Måndag igen

Veckan har varit lång.
Patienterna är av en kaliber svår att sätta på pränt och jag antar att det är mest etiskt att låta bli.
I mitt huvud har de smeknamn passande karaktärerna.
Dykarn, terroristen och skuggan.
Vi har en Persbrandt här också.
Igår tuppade jag av efter morgonciggen och fick tvinga mig själv att äta en macka innan lunchen. Lunchen åt jag också med lite mindre motstånd än vanligt, just för att jag inser att kroppen inte orkar.
Middag blev det också, mer motvilligt med tuggor som växte i munnen.
Jag är i ett mellanting, jag vill åka hem och ändå inte.
Hemma väntar verkligheten som slukar min energi och stressar inuti. Här får jag den vilan, från allt jag borde ta mig för men inte förmår - men, jag vill inte vara på sjukhuset. Jag vill inte vara på en avdelning med bestämda röktider, ångest som sitter i väggarna och andra patienter som inte låter en vara ifred.
Jag är som sagt ambivalent.
Ikväll har jag varit här en vecka.
Jag vet att en vecka inte är mycket men jag saknar katterna otroligt och jag kan inte släppa tanken på att jag lämnat dem ensamma hela dagarna.
Emil bor i lägenheten med dem och det är en otrolig tröst trots allt.
Jag tror att jag gått upp ett kilo och trots att det är ett steg i rätt riktning får jag ångest.
Ja, det är min sjukdomsbild som talar men jag orkar inte ha mer ångest.
Jag har en märklig huvudvärk som inte går över med varken kaffe eller alvedon.
Min skeva lilla, hypokondriska hjärna hoppades flyktigt på en hjärntumör. Jag kan inte låta bli att le åt mig själv.
Dock försvinner det leendet fort också.
Jag fryser oerhört men det gör mig ingenting.
När man fryser bränner man kalorier.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli frisk från monstret som svälter mig. Vi har en alltför nära relation och hon vet för mycket om mina svaga punkter.
Jag hör hennes vidriga viskningar dygnet runt. Hela tiden. Ana är elak och hon skrattar åt mig.
Ju mer jag kämpar emot, desto mer håller hon i.
Och till er som inte förstår innebörden av ätstörningar och inte förstår vad det är som är så svårt....
Har ni någon gång försökt att inte tänka en tanke om den väl satt sig i huvudet?
Har ni någon gång fått höra att det ni tänker är fel?
Att den spegelbild ni ser inte är riktig?
Snälla, ta 5 minuter och försök tänka er in i det.
Försök, på riktigt.
Du står framför spegeln på morgon och borstar tänderna och granskar dig själv. Spegelbilden du är van vid, för du vet hur du ser ut. Du vet hur du ser ut, och du tvivlar inte på att det inte är sanning som möter dig i spegeln.
Tänk dig nu att någon annan påpekar att spegelbilden ljuger. Att du inte ser ut som du gör. Att det du ser inte är på riktigt. Snälla, försök att tänka hur du skulle reagera. Kanske skulle du bli arg. - Mest troligtvis.
Det är en del av Anorexi.
Det jag ser är alltså inte verkligt, enligt andra.
Och det ska jag bara acceptera.
Förstår ni konflikterna i huvudet som blir?
Det jag ser är inte verkligt. Jag kan inte lita på mina ögon, enligt andra.
Vad ska jag då lita på? Hur ska jag lita på mig själv?
Snälla, pressa inte.

Söndag

Tänka sig, en vecka har gått.
De tror sig kunna hjälpa, ha kontroll.
De har inte sett demonerna inuti mig och den största, är den som inte syns.
Magen känns tom men jag vet att det är temporärt.
Vill skriva ut mig.
Har inget här att hämta. 80:- dygnet kostar mer än vad det ger.
Men, personalen är underbar och än så länge har de inte tvingat mig att äta frukost. Oerhört skönt.
Kvällsfika äter jag inte heller och när Emil var här och hälsade på mig sa han att jag verkar ha blivit mindre! Det känns bra. Jag vinner igen.

16/10

Jag gör ett försök till att sammanfatta tillvaron och tankarna.
Jag är inlagd på avd. 51 på sjukhuset sen i måndagskväll. Anledningen är lika dyster som stämningen här tyvärr.
Jag har svårt att finna hopp, ett ljus i mörkret som inte falnar och lämnar mitt inre i spillror.
Jag vet att min ångest och hopplöshet är orättvis mot alla som kämpar för att jag ska orka leva.
Jag vet att det kan tyckas märkligt att livet inte lockar när jag har en pojkvän som älskar mig, två underbara katter - och en otrolig familj som går genom eld och vatten för min skull. Jag vet.
Det orättvisa onda mörkret bor inuti mig och det verkar aldrig någonsin sluta gnaga på min insida, och det är just det som får mig att vilja ta det där steget jag inte ska prata högt om, för att inte såra.
Anorexin kommer döda mig medans mina kära får titta på. Jag kommer dö i en sjukhus-säng med slangar och ett hjärta som slutligen inte orkar slå.
Den vetskapen gör mig så tjock i halsen att jag vill slit strupen av mig. Inte för att jag kommer lida helvetets alla kval vid det laget, utan för att jag in i det sista kommer plåga de jag älskar med min trasiga själ.
Det. Det får mig att vilja förkorta vägen dit.
Och, jag är rädd. Jag är rädd för vägen jag valt och inte kommer avvika ifrån.

Trots att jag ätit två ggr om dagen sen jag kom hit på avdelningen finner jag ingen tro i att jag kommer vinna över Ana och hennes röst.
Jag kommer däremot leva i mörkret och den eviga ångesten för att hedra de jag älskar.
Jag ska leva för min mamma, pappa, lillebror och deras respektive. Jag ska leva för min mormor och för min Emil.
Men det gör ont och tårarna bränner bakom ögonlocken trots att jag nyss stoppat i mig min nya ångestdämpande medicin.
BMI ligger på 17.5, vikt 49. Ångest.
Men, det är fredag och jag fick vara ute två timmar i solen med Jannike, solstrålen som nyligen kom in i mitt liv, som en tröst i mörkret.
På mig har jag ett halsband med döskallar - en försenad födelsedagspresent från henne. Fina varelse.

Ana

inlagd igen.


bloglovin