22 sep

Jag orkar inte mer, det går inte. Det går verkligen inte. Ångesten. 
Ångesten. Trycket över bröstet och den otroligt vidriga hopplösheten hotar att ta ihjäl mig.
 
Först gick frysen sönder, direkt efter storhandlingen, och orsakade vattenskada i köket. 
Märket var Elvita och på Elon var de inte överraskade att frysen lagt av. Jag fick rådet att fundera på ny kyl också, eftersom den säkerligen skulle lägga av inom snar framtid. (Vitvarorna var 8 år.)
Så, ny kyl och frys på paketpris 9800... 
Jag hade inte de pengarna så min älskade mamma fick rycka in med ett lån vilket känns oerhört tungt, trots att jag är så tacksam att hjärtat brister. 
Att åka och storhandla igen var inte direkt heller ngt jag hade råd med. 
Det hann inte ens bli ny månad innan min iphone, från absolut ingenstans, blev blå på skärmen och lade av. 
Jag lämnade in den och förklarade problemet på Telia och allt verkade som att detta skulle gå på garantin. 
Det finns inte pengar till att laga en mobil med min ekonomi på 6200:- med räkningar, mat och diverse - när frysen dessutom pajat och vi plötsligt står utan mat.
Så fick jag mail om telefonen - att de hittat en skada på ramen och därför gick det inte på garantin.
Jag fick välja att betala 3595:- idag för min iphone på Telia och det gick inte att ta på faktura..
Jag hade inte ens det på kortet. Jag fick pengar den 18e och har inte spenderat ett skit på annat än mat, räkningar, busskort, förbrukningsartiklar mm.
Jag fick låna ytterligare pengar av mamma. 
Försäkringsbolaget har jag inte hört något ifrån gällande köket. Alltså maten som blev förstörd, frysen som pajat och vattenskadan som förstört golv och skåp-socklar.
Nu måste jag dessutom tjafsa om en mobil som gått sönder. Allt i samma veva. 
 
Sheriffen, kattungen, har varit upp och trampat på min bankdosa så att inloggningskortet blivit låst så nu är jag utan internetbank på både dator OCH mobil. 
Det är så mycket, så otroligt mycket och detta sätter sig på lusten att kämpa med maten. Det går inte. 
Varför äta och ge mig ännu mer ångest?
Jag simmar, simmar, simmar men jag håller mig knappt över ytan.
Så fort jag börjar hämta mig från en motgång... då kommer en ny.
Jag försöker resa mig, och det börjar om.
Det som är det lustiga i detta är att jag vet hur lätt det är att sitta här och läsa och tycka att det inte är några större grejer, att pengarna kommer tillbaka från försäkringsbolaget, att det inte är något att bli så nedslagen för. En droppe i havet.... Många droppar små. För mig ÄR det hela världen. 
Jag är sjuk och kämpar redan med demoner som hotar att döda mig, en ångest och hopplöshet och mer därtill och tillslut kan man inte ta mer. Det går inte. Man faller.
 
En otrolig eloge till Emil som orkar leva med en tjej som jag. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin