Livet fortsätter

2015 och årets första inlägg inleder jag med att be om ursäkt för det långa uppehåll jag haft från bloggen.
Jag föll i en svacka av orkeslöshet och apati, men jag står fortfarande upp.
 
För tillfället sitter jag med min gamla trofasta kaffekopp i mörkret i lägenheten och tänker tillbaka på året som gått.
Jag minns dagar då jag skrattat och den långa period under sommaren då jag aldrig trodde att jag skulle få höra mig själv skratta på riktigt igen, på hur snabbt livet kan vända - till det positiva OCH negativa men framför allt tänker jag på hur långt jag kommit. Speciellt när det gäller anorexin.
Att erkänna och acceptera. Att våga tro på förändring och hjälp, att våga gråta och berätta och främst att vara mottaglig för hjälp. 
 
Ju mer jag går upp i vikt och kroppen börjar återhämta sig, ju mer sjunker jag psykiskt. 
Trots att jag VET att detta är den svåraste prövningen och att den är nu i början då Ana och sunda förnuftet slåss extra mycket kom ångesten och självföraktet som en chock. Jag trodde att jag kunde hantera det, ångesten, men jag har nu innan jul ännu en gång låtit Ana ta övertaget och vägrat äta. Trots Emil och hans kärlek.
 

Åh, jag vet hur komplext och fullständigt motsägelsefullt det är med anorexi. Det förstår jag eftersom jag själv tycker det. Min logiska sida, den del av mig som inte är anorektisk, försöker få mig att slå bort de inre gliringar och vanföreställningar Ana matar mig med. Det enda jag får äta om jag ska hänge mig henne. 
Jag vet någonstans inuti att jag är smalare än vad spegeln visar. 
Men, vissa dagar tar sjukdomen över. Jag kan inte ta det. Jag kan inte stå emot. Jag kan inte acceptera ångesten och avskyn för de kilon jag lagt på mig trots att jag nu kan röra mig utan att svimma, få sendrag eller kramper.
Överlag. 
 
Just nu har svackan med matvägran gjort mig trött och jag har gått ner lite igen. Inuti jublar jag och ett tag kunde jag titta mig själv i spegeln igen. Jag och Emil tog nya tag och jag har ÄNNU en gång börjat äta.
Ett steg bak, två fram. Det är så, och jag vet att jag måste lära mig att härda ut när ångesten kryper på och jag bara vill kräkas, gråta och krossa alla speglar för att jag stoppat mat i magen. Jag vet det. Men ibland har jag inte orken att vara så stark. Jag har kommit så långt ändå. 
 
Den här perioden jag befinner mig i nu, är den svåraste i tillfrisknandet av anorexi. 
Ju bättre jag börjar må i kroppen (av maten) - desto värre mår jag i psyket. Och det är här det är som viktigast att ha förstående människor i sin närhet. Att bli påmind om varför det är värt ångesten.
 
Både jul och nyårsafton sov jag bort tillsammans med Emil och det kunde inte ha varit skönare. 
I och med min ångest och detta vacklande mellan äta, inte äta har gjort att jag inte har ork till att träffa folk. 
Det är så fullt i huvudet på mig, denna ständiga jävla inre kamp och aggressiva diskussion. Det är så bråkigt i skallen att jag blivit glömsk och disträ, och den senaste veckan trodde jag skulle ta knäcken på mig. For real.
Jag har ingen ork just nu. 
Det jag måste säga är att jag aldrig hade kunnat få en bättre och förstående familj. 
Min oändliga kärlek och respekt till mamma, mormor och speciellt pappa för att de orkar och låter mig vara mig. Min kamp är precis lika jobbig för dem som för mig. 


bloglovin