7/2

Söndag. Veckans tråkigaste dag - om man inte haft en otroligt tråkig vecka innan såklart. 
Jag är trött på mellantinget och ingentinget. 
Mest trött är jag på mitt liv. 
Det är inte särskilt värdigt, lätt eller meningsfullt. 
jag kommer ingenstans. 
Ingenstans alls. Ibland lyckas jag sälja lite konst eller annat jag skapat. Inget jag kan försörja mig på. 
Jag har ingen utbildning eller körkort. 
Ingen stresstålighet och kapacitet att klara mig mentalt ute i samhället. Jag har borderline, anorexi och eventuellt ADHD. Jag har (och har haft) åtskilliga självskadebeteenden och destruktiva sätt att försöka bli av med min aldrig sinande ångest och tomhetskänsla. 
Jag fullföljer aldrig något eftersom rädslan för misslyckanden och nederlag är enorm, och oftast är min ork för klen för att upprätthålla något långvarigt. 
Jag vet inte vad jag ska göra med livet. 
Så fort jag lyckats överleva och kämpa igenom en ny kris, händer något nytt och jag är på ruta ett igen. 
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. 
Jag vill inte ha det men har blivit rädd för att dö. 
Jag är trött på aldrig kunna hjälpa mig själv eller någonsin verka landa, trött på att vara den som håller i mitt öde - när jag inte är förmögen att klara av det ansvaret. 
Jag har så mycket problem med mig själv att det går ut över andra, och det ofta. 
Jag avbokar ofta och är svår att få ut ur min borg - trots att ensamheten och tristessen hemma gör mig depressiv. 
Hemma längtar jag efter sällskap, men med folk blir jag ofta stressad, känner mig låst eller obekväm. 
Jag är ständigt rastlös i själen men har knappt någon energi att göra något utav det. 
Där är mellantinget. 
I mellantinget kan jag fastna där tankar och känslor går på vidrig repris, precis som det rastlösa vankandet i lägenheten som tillkommer. 
Jag är en självförstörelsemaskin deluxe och är duktig på förstöra för mig själv, både psykiskt och fysiskt. 
Jag är aldrig riktigt nöjd och ångesten lämnar aldrig bröstet. Så länge jag kan minnas har smärta, sorg och mörker färgat mina dagar, redan i barnsben. 
Ångest och smärta är direkt kopplat till min livsåskådning. 
Jag lyckas aldrig med något och alla självmordsförsök bevisar detta. Inte ens det är jag förmögen att klara av. 
Jag är svart och vit och ingenting. 
Mellantinget och ingentinget. Det är jag. Det är mig jag fastnar i. Jag kommer aldrig få ett arbete eller följa mina drömmar. Jag kommer aldrig bli erkänd konstnär, modell eller författare. Jag kommer heller aldrig bli psykolog och hjälpa ungdomar, aldrig föreläsa om mobbing, självskador eller anorexi. Jag kommer aldrig vara nöjd med livet eller mig själv och bristen på erövringar och framsteg hånler åt mig i spegeln. Jag föraktar mig själv så mycket att jag tryckt ner och kvävt min självtillit och tro på bättring. 
Jag kommer aldrig vara något annat än Dea. 
- Det enda jag inte vill vara. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin