29/2

Idag kom Anna hit och lämnade Gizmo som ska bo här tills onsdag, så idag spenderade jag 1,5 timme ute i solen i mitt älskade Petersvik. Medan jag fotograferade den underbara solen sprang Gizmo lös bredvid och härjade i snön. 
Hela tiden hade jag Jannike i tfn, i hörlurarna, och vårkänslan fann mig där jag strosade omkring. 
Det var ett bra tag sen jag var hundvakt och jag får se alla kommande promenader som ytterligare träning för att få min kropp i trim. Att jag dessutom gör Anna en tjänst - och Gizmo likaså är bara ytterligare ett plus. 
Sheriffen är lite skeptisk men börjar mjukna inför Gizmo's närvaro - men Kisse vill inte umgås med ngn hund idag, haha. Hon såg ytterst less ut när hon såg vem som kommit på besök. (Troligtvis är Gizmo för nervig för att hon ska orka med honom.)
Otroligt att det ändå går bra med två katter och en hund i lägenheten.
 
Jag måste få visa lite bilder från dagens vistelse i mitt andra hem, oasen och lugnets plats. 

Lördag

Min gårdag fortsatte att vara fantastisk ända tills läggdags vid 05.30! Magnus kom vid 15 och när Emil äntligen var framme i Sundsvall (18.50) åkte Magnus och hämtade honom medan jag förberedde middagen. Fläskfile med ärtor, morötter och rödlök i den nya grytan, med ugnspotatis till.
Kul att få lägga ner lite tid och kärlek på finmiddag.
Vi började dricka och sen kom Robin & Jossan och förgyllde kvällen ytterligare. 
Jag fick skapa lite inatt också! 
Ölflaska täckt i snöre och stearin, till Magnus nya lägenhet. Han satt bredvid under hela processen och var eld och lågor. Han ska täcka flaskan med mer stearin hemma eftersom jag inte hade mer stearinljus. 
Lite bilder från gårkvällen: 
 
Idag har det bara varit Emil som haft ork till något produktivt. Han gick och storhandlade medan jag å Magnus tog det lugnt i soffan. (Emil och Robin somnade långt innan oss så det kanske förklarar en del.)
Meeeen, min underbara karl kom hem med presenter och jag kan inte förstå hur han fick hem allt. Vi bor en km från Willys. Att bara bära lite mat och 8L kattsand brukar bli riktigt tungt. 
Titta vilka fantastiskt fina presenter jag fick idag! 
PLUS 5 "kistor" i kartong - pyssel och projekt till mig! <3
emil är fantastisk och titta vad skylten gjorde sig bra i köket: 
Jag har en sån bra helg! <3

Friday love

Klockan är 14.20 och jag har relativt nyss kommit hem från en loppisvända i stan med Mamma. Hon slutar tidigt på fredagar så vid 11 ringde hon och väckte mig. 
(Trots att jag var slut, trött och nöjd igår så kunde jag inte sova. Vid 03.30 var jag fortf vaken.) 
Efter att jag fått i mig gröt till frukost och hunnit dricka kaffe med mamma for vi till den nya loppisen i stan. 
OCH DÄR GJORDE JAG ÅRETS BÄSTA KLIPP!
250:- för dessa oanvända skor, i min storlek. 
Eftersom jag älskar rött med vita prickar skrek jag rakt ut när jag såg dem - och när de inte används ska de få stå i köket så de matchar allt annat rött och vitprickigt. 
Jag fann dessutom en röd gryta med lock (40 kr!!) och 2 rostfria skålar (10kr för båda) som katterna ska få äta ur! 
 
Jag är lätt i bröstet och solskenet utomhus värmer mig. 
Jag mår bra idag och kan inte bärga mig tills Emil är hemma, hans tåg går 16.17! Friday love, this day is amazing.
Min bästis, Magnus, är på väg ner från Ö-vik och det gör mig också spänd av förväntan. 
Jag är nästan sugen på att fira mitt mående med alkohol och trevligt sällskap ikväll! 
Det är inte vanligt eftersom anorexin fått mig att lägga alkoholen på hyllan. 
Nu ska jag njuta av mitt kaffe och mina fina loppisfynd. 
Thanks for reading <3

23.59

Idag var jag barnvakt åt lilla Tuvalie, alldeles själv för första gången och jag var väldigt nervös för blöjbyten, matdags och för att inte kunna läsa av hennes behov. 
Anna är den första som givit mig det förtroendet - att lämna sin dotter i min famn, om så bara för 4,5 timmar. 
Ett otroligt ansvar och idag har jag vuxit som människa. 
Jag får så otroligt mycket värme från lilla Tuvalie och när jag fick se henne skratta och busa med mig idag insåg jag att jag kanske inte är så otroligt instabil och fel som människa. Jag kände att jag betydde idag, igen, och för att bara vara 6 månader så lär Tuvan mig om livets enkelheter. 
Jag är otroligt trött efter denna dag men det är med glädje jag skriver detta. 
Jag for 10.23 imorse och var hemma nu 23.20 efter att mormor skjutsat hem mig från gångviken. 
Här i lägenheten är det mörkt och tyst, min Emil är i Jämtland och han lämnade ett tomrum efter sig här i lägenheten.
Jag saknar honom så hjärtat nästan brister men samtidigt vet jag ju att han kommer hem imorgon. 
Han hälsade på mig och Tuvalie idag så att jag fick pussa lite på honom innan resan till Jämtland. Han tog en taxi och med sig hade han handlat godricka och en stock snus <3 otroligt fint och jag älskar honom ännu mer för hans oerhörda omsorg. (ja, jag har börjat snusa tack vare mitt beslut att försöka sluta röka!)
fantastiskt fin dag och jag är förundrad över Tuvalie, alltid glad och aldrig någonsin ngt gnäll eller skrikande, det kan inte vara många barn som är så enkla som henne. 
Otrolig unge och jag blir väldigt rörd av hennes inneboende trygghet och glädje. Och vet ni, det smittar av sig på mig! Som jag leker, skuttar och busar - ja, jag vet inte om det är uppenbart att det varit olikt mig. 
 
 
Nu är jag trött som en gnu! imorgon är det fredag och jag hoppas att morgondagen blir lika ljus som idag. 
Jag mår bra - trots sorgen som aldrig riktigt, riktigt lämnar mitt bröst. Jag gjorde något bra idag, och att få slippa lite av självföraktet, prestationskraven och det dåliga samvetet över att inte vara bra nog, gör min bröstkorg lite lättare. Det är nog en mening med allt. 
Jag tror att jag tror det. 

16.02.17

Idag är en oerhörd tung dag och för första gången i mitt liv grät jag hos min terapeut, hos Kristina. 
På bussen till sjukhuset imorse ringde mamma och efter många om och men lyckades jag få ur henne vad hon ville. 
(Jag hör väldigt lätt på min mamma om något ligger och trycker, att det fanns en anledning till att hon prompt ville ses efter mötet.)
Sven lämnade oss igår, kära Sven som jag vuxit upp med, mormor och morfars bästa vän som jag spenderade många timmar av sommarloven med. 
När jag fortfarande var oformad av ångest, oborstad i det blonda håret och ett riktigt godismonster till flicka var jag kär i Sven Nyberg, trots att han var gift med världens finaste Ulla och han fyller en stor del av de få riktigt rena ljusglimtar jag kommer från barndomen. 
På Lögdö Herrgård har jag mer eller mindre bott på lov i uppväxten. Sommar- och sportlovsläger, och helgerna på somrarna när mormor och morfar jobbade på vandrarhemmet - då var ofta alla vännerna där. 
Jag minns lögdö med trygghet, något jag tyvärr aldrig finner i mig själv. 
Så, detta är en oerhört tung dag. 
 
Det finaste man känner
är vad äkta vänskap gör,
när ögon inte ser,
och öron ej längre hör.
Det lättar tunga sinnen,
och väcker gamla minnen.
Av minnen kommer vördnad
och kärlek likaså,
för värmen ifrån vänner
är det vackraste att få. 
Vila i frid Sven, vi ses igen. 

Önskan

Om du hade en enda önskan, 
en önskan så stark att hjärtat bränner, 
och tyngden i bröstet är allt du känner.
Om du önskade för allt vad du var värd, 
och din önskan var allt du kände, 
hade du fortfarande hoppats när du blev undernärd
och tron om bättring vände? 
Om du hade önskat, 
en liten enkel önskan,
men ändå så stor att den fyllde hela dig
hade du varit positiv och accepterat alla nej?
Om du hade en enda önskan, 
En enda önskan för allt som du gav, 
om du visste i ditt hjärta, 
att det aldrig skulle kunna bli av, 
hade du bitit ihop och accepterat all smärta
Om din enda önskan,
var något du aldrig skulle få, 
skulle du verkligen fortsätta kämpa, 
när inget verkar gå? 
 
- Det enda jag önskar och det jag vill ha, 
är att vara någon annan så jag kunde få må bra...

Odd fellow

 
 

11/2

Torsdag. 
igår vägde jag mig hos Kristina, 54,05 kg. 
Jag verkar hålla mig på 54 och det känns bra, det innebär ju att jag måste äta relativt bra och lagomt eftersom jag inte ökar i vikt. 
Frukost är en uppgift som jag försöker hålla i, dagligen. Varje morgon äter jag havregrynsgröt med sylt och lite mjölk. Någon morgon har jag ätit äggmackor. 
Bröd är ngt jag har svårt för, svårt att tillåta sig själv att äta saker som i mitt huvud är lika med viktökning. 
Pasta, bröd, potatis är svåra grejer för mig. 
 
Som vanligt är livet en jävla prövning och jag har ingen ork.

Ord men inga visor

Jag känner inte en enda människa som är rakt igenom godhjärtad. Jag börjar fundera om det faktiskt finns sådana människor överhuvudtaget. 
Den tanken är hård att bära just för att jag vill tro på människors vilja att göra bra. 
Karaktär och ärlighet är två saker här i livet som jag värderar väldigt högt - och respekterar hos andra. 
Nu är det visserligen sällan jag umgås med människor som har riktig karaktär. På många plan är min karaktär dålig och jag får se det som mänskligt. 
Jag tror jag får omvärdera min människo-syn, lära mig att se att människans natur inte är särskilt önskvärd eller vacker. 
Vi människor bär på mörker. - egoism, avundsjuka och girighet är tecken på det mörkret. 
Det är det mörkret som sprider sig som en pandemi i länderna. Krigen. Hatbrotten. Rasismen. Mobbing. 
You name it. 
Det finns ingen varelse lika duktig på att förstöra sitt territorium och sina egna som just människan. 
Vi förstör vår planet och vi förstör för oss själva när vi förstör för andra. Något vi uppenbarligen inte ser. 
Den dag vi möter konsekvenserna av våra, tyvärr mänskliga, handlingar kommer det troligen vara för sent för att ställa allt till rätta. För mycket kommer vara förlorat, söndertrasat, likgiltigt utnött och jag får obehagskänslor när jag sitter här och bloggar, frustrerad och orolig. 
 
Det är som alltid. Jag är alltid orolig och bekymrad. 
Jag är rädd för det mesta och jag tänker för mycket. Alldeles för mycket - men jag kan inte stänga av trots att tankarna oftast gör mer skada än nytta. 
Och, så otroligt mänskligt av mig att jag inte kan göra något åt det! Den mänskliga förstörelse-genen verkar vara stark i mitt fall. Ett praktexemplar av människans flyktiga, dumdristiga natur. Typ A. 
Jag förstör mig själv men försöker laga andra. 
Så, kanske finns det någon en dag som är hel och stark nog att plocka ihop mina bitar när jag inte håller mer. Jag måste tro det. Att karma struntar i det faktum att jag är människa. Att karma kommer igen. 
Jag måste tro det. 
 

7/2

Söndag. Veckans tråkigaste dag - om man inte haft en otroligt tråkig vecka innan såklart. 
Jag är trött på mellantinget och ingentinget. 
Mest trött är jag på mitt liv. 
Det är inte särskilt värdigt, lätt eller meningsfullt. 
jag kommer ingenstans. 
Ingenstans alls. Ibland lyckas jag sälja lite konst eller annat jag skapat. Inget jag kan försörja mig på. 
Jag har ingen utbildning eller körkort. 
Ingen stresstålighet och kapacitet att klara mig mentalt ute i samhället. Jag har borderline, anorexi och eventuellt ADHD. Jag har (och har haft) åtskilliga självskadebeteenden och destruktiva sätt att försöka bli av med min aldrig sinande ångest och tomhetskänsla. 
Jag fullföljer aldrig något eftersom rädslan för misslyckanden och nederlag är enorm, och oftast är min ork för klen för att upprätthålla något långvarigt. 
Jag vet inte vad jag ska göra med livet. 
Så fort jag lyckats överleva och kämpa igenom en ny kris, händer något nytt och jag är på ruta ett igen. 
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. 
Jag vill inte ha det men har blivit rädd för att dö. 
Jag är trött på aldrig kunna hjälpa mig själv eller någonsin verka landa, trött på att vara den som håller i mitt öde - när jag inte är förmögen att klara av det ansvaret. 
Jag har så mycket problem med mig själv att det går ut över andra, och det ofta. 
Jag avbokar ofta och är svår att få ut ur min borg - trots att ensamheten och tristessen hemma gör mig depressiv. 
Hemma längtar jag efter sällskap, men med folk blir jag ofta stressad, känner mig låst eller obekväm. 
Jag är ständigt rastlös i själen men har knappt någon energi att göra något utav det. 
Där är mellantinget. 
I mellantinget kan jag fastna där tankar och känslor går på vidrig repris, precis som det rastlösa vankandet i lägenheten som tillkommer. 
Jag är en självförstörelsemaskin deluxe och är duktig på förstöra för mig själv, både psykiskt och fysiskt. 
Jag är aldrig riktigt nöjd och ångesten lämnar aldrig bröstet. Så länge jag kan minnas har smärta, sorg och mörker färgat mina dagar, redan i barnsben. 
Ångest och smärta är direkt kopplat till min livsåskådning. 
Jag lyckas aldrig med något och alla självmordsförsök bevisar detta. Inte ens det är jag förmögen att klara av. 
Jag är svart och vit och ingenting. 
Mellantinget och ingentinget. Det är jag. Det är mig jag fastnar i. Jag kommer aldrig få ett arbete eller följa mina drömmar. Jag kommer aldrig bli erkänd konstnär, modell eller författare. Jag kommer heller aldrig bli psykolog och hjälpa ungdomar, aldrig föreläsa om mobbing, självskador eller anorexi. Jag kommer aldrig vara nöjd med livet eller mig själv och bristen på erövringar och framsteg hånler åt mig i spegeln. Jag föraktar mig själv så mycket att jag tryckt ner och kvävt min självtillit och tro på bättring. 
Jag kommer aldrig vara något annat än Dea. 
- Det enda jag inte vill vara. 

3/2

idag ska jag träffa Kristina och dietisten samtidigt, blir första träffen med båda två. 
Vill inte väga mig. Vill inte. 
 
jag förstår inte vad jag ska göra för att vara säker på att mina saker inte går sönder. Det är väldigt mycket som gått sönder sista året som inte kan räddas, lagas eller få nytt - det mesta har jag ärvt eller fått, eller köpt på secondhand och loppisar. 
Glas tex. Vet inte hur många glas jag sörjt över. 
Imorse slog Emil ner en ljuslykta från mormor och morfar. 
Jag har haft den uppe på en bokhylla men tog ner den i höstas och ställde den i hallen. 
Idag är den i miljoner bitar och ännu en gång är det bara att acceptera att något gått sönder. 
Det gör så jävla ont att se lyktan, den står på diskbänken och bitarna skriker åt mig. 
Jag kan inte ta i skiten. 
Jag måste möblera om och ta bort allt jag är rädd om.
 
så jävla trött på livet. Jag är verkligen det.

Tis 2/2

Jag är trött. 
Senaste tiden har jag funderat mycket på min Adhd-utredning. Vad jag vet var det aldrig tal om fler diagnoser när jag var yngre så jag har aldrig funderat på möjligheten att jag kan ha adhd. När min läkare idag talar om mina, enligt honom, uppenbara adhd-indikationer, låter det inte omöjligt alls. Men det får mig att fundera ifall en sådan diagnos kunnat hjälpa mig om den kommit fram tidigare. 
Fått svar på mer funderingar kring mitt icke-fungerande arbetsliv och prestations-prövningar. 
Allt kaos i huvudet och klådan på insidan bröstkorgen. 
Det pratas ofta om att man kan ha flera diagnoser men i mitt fall har bara borderline och anorexi kommit fram. 
Förutom min klara beroende-personlighet såklart. 
 
Jag har väldiga problem med folk igen. Förstår inte varför det går i vågor - utan konsekvenser eller föraningar. 
Målandet går dessutom upp och ner och det har med självförtroendet att göra. 
Jag kommer aldrig komma någon vart med mitt skapande. 
den tanken...


bloglovin