27/11

Vad otroligt tungt det är att få svart på vitt hur dödligt anorexi är och vad jag hotas av tack vare min svält. 
Jag var hos ätstörningsspecialisten Tarja idag och gick igenom följder och konsekvenser av min ätstörning. 
En timme hos henne var oerhört produktivt och det märks att den kvinnan är specialist inom området. 
Svart på vitt räknade hon upp allvarliga, och en del rent ut sagt livsfarliga effekter av anorexi. Alltför många saker stämde in på mig och jag inser nu hur allvarligt illa jag gjort mig själv, och jag fick väldigt många förklaringar till mitt mående och beteende. 
Att jag är så ofantligt trött men samtidigt hyperaktiv är på grund av kroppens försök att överleva svälten. Biologiskt sett är Vi byggda för överlevnad och svält är ett hot mot detta. Att vila/sova under svält är ett hot, att inte jaga för att få föda - och detta är programmerat i oss. 
Därför är en del anorektiker hyperaktiva, till stor nackdel pga svälten och bristen på egentlig energi. 
Redan vid BMI 18 (20 är normalvikt) har man förlorat 15% av hjärnan. 15% har man bantat bort. 
Jag fick väga mig. Fortfarande 51 kg och BMI 17.2.
Nya blodprover för att grundligt gå igenom alla fysiska komplikationer och risker och fick remiss till dietist. 
 
Nu sitter jag med en öl och kan inte släppa den där timmen hos Tarja på affektiva mottagningen..
Hon satt mitt emot mig i en grön fåtölj på hennes ordningssamma arbetsrum och förklarade sakligt att om jag fortsätter såhär (trots att jag ätit ngt nästan varje dag sen jag blev utskriven) så kommer jag inte överleva.
Hon sa det så naket och rättframt och det tog sig ända in i mitt isolerade innersta och jag blev plötsligt grinfärdig. 
Svårt att gå hem sen med lättsinnig fredagskänsla. 
Plötsligt, efter alla dessa jävliga år med en ständig längtan efter döden, med självmordstankar och flertalet faktiska försök, är jag nu livrädd för att dö. 
Det är inte såhär jag vill avsluta mitt liv. 
 

18/11

Winter is coming.
Jag vill verkligen inte ha vinter. En årstid som på riktigt gör ont. Min högerhand har en nervskada (som många vet) och det gör att handen inte klarar kyla. Minsta lilla vind skär och ilar, som en vidrig tandvärk.
Som idag.
Idag trotsade jag kylan och hälsade på Lina och trots de korta stunderna utomhus i väntan på buss eller på vägen hem domnade fingrarna bort och hela jag blev frusen inuti.
Hur mycket jag än klär på mig så fryser jag.
Självförvållat med den lilla vikt jag har, jag vet. Men det är inte mindre jobbigt för det. Det är inte roligt att vara så frusen att det inte spelar roll vad man tar på sig, för att kylan kommer inifrån.
Därför blir det inte mkt spring utomhus i vinter, jag är för tunn.

14/11

Igår och idag har jag haft två riktigt bra dagar - med skratt, vänner och bekanta i omgångar. 
Igår var jag, mamma och mormor till Oxsta för att hälsa på mormors (och våra) vänner. Där åt jag två portioner av Ullas goda 'Flygande Jakob' med grönsaker och bröd, och till fikat efter blev det drömtårta, en bulle, kakor och kaffe. Det gick riktigt bra även om jag inte riktigt gillar konceptet med allt som prompt ska ätas när man ska umgås. Sen kom klumpen, tyngden i magen som gör att varje ben känns som att de lagt på sig otaliga kilon och blivit blytunga. 
 
Väl hemma igen sorterade jag upp tre kassar med diverse olika pysselgrejer som Ulla gav mig. Spetsar, pärlor och glasburkar i överflöd, tygbitar, plastblommor... Ja, jag kan inte räkna upp allt. Det är en julafton för skrotsamlare som mig att få allt möjligt krimskrams som jag kan använda och återbruka i min konst/skapande. 
Strax efter att jag blivit klar med Emils trofasta och omsorgsfulla hjälp fick vi besök - kompisar till Emil, och jag hade det hur bra som helst.
Medans vi satt i vardagsrummet och pratade om allt möjligt så kunde jag avslappnat måla på en beställd tavla, fixa det sista på några andra verk.
Det är inte alltid jag får den ron med folk i lägenheten. Superkul!
 
Och.... Idag var jag och Emil iväg på dop i Sköns kyrka. 
Det var Annas lilla Tuvalie och det var fantastiskt att vara en del av det. 
Samma gamla kyrka som jag och min lillebror haft våra skolavslutningar, luciafiranden och konfirmationer i, i lilla obetydliga sundsbruk dit Anna flyttade när Tuvalie skulle komma till världen. (Så nostalgisk och lustig känsla, hon flyttade ifrån samma gata som mig här i Korsta, och hamnade i Gångviken - där jag kommer ifrån.)
SÅ, det var lite extra speciellt att se Tuvalie döpas idag.
 

November

 
Måndag igen och ny månad.
Uppdateringar: var på akuten förra onsdagen för en vidrig värk och känselbortfall i händer, fötter och ben, likaså med tungan. Jag trodde jag höll på att bli förlamad, att något var brutet i ryggen.
Kotkompression, och, jag har blivit så smal att mina benknotor gör ont i mjukdelarna pga att jag knappt har någon muskelmassa kvar. Jag har blivit så smal att det gör ont. Läkaren sa även att min svanskota och stjärtben är så blottade att jag helst ska sitta på en kudde för att lindra trycket på ryggraden. Jag hade även urinvägsinfektion vilket gjorde att njurarna värkte.
Plus näringsbrist och vätskebrist.

Sen dess har jag ätit varje dag. Ångesten är jävlig och idag stod jag framför spegeln och tog adjö av mina ben som snart inte kommer synas mer.
Jag försöker acceptera att det jag ser i spegeln är bevis på hur anorexi sakta dödar mig. Att min beniga kropp är ett uppenbart tecken på sjukdom.
Jag försöker, men kan inte se det så. Jag tycker det är vackert.


bloglovin