27/11

Vad otroligt tungt det är att få svart på vitt hur dödligt anorexi är och vad jag hotas av tack vare min svält. 
Jag var hos ätstörningsspecialisten Tarja idag och gick igenom följder och konsekvenser av min ätstörning. 
En timme hos henne var oerhört produktivt och det märks att den kvinnan är specialist inom området. 
Svart på vitt räknade hon upp allvarliga, och en del rent ut sagt livsfarliga effekter av anorexi. Alltför många saker stämde in på mig och jag inser nu hur allvarligt illa jag gjort mig själv, och jag fick väldigt många förklaringar till mitt mående och beteende. 
Att jag är så ofantligt trött men samtidigt hyperaktiv är på grund av kroppens försök att överleva svälten. Biologiskt sett är Vi byggda för överlevnad och svält är ett hot mot detta. Att vila/sova under svält är ett hot, att inte jaga för att få föda - och detta är programmerat i oss. 
Därför är en del anorektiker hyperaktiva, till stor nackdel pga svälten och bristen på egentlig energi. 
Redan vid BMI 18 (20 är normalvikt) har man förlorat 15% av hjärnan. 15% har man bantat bort. 
Jag fick väga mig. Fortfarande 51 kg och BMI 17.2.
Nya blodprover för att grundligt gå igenom alla fysiska komplikationer och risker och fick remiss till dietist. 
 
Nu sitter jag med en öl och kan inte släppa den där timmen hos Tarja på affektiva mottagningen..
Hon satt mitt emot mig i en grön fåtölj på hennes ordningssamma arbetsrum och förklarade sakligt att om jag fortsätter såhär (trots att jag ätit ngt nästan varje dag sen jag blev utskriven) så kommer jag inte överleva.
Hon sa det så naket och rättframt och det tog sig ända in i mitt isolerade innersta och jag blev plötsligt grinfärdig. 
Svårt att gå hem sen med lättsinnig fredagskänsla. 
Plötsligt, efter alla dessa jävliga år med en ständig längtan efter döden, med självmordstankar och flertalet faktiska försök, är jag nu livrädd för att dö. 
Det är inte såhär jag vill avsluta mitt liv. 
 

Kommentarer
Kajsa-Stina

Den här jävla sjukdomen är allt annat än lätt att ta sig igenom och det krävs mycket tålamod och jävlar anamma för att våga slita sig loss ur anorexins klor. Tro mig jag vet exakt vad du går igenom då jag själv varit sjuk i detta helvete sedan 2008. Jag var bara 13år då jag hamnade i detta helvetes helvete och än idag kämpar jag mot denna vidriga sjukdom. Jag har varit inlagd både en och två gånger för min grava undervikt som kan ha kostat mig livet ifall jag inte hamnat på tvångsvård. Där och då när jag fick bekräftat att LPT ska sättas ville jag bara slå ihjäl alla som var runtomkring mig. Skulle jag bli inlagd igen och behöva gå upp i vikt!? Det var inte jag som var rädd utan anorexin. Så jävla stark som den här sjukdomen faktiskt är mot en är svårt att förstå sig på. Att tankar som i ens eget huvud blir till röster och ett ständigt kämpande mellan de friska och de sjuka får en att gå sönder.

Jag blev utskriven igår från avd 52a efter en fyra månader lång vistelse. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan och ana har varit elakare än någonsin. Jag har ju varit tvungen att gå emot allt som i hennes mening är det rätta. Att tillåta min kropp näring och återhämtning och fler kilo som ett brev på posten. Jag kan inte räkna alla gånger jag ställt mig frågan över hur jag kan låta sjukdomen styra mig så jävla mycket. Det är skitsvårt att gå emot sjukdomen på egen hand och jag vet innerst inne att den här inläggningen var nödvändig för mig. Just därför att jag annars skulle dött av hur illa däran jag faktiskt var. Så många gånger som min stackars kropp varit i svältläge och undernärd. Så många gånger jag lekt med döden och skitit i vad mina nära och kära säger bara för att lyda anorexin och göra henne glad. Det är bara en falsk trygghet som sjukdomen ger och vi måste påminna oss om det även fast det är svårt att förstå när man är så inne i skiten. Ana lurar oss att hon är vår bästa vän och att alla runtomkring oss är ute efter att göra oss illa. Men stället vi frågan till oss själva och ser oss som tredje person. Inte skulle väl ens bästa vän se ner på oss så mycket som ana gör? Inte skulle ens bästa vän vara elak och tycka man är äcklig för att man äter och ger sin kropp det som behövs för att fungera? Inte vill väl ens bästa vän ta död på en? För det är tyvärr så. Ana är inte nöjd förrän vi ligger i en kista under marken. Det spelar ingen roll hur mycket vi än lyssnar på sjukdomen då den jävla äckelanorexin aldrig blir nöjd. Det spelar ingen roll hur mycket vi än pressar oss själva att gå ner i vikt. Det är aldrig nog enligt ana. Snälla vännen jag vet att det är hemskt jobbigt att söka hjälp men jag ber dig att ta emot hjälpen som erbjuds. Även om den inte är den bästa att rekommendera så är det ändå något! Du är värd så jävla mycket mer än detta helvete och jag kan lova dig att jag mår så mycket bättre idag jämfört med när jag blev inlagd. Klart jag har jobbiga känslor och även om anorexin är överjävlig mot mig emellanåt med glopord och har så vet jag ändå innerst inne att jag valde det rätta! Jag valde livet och gav det en chans för att inse att det går att må bättre. Det går att ta sig igenom detta svarta hål bara man vågar ta emot hjälpen från personerna runtomkring en. För tro mig. Det är dom som vill oss väl och inte ana <3

2015-12-02 @ 22:54:34
URL: http://www.anorexinojag.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin