29/11

Så kan jag äntligen säga att det händer något.
Idag var jag hos läkaren för att diskutera medicinering eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att vara utan..
Åberg, min läkare, tycker att jag har väldigt mycket som talar för adhd och idag skrev han ut Strattera, medicin för just detta.
Han anmärkte även på min viktminskning sen vår senaste träff i juni och efter att vi vägt mig... så blev det Mirtazapin utskrivet också.
49kg. Jag trodde det skulle vara mindre...
Mirtazapin. En medicin känd för viktökning. Jag accepterade det och inser att jag nu kommer få kämpa med mina demoner, på riktigt.
Oxascand fick jag också och nu äntligen kanske jag får slappna av från tyngden i bröstet ibland.
Jag kommer gå upp i vikt. Jag kommer gå upp i vikt.

28/11

Jag vill inte leva i en värld av lögner och svek.
Jag vill inte leva i en värld av lögner och svek.
Jag vill inte leva i en värld av lögner och svek.

Imorgon har jag läkarbesök, äntligen kanske de skriver ut något som får ångesten att kännas mindre.
Jag kan inte hantera ångesten. Det går inte.
Jag vet att jag inte ska skriva om exakt hur det är.
Vi får se om det blir inläggning.
Det behövs, men jag vill inte.
Det enda jag vill är att gråta och det gör jag för ofta nu.

Imorrn läkarmöte och den 12e oktober ska jag äntligen starta adhd-utredningen. Första intervjun ska tydligen mamma med, för att berätta om hur jag var som barn.

Bra med medicinering, psyk och terapi... För dem som fortfarande kan bli hjälpta. Jag känner tyvärr inte så när det gäller mitt psyke.
Mobiljäveln gick inte på hemförsäkringen heller.

Friday the good

Tack mamma för allt du ger - och gör.
Trots min nuvarande vistelse i mörkret så har jag haft en bra dag och det behövdes.
Fått en massa gjort och både ångest och stress har varit under kontroll.
Jag har t.o.m ätit frukost, lunch och middag!
Dock känns det, magen gör fruktansvärt ont till och från och är hård och spänd.
Stackars mage.

Älskade Emil överraskade med dubbel cheese från donken och han vet hur länge jag varit sugen men inte tillåtit mig själv. Fina Emil.
Nu ska jag prova dricka, trevlig kväll!

22 sep

Jag orkar inte mer, det går inte. Det går verkligen inte. Ångesten. 
Ångesten. Trycket över bröstet och den otroligt vidriga hopplösheten hotar att ta ihjäl mig.
 
Först gick frysen sönder, direkt efter storhandlingen, och orsakade vattenskada i köket. 
Märket var Elvita och på Elon var de inte överraskade att frysen lagt av. Jag fick rådet att fundera på ny kyl också, eftersom den säkerligen skulle lägga av inom snar framtid. (Vitvarorna var 8 år.)
Så, ny kyl och frys på paketpris 9800... 
Jag hade inte de pengarna så min älskade mamma fick rycka in med ett lån vilket känns oerhört tungt, trots att jag är så tacksam att hjärtat brister. 
Att åka och storhandla igen var inte direkt heller ngt jag hade råd med. 
Det hann inte ens bli ny månad innan min iphone, från absolut ingenstans, blev blå på skärmen och lade av. 
Jag lämnade in den och förklarade problemet på Telia och allt verkade som att detta skulle gå på garantin. 
Det finns inte pengar till att laga en mobil med min ekonomi på 6200:- med räkningar, mat och diverse - när frysen dessutom pajat och vi plötsligt står utan mat.
Så fick jag mail om telefonen - att de hittat en skada på ramen och därför gick det inte på garantin.
Jag fick välja att betala 3595:- idag för min iphone på Telia och det gick inte att ta på faktura..
Jag hade inte ens det på kortet. Jag fick pengar den 18e och har inte spenderat ett skit på annat än mat, räkningar, busskort, förbrukningsartiklar mm.
Jag fick låna ytterligare pengar av mamma. 
Försäkringsbolaget har jag inte hört något ifrån gällande köket. Alltså maten som blev förstörd, frysen som pajat och vattenskadan som förstört golv och skåp-socklar.
Nu måste jag dessutom tjafsa om en mobil som gått sönder. Allt i samma veva. 
 
Sheriffen, kattungen, har varit upp och trampat på min bankdosa så att inloggningskortet blivit låst så nu är jag utan internetbank på både dator OCH mobil. 
Det är så mycket, så otroligt mycket och detta sätter sig på lusten att kämpa med maten. Det går inte. 
Varför äta och ge mig ännu mer ångest?
Jag simmar, simmar, simmar men jag håller mig knappt över ytan.
Så fort jag börjar hämta mig från en motgång... då kommer en ny.
Jag försöker resa mig, och det börjar om.
Det som är det lustiga i detta är att jag vet hur lätt det är att sitta här och läsa och tycka att det inte är några större grejer, att pengarna kommer tillbaka från försäkringsbolaget, att det inte är något att bli så nedslagen för. En droppe i havet.... Många droppar små. För mig ÄR det hela världen. 
Jag är sjuk och kämpar redan med demoner som hotar att döda mig, en ångest och hopplöshet och mer därtill och tillslut kan man inte ta mer. Det går inte. Man faller.
 
En otrolig eloge till Emil som orkar leva med en tjej som jag. 
 

Tisdag

Hjärnan är trött.
Dricker kaffe och försöker vakna till med ännu mer kaffe.
Helgen gick åt till att skapa, nonstop, och hade inte Emil varit en sån otrolig hjälpreda hade det inte gått.
Om två timmar ska jag vara hos mormor för att visa upp ljuslyktor, pimpstenshjärtan och andra hantverk för att ev. få sälja iväg lite.
Till råga på allt skiner solen idag och jag är så otroligt tacksam.
Jag är så trött på mig själv, hur jag är utan mediciner, och vad det faktiskt gör med alla i min närhet.
Jag är inte enkel eller ens rolig att ha att göra med när jag mår såhär, och trots vetskapen kan jag inte hejda tankarna och beteendet.
Nu hoppas vi på att jag ska få en ny medicin, för sista gången, som kanske gör mig mer stabil och inte lika lätt att rubba.
I'm sorry for being this way.

Löften

Hur många brutna löften ska man ta innan man har rätten att säga upp kontakten med människor som man inte kan lita på?
Hur många "Det ska inte hända igen" ska man höra innan man ledsnar för sista gången?
Hur många gånger ska man bli sviken innan man får gå sin väg - och bli den som sviker?

17/9

Snart har september gått. Snart är det en ny månad och den jag gillar minst.

Jag målar. Dricker kaffe och röker. Målar. Tänker. Tänker alldeles för mycket trots att jag inte vill. Vill inte tänka alls eftersom tankarna gör mig så ont. Men jag ska inte klaga.
Jag ska vara glad att jag kan tänka.
Jag ska vara glad att jag lever.

Jag är glad för de dagar då jag ler och själen är med.
Det är inte så ofta, eftersom jag tänker.
Imorgon är en ny dag. Igen.

Last shine

Nu den 10e september träffade jag Hanna Berglund för att ta någon fin bild nere vid Petersvik medans solen fortfarande andas sommar.
20 minuter allt som allt och en del bra bilder - just för att jag fick vara bekväm och komma som jag var, inget märkvärdigt. Nya uttrycket kanske "No pressure photo" ;)
 
 
 
 
 
Säg gärna vad ni tycker, det är sällan jag står framför kameran nu med tanke på måendet. 

...........

jag är så jävla förbannad. Så fruktansvärt jävla förbannad.
Jag ska inte behöva vara det.

I mina ögon finns det absolut inget värre än folk som skiter i vad man säger åt dem, inte respekterar andras grejer och liknande.

jag lever med en människa som skiter i vilket, så länge han känner för att göra något så är det bara att köra på utan konsekvens-tänk eller respekt gentemot mig.

Mitt målar och pysselmaterial är något jag behöver ha för att kunna skapa, och på sätt få in lite extra pengar för att lösa skulder, lån och att överleva månaderna. Jag har sagt till att dessa grejer är en investering, inget jävla lall och att jag vill ha grejerna IFRED.

Det lyssnar aldrig min sambo på. Vill han greja, för att han för stunden fått en superidé enligt honom.. då är det bara att plocka av mitt lager, för att han ska roa sig för stunden.
Att direkt gå emot mig, när jag sagt NEJ till något, och använda grejerna ändå. Det är att pissa mig i ansiktet.
Noll respekt.
Och nu sitter jag här med förstörd penna för highlights. Tack.
 
 
JA, det är en principsak OCH pengafråga. Jag har inte råd att bara springa iväg och köpa en pennjävel för 50.- bara för något jävla slarv någon annan gjort. Det vet emil.
Alltid går något sönder, och aldrig köper han nytt eller blir försiktigare med sakerna. Näe, olyckor händer så lätt, och det är ju bara mina grejer.. så det är lugnt. 
 
 
[update 8 timmar senare]
Det är helt sinnes vad lätt det är att rubba sig själv. 
För första gången sen 16 års ålder är jag utan antidepressiva som kan dämpa mina känslor, som alltid blir för mycket.
Jag hoppas att ni tar mina ilskna, pessimistiska inlägg om min Emil med en nypa salt, jag behöver få skriva just då - jag skriker högt när gammalt groll från mitt mörker gör sig påmint.
Det finns inte en människa som gör mig så arg som min sambo - men det finns ingen jag älskar mer.
 
 

.......

Tack mamma, pappa och Anki och mormor för att ni alltid finns där.
Utan er hade VNV Nation - Illusion spelats i en kyrksal.

4e september

Idag är det morfars födelsedag. Så otroligt saknad.

Jag kämpar. Det är svårt att leva med någon som gör precis som dom vill och struntar i att bita i det sura äpplet och tar ansvar.
Det är så jävla tungt med ekonomin.
Så. Jävla. Tungt.


bloglovin