med Kristina, min behandlingsterapeut. Vi har träffats förr, när jag hade henne i gruppterapin (Dbt för borderline) så det var en bekväm start. 
Lite snabb genomgång om hur mitt liv ser ut idag, vad jag gör på dagarna, om och när jag eventuellt äter, hur jag mår allmänt och självklart....hur anorexin egentligen ser ut. 
Triggers, svältvanor, självbild, och lite om vad mat konkret ger mig för känslor och tankar. 
Kristina berättade lite lätt om terapins upplägg osv. 
Vi ska ses en gång i veckan.
Jag ska också börja träffa en dietist för att hålla koll på maten och allt sånt, ska dessutom börja gå hos en sjukgymnast, efters ätstörningar förstör kroppens uppbyggnad. 
Dessa tre är det tydligen standard att man träffar när man genomgår en ätstörningsbehandling, just eftersom ätstörningar omfattar hela alltet - fysiken som kraftigt försämras, näringsbrist, OCH det oerhörda psykiska lidandet.
Svaren från blodproverna jag tog med Tarja hade Kristina fått och det var ingenting som var alarmerande. 
Väldigt bra järnvärde och det måste bero på allt protein jag äter. När jag väl äter. 
Jag ska dessutom vägas en gång i veckan. 
Vägdes idag igen. Fortfarande 51 kg och det känns faktiskt bra trots att resten är väldigt tungt just nu. 
Efteråt gick jag hem med nyfunnen tvångsmässig fart.
Jag sitter och kedjeröker under fläkten i köket och försöker orka.
Försöker orka fortsätta tro att jag kommer bli bra.
Försöker tro att jag kommer klara det här, men Ana skriker så det gör ont i hela kroppen. Jag ångrar mig fast att jag på samma gång vill ha hjälp. 
Men jag förstår fan inte hur jag ska orka överleva alla vidriga jävla glåpord, iskalla kommentarer om allt jag förstör min rena kropp med, och...
Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna tycka om mig själv, hur jag ska kunna se mig naken i helkroppsspegeln vid garderoben utan att känna avsmak och avsky. 
 
Jag vill bara gråta.
 
Jag kommer inte orka. 
 
Jag kommer fortsätta såhär och jag kommer dö i en sjukhussäng med slangar, sladdar och apparater medan det sista jag upplever är panik, skräck och dödsångest. 
Jag kommer dö ensam utan räddning och den tanken får mina ögon att bränna som eld samtidigt som en klump börjar växa bak i halsen. Det gör ont.
Jag vill inte gråta
Men ja, första steget taget - jag har nu påbörjat terapi emot Ana, den enda som aldrig kommer lämna min sida. 

Kommentarer
Anonym

Du kommer aldrig vara ensam mer än med dina tankar, där är vi alla jämlikar men med olika innehåll.
Du kommer alltid vara älskad, det spelar igen roll vad du själv anser om dig, människor tycker om dig ändå.
Men det viktigaste är att våga belöna sig själv.
Älskar dig mer för varje ynka sekund.

2015-12-09 @ 21:23:01
Mamma

Jag har sagt det förr o jag kommer alltid att säga det... "Jag kommer ALDRIG att ge upp om dig!! " ❤️ GE INTE UPP!!! ❤️❤️❤️

2015-12-10 @ 13:08:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin