16.02.17

Idag är en oerhörd tung dag och för första gången i mitt liv grät jag hos min terapeut, hos Kristina. 
På bussen till sjukhuset imorse ringde mamma och efter många om och men lyckades jag få ur henne vad hon ville. 
(Jag hör väldigt lätt på min mamma om något ligger och trycker, att det fanns en anledning till att hon prompt ville ses efter mötet.)
Sven lämnade oss igår, kära Sven som jag vuxit upp med, mormor och morfars bästa vän som jag spenderade många timmar av sommarloven med. 
När jag fortfarande var oformad av ångest, oborstad i det blonda håret och ett riktigt godismonster till flicka var jag kär i Sven Nyberg, trots att han var gift med världens finaste Ulla och han fyller en stor del av de få riktigt rena ljusglimtar jag kommer från barndomen. 
På Lögdö Herrgård har jag mer eller mindre bott på lov i uppväxten. Sommar- och sportlovsläger, och helgerna på somrarna när mormor och morfar jobbade på vandrarhemmet - då var ofta alla vännerna där. 
Jag minns lögdö med trygghet, något jag tyvärr aldrig finner i mig själv. 
Så, detta är en oerhört tung dag. 
 
Det finaste man känner
är vad äkta vänskap gör,
när ögon inte ser,
och öron ej längre hör.
Det lättar tunga sinnen,
och väcker gamla minnen.
Av minnen kommer vördnad
och kärlek likaså,
för värmen ifrån vänner
är det vackraste att få. 
Vila i frid Sven, vi ses igen. 

Kommentarer
Mamma

Tänk vilka härliga minnen du har! 😊 Det är inte många i din ålder, tyvärr, som har det. Å vilken fin dikt du har skrivit. ❤️

2016-02-19 @ 19:07:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin