onsdag

Var hos Kristina idag, gått upp 1,5 kg. Visserligen har jag mens och känner mig uppblåst men det tog hårt. 
Jag mår fruktansvärt jävla dåligt och mkt av det beror på allt jag blir lovad och som aldrig blir av, besvikelsen tar ihjäl mig och ångesten lämnar nästan aldrig mitt bröst. Men livet ÄR tungt och jag är för trasig.
Idag pratade vi om överfallet och Kristina sade att jag troligtvis är i chock fortfarande, jag pratar om det som om det vore en film, känslorna börjar avta men ångesten och tröttheten i själen är kvar. Som alltid.

2/4

Jag vet inte, det mesta är en dimma och andra gånger alldeles för klart. 
Jag har svårt med orken att fortsätta kliva upp, jag försöker finna en större anledning än den egentligen enda, (nära och kära) och jag orkar inte med allt strul som blir efter att man blivit rånad och överfallen.
Små grejer kanske, för någon som inte är liten. 
Att finna ork till att ta itu med allt som gått förlorat är svårt, och när det är som värst blir jag livrädd för att aldrig ta itu med alla praktiska bitar - och finna acceptans för det ständiga mörker som förföljer min trasiga skugga.
 
Jag saknar min iphone så jag går sönder - alla bilder på katterna, mormor och kära vänner, bekvämligheten som jag blivit bortskämd med utan att tänka på. Ibland funderar jag på att skriva uttömmande inlägg här om allt jag känner och tänker, men varje gång jag hamnar framför datorn känner jag plötsligt tom. 
Jag förstår verkligen inte. 
 
Jag förstår inte, vill inte förstå heller. 
Den här världen är en plats som inte någonsin varit ämnad för mig och det gör ont att vara del utav någonting som man inte riktigt vill själv. Men, jag kan inte ge upp. Jag kan inte hoppa från sundsvallsbron och jag kan inte ge upp. 
Jag måste orka. Jag måste orka. Ännu ett slag, en ny fight, ett nytt krig. 
Another battle. Again. 
 
Jag undrar hur det kommer sig att det ständigt späs på med nya saker, jämt jämt jämt.
Som att det inte var jobbigt nog att vara jag. Med tankarna, mörkret jag bär på, sjukdomarna, känslan av att vara trasig och aldrig riktigt rätt. Vetskapen att man är felande på så många punkter att vistelser på psykiatri-avdelningar och en livslång samtalsterapi bara är att vänta, varje gång jag faller.
För faller, det gör jag. 
 
Jag önskar att jag inte vore så trasig, jag önskar så innerligt att jag hade sluppit bära tyngden av skuld och skam för att alltid behöva så mycket support, stöd och hjälp utav alla som råkar vara en del i mitt liv. 
Jag önskar att jag inte visste att jag inte klarar av att vara själv. Att veta att jag aldrig blir en fungerande del i samhället. 
Men samtidigt kommer nästa störande, tunga tanke - varför vara frisk i en sjuk värld?


bloglovin