20 juli

Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. 

18e juli

Jag önskar att jag slapp vakna ännu en dag. Det är allt jag önskar. 
En enda grej ber jag om.
Att få slippa ha så fruktansvärt ont inuti att bröstkorgen tynger och gör det svårt att få luft.
Att få slippa det ständiga halsontet när tårarna bränner bakom ögonlocken och jag kämpar för att hålla allt inne. 
Det blir svårare och svårare att avleda ångest-attackerna och den ständiga längtan efter att få låta min trasiga insida få ro. Få ro på riktigt - en ro som livet aldrig givit mig. 
Nu är jag snart 27. 
Jag har funderat på självmord och testat otaliga ggr sen jag var 16. Jag har lyckats och blivit tillbakadragen till mörkret varje gång. Varje gång har det skurit sönder min insida när jag vaknat i en sjukhussäng med slangar och främmande blickar som övervakar mig. Frågor. 
De sa att min dödslängtan var temporär och att det skulle gå över.
Som om jag inte visste vad jag kände. 
10 år senare sitter jag här med en smärta, sorg och ångest som är ännu tyngre.
Mer sår som lagats dåligt, sprickor i fasaden och en grusad tilltro till människors välvilja. 
 
Det är lätt att utnyttja någon som tillåter det. 
Jag kan inte längre skilja på när någon gör det och inte, jag är van. Jag tillåter det. 
Det enda jag vill ha är något jag aldrig kommer få och det gör så jävla ont att jag blir förbannad. 
Varför är det så svårt för folk att hålla det de lovar? Det är det ENDA jag begärt. 
Snälla, var ärlig och behandla mig med respekt.
Jag står med öppet hjärta, sinne och plånbok och får aldrig någonsin hälften tillbaka av det jag ger,
och oftast räknar jag aldrig på det. Men ibland, när jag begär ngt trots att insidan skriker NEJ, 
eftersom jag inte är värd att begära saker, så ber jag om att hålla löften eller stå vid sitt ord. 
När folk inte gör det, behandlar de mig inte heller med respekt och ser den individ jag är. 
Ändå förstår jag varför, det är lätt att svika någon som alltid står där. Alltid. 
Trots att insidan skriker och det blir svårare och svårare att somna på nätterna så kommer jag inte svika. 
Det är det som gör ont. 
Jag är i livet för er skull. Jag står ut med ngt som dödar mig dagligen, får mig att ha riktigt ont och ständigt gå omkring med sorg och ledsamhet i bröstet. Jag önskar så innerligt, så fruktansvärt innerligt, att någon skulle förstå på riktigt vad det krävs av en människa att öppna munnen i en konversation när själen verkar ha blivit tom. Vad det krävs att stoppa något i munnen när hela kroppen är spänd och hjärnan skriker att spotta ut maten. 
Vad det krävs att ta hand om sig själv när man egentligen inte vill.
Att vara snäll med den människa som sårar en dagligen. Varje, varje, varje dag. 
Varje morgon jag vaknar kommer ångesten. 
Ännu en dag där jag kommer ha ont, fysiskt och psykiskt..
 
Igår var det begravning. Siv, vila i frid och förlåt mig för min avundsjuka.
Strax innan hos mamma vägde jag mig med skor och kläder på. 51 kg.
Min kropp har börjat göra ont igen och jag har mindre energi till att röra på mig. 
Det är svårt att motivera sig till att äta när det, i mitt huvud, förlänger min smärta genom att hålla mig vid liv.
Jag är rädd ofta. Rädd sådär på riktigt och det tar alltid min sista knippe energi. 
Jag är livrädd för att ligga döende på en avdelning med slangar som matar mig och blickar som bevakar.
Rädd, väldigt rädd, för att fortsätta kämpa för ett liv jag egentligen inte vill ha,
och det som skrämmer mest är att Ana aldrig kommer släppa taget om mig. 
När man har orsaken klar är det lätt att slåss och kämpa. 
Jag har ingen riktig orsak, annat än andras värderingar och välmående. 
 
Jag önskar att jag dött ifjol.

......

Det är så jävla tungt. Jag orkar inte kämpa mer. Jag vill inte kämpa mer. 
Jag är ledsen och trött på att alltid vara den som gör ngn annan ledsen för att jag mår som jag gör. 
Alltid, alltid, alltid ska jag bära bördan över att göra alla jag bryr mig om ledsna och oroliga för att jag är felande. För det är jag - ända in. 
Jag har ingen ork till mer dåligt samvete över allt jag gör som blir fel. Jag är inte byggd för den här världen, den gör mig så jävla illa hela tiden, och det gör så förbaskat jävla ont alldeles för ofta. Jag orkar inte ta det. Jag förstår inte varför jag är här och det är en fundering som får mig att gråta, om jag skulle tillåta mig själv det. 
Ångesten skär sönder insidan på dagarna när jag är ensam, men jag orkar inte vara med någon. Det går inte längre. Jag blir trött alldeles för fort och känslan av att inte passa in någonstans tynger.
-4 kg igen. 52 kg. 
Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol.
Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol. 
Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol. Jag önskar att jag hade dött ifjol. 
Förlåt. 


bloglovin