27/1

Idag hade jag möte med Kristina på affektiva igen. Förra mötet missade jag så jag har gruvat mig för dagens vägning, 2 veckor sen senast och viktökningen stressar mig. 
Det första vi gör är att väga mig och föra anteckningar, de har slutat kolla blodtryck eftersom jag inte är i ngn faro-zon pga låg vikt. Idag klädde jag av mig med ångest och en klump i magen och när jag fick se siffrorna lysa på den digitala vågen blev jag glatt överraskad. 
Jag har gått ner 2kg. Nu väger jag 54.2 kg. 
På denna vikt kan jag stanna. Nu vill jag inte gå upp nå mer. 
 
Sitter på bussen på väg till Jannike, skönt med ny energi igen, den tösen är verkligen min energi-refill. <3

26/1

Inatt hade jag svårt att sova. 
Idag är jag trött och kollar på Boy Interrupted, en dokumentär om en bipolär killes liv och död.
 
7 år sen och en dag. 
Andra sidan gatan, 3 våningar ner. 
En del lämnades kvar, vaknade aldrig mer.
Och det tomrummet är mitt att bära. 

Miss fail

Klockan är 13.03. Jag sitter med en cigg och funderar. 
Funderar på hur jag hamnade här, hur jag föll och när jag gjorde det. Jag vet inte. 
Det jag vet är att jag inte vill leva resten av mitt liv såhär, ständigt vacklandes på hårda kanter, djupa som stup. 
Jag vill inte sitta med en cigg i handen om 20 år och fortfarande må såhär jävla dåligt över min kropp - och mitt förhållande till mat. Jag vill inte kämpa varje dag, varje jävla dag med att övertyga mig själv om att det var bra att jag åt, att jag kanske lär mig att tycka om min stora kropp, accepterar att jag hatar mig själv. 
Hör ni? Hör ni snälla hur det låter? 
Jag gråter nästan av tanken att det är såhär mitt liv kommer vara. Alltid jobbigt, alltid med ångest, rädslor, självförakt och sorg. Att jag bara ska acceptera att jag alltid kommer må dåligt - och att det tyvärr bara ÄR så, för att jag är sjuk.
Jag har emotionell cancer. En cancersvulst som försvårar och gör livet mörkt. Att vakna med ångest, och gå och lägga sig med sorgen och vetskapen att ännu en ny dag väntar - med den här hjärnan, och den här kroppen. 
Jag är rädd för att fortsätta kämpa. Jag är livrädd för att faktiskt orka stå ut mer. Att orka ännu mer sorg och smärta. Att bli så dumdristigt stark att jag lider där jag kanske skulle lagt av. Lagt ner kampen. 
jag önskar så jävla innerligt att någon, bara en enda människa på denna stora jord, kunde få mig att tro att det finns en mening i mörkret, att det finns en anledning till varför jag ska förknippa livet med sånt som gör ont och får mig ensam. För det gör allt det onda inuti, det får mig ensam. 
 
Jag äter väldigt ofta eftersom hungern är tillbaka på ett sätt som skrämmer mig. Jag kan inte svälta mig på samma sätt längre, har så jävla svårt att stå emot hungern  och det ger mig panik. Total panik. Jag fortsätter äter trots ångesten, och trots att jag går upp i vikt i rasande takt. 
Jag är en misslyckad anorektiker. 

22/1

Jag har tappat bort mig själv igen. Jag känner mig vilsen och alltid på väg, någonstans, någon annanstans. 
I själen känner jag mig trött och jag har väldigt svårt med rehabiliteringen. 
Jag sköter mig och maten inte som jag ska. Det går inte. 
Sen jag mötte Ana har jag tappat mig själv i alla nya sjuka, splittrade och märkliga effekter av svälten. 
Jag tycker att jag blir sämre och sämre. 
"Jag vet inte var jag ska, men jag är på väg". 
 
Ibland undrar jag hur mycket rötter och arv spelar in i en människas uppbyggnad. Jag tänker på mitt samiska och mitt nomadblod - har det någonting att göra med att jag alltid varit på väg? Flyttat runt och känt mig rotlös? 
Är det därför jag aldrig hittat hem förrän jag fann Emil? 
För att vandring och resande flyter i miMA ådror sen länge okända släktingar? 
Jag vet inte. 
Det jag vet är att jag önskar att jag aldrig någonsin fallit offer för Ana. Orden, skammen och skulden ligger tungt i bröstkorgen varje gång jag vill äta - tänker på det eller äter. Det spelar oftast ingen roll om jag inte äter det jag tänker på. Bara tanken är fel och jag blir straffad med skammen och insikten om min hemska kropp. 
Jag vet inte vem jag är. 

19/1

Fy fan vad jag längtar till imorgon. 
Jag är så jävulskt less på min tillvaro att det är vidrigt. Ingen inspiration, motivation, lust. 
Fan vad skönt att åka bort. 

Måndag 18/1

Jag är trött och slut. Har ingen energi och är så jävla opepp på måndag och ny vecka.
Jag vill inte. 
Mycket nya hårda insikter. Mycket att ta ställning till. 
Ska jag vara helt ärlig så blir jag inte lycklig, hur jag än gör.  
 
Jag tycker inte om var jag hamnat i livet. Det är mörkt och katastrofen känns alltid nära, som att jag när som helst inte kommer orka ta itu med det som dödar. 
 
Veckans diss: människor som manipulerar och får mig att ta på mig skuld för att jag inte vill ses och behöver egentid. Narcissism förklätt i omtanke är livsfarligt. 

12/1

Jag är fruktansvärt trött på världen. 
Jag är blasé, trött på att ständigt få KÄMPA för det som är rätt, vad jag är värd and so on. 
Förbannat trött på bekväma människor som aldrig kan se sina egna brister och alla jävla människor som tror att de kan göra förändringar genom att inte göra ngt annorlunda. 
Ren idioti. 
 
Att få en människa att använda papperskorg tex. 
det är en total omöjlighet. Varför slänga grejer direkt i en papperskorg när det innebär att man måste gå någon meter med skräpet? 
 
Nu säger jag såhär; är ni i mitt hem är det mina regler Som gäller! Jag ska inte behöva städa efter andra när det är såna jävulskt enkla grejer. Är ni i lägenheten och inte HITTAR papperskorgen, eller inte förstått hur den funderar, säg till. Jag kan snällt visa hur man håller rent, och på så sätt ta fram lite vuxet beteende hos er.
Om inte..  
Dra någon annanstans om det inte passar. Kram!

DEA-terapi

 
Lustigt, kolla vad jag hittade nyss. 
iterapi.se

Måndag 11/1

[07.58]
jag vill inte väga mig idag. Jag vill inte. Jag vill inte. 
Jag vill inte åka till Kristina, vill inte ta i problemet, vill inte klä av mig naken och stå där och skämmas. 
Jag vill inte. Ska vara där kl 10. 
 
Jag förstår inte hur men jag har redan ätit frukost, havregrynsgröt med äppelmos. Nu kommer ångesten eftersom magen svullnar upp. 
Var eviga dag får jag dras med en jävla kula på magen som förstör allt.
jag vet att det blir extra jobbigt idag, pga vägningen hos Kristina.
Jag är ofantligt sugen på att spy upp det jag åt, den känslan stressar mig. Jag brukar inte spy upp mat, det har aldrig varit ngt jag hållit på med, men den känslan sitter här idag, i mörkret här i lägenheten. 
Jag har ingen ork till det här. Jag har ingen ork till ångest och dessa äckliga avsmaks-känslor. 
Jag vill inte leva idag. 
Jag vill bara gråta. 
Det var ett tag sen det var såhär tungt. 
Såhär oerhört tungt att ens fundera på kläder när inget passar eller känns bra. Jag orkar inte leva med den här kroppen, det går inte. Jag kan inte se ut såhär. 
Hatet. Det fatala hatet inuti har ni ingen koll på. ni har ingen aning om vad som dväljs inuti och jag är glad att ni knappt sett skymten av psykisk ohälsa.
Men, det gör att ni _aldrig_ någonsin kommer förstå. 
Ni ser till att jag äter, ni föder den som gör mig mest illa. Ni hjälper till att göda monstret som stryper mig långsamt. Ni har aldrig funderat på det? På varför jag svälter?
- För att svälta ut monstret inuti. För att ta ihjäl allt inuti som inte får fortsätta leva. 
Jag dömer inte er okunskap, blåögda livsåskådning och oförmåga att förstå. 
Döm därför inte Mig. 

10/1

Jag gör framsteg VARJE dag. Små saker som för andra inte gör någon skillnad alls, men som för mig är stora saker värda att uppmärksammas. 
I fredags mådde jag ju riktigt märkligt på förmiddagen med irritation, ångest och allmänt dåligt humör. Det var -19 med snöfall och ändå, ändå tog jag mig ut till busshållplatsen för att åka till Jannike. 
Jag kan nog inte förmedla hur något så litet som detta är stort - för mig. Jag har ofta, alltför ofta, låtit min ångest eller psykiska ohälsa styra mina dagar och aktiviteter. 
När jag har ångest stänger jag in mig själv och allt jag känner, vill inte umgås eller prata med omvärlden. Det har blivit naturligt att jag i perioder "försvinner" och inte hörs eller syns av. För att jag då mår så jävla dåligt
Nu, nu mår jag fortfarande dåligt MEN jag låter inte det styra mina dagar, isolera mig från de jag tycker om osv. 
Jag har satt ner foten. 
Mina kristaller hjälper mig med alla rädslor, det vet jag. 
Jag har fått så mycket insikter! 
Jag ser mönster och beteenden på ett helt nytt sätt och sen 2016 slog till har något inuti ändrats. 
Jag kommer aldrig må bra så länge jag tillåter mig själv att falla offer för allt det jobbiga med borderline eller anorexi, att falla offer för mitt eget självförakt, tvivel och besvikelser. 
Jag kan inte stå och se på medan det sista ljuset i mig slocknar på grund av min själv-mobbing. 
Det finns så många andra som har, gör eller kommer göra mig ledsen.
Jag behöver inte vara en av dem. 
Jag behöver inte slänga ved på elden, vara en av dem som trycker ned eller hatar. 
Jag behöver bli vän med mig själv.
Sluta fred och förlåta. Förlåta men kanske framför allt - glömma. 
Så länge jag alltid lägger krokben för mitt redan rädda, sköra inre, kommer jag aldrig växa och våga tro. 
Det spelar ingen roll att jag har min Emil, som aldrig någonsin slutar tro på mig och mina framsteg. 
Tror jag inte själv, kommer jag aldrig tro på honom hlr, att han har rätt angående min kapacitet att övervinna hinder. 
 
Det var skönt ute idag och jag är glad att jag gick ut. 
Helgen gav mig två dagar med Jannike och jag är så jävla glad att jag har en sån fin vän. Jag slås av det varje gång vi träffas och just eftersom jag tror att hon inte läser bloggen så kan jag skriva allt sånt. 
Det är en otrolig människa att ha i sin närhet. Hon är mjuk och försiktig i sättet och aldrig någonsin har jag sett henne höja på ögonbrynet när jag berättar om mitt trasiga inre och avslöjar mina demoner. Hon är min sol. 
"Darling, you're the sun at my cloudy sky"
 
Söndag i korsta: 
 
Jag försöker övertyga mig själv om att göra havregrynsgröt. Klockan är 15.57 och än så länge har jag inte fått i mig annat än kaffe. Keep on fighting!

Gah

 Jag kommer aldrig skaffa barn eftersom jag redan är som en tonårsmorsa här hemma. 
Det finns inte en pryljävel som läggs där den ska OM jag inte säger till, tjatar och är surkärring. 
Trött på det nu. Jävligt trött. 
 
Fan, jag sitter och längtar efter att vara ensam och bara vara tvungen att städa/plocka efter mig. Haha, den dagen. 
Fredag it is men det gör mig inget gladare. 
 
[update 11.02]
Förstår inte varför jag är så grinig idag. Fattar verkligen inte. Jävla borderline. 
Såg mig i spegeln och såg vart de 4 kilona satt sig. På magen. Om jag slappnar av ser jag gravid ut. 
Ännu en gång har jag hamnat där i känslan som var så jobbig att jag började min svält. 
Jag har nog aldrig hatat något så mycket som det jag ser i spegeln. Jag har nog alltid gjort det också. 
Genom åren trodde jag att jag kunde underlätta genom snygga frisyrer, hårfärger, nya outfits, tatueringar.... 
Men jag kan inte dölja självföraktet. 
Och därför, mina vänner, slutade jag att klä upp mig, sminka mig och fixa mitt hår. 
Därför kunde jag äntligen släppa den prestationsångesten gentemot mig själv och mitt utseende. 
Jag orkar inte försöka se så bra ut jag bara kan. 
Det är ingen idé. 
Jag ska någon dag acceptera att jag aldrig kommer tycka om min kropp. Försöka acceptera att jag ska fortsätta leva med min fula kropp, jag ska försöka acceptera ångesten och skammen. 
Jag kommer aldrig ha en fin kropp. Jag kommer alltid bli äcklad av det jag ser i spegeln. 
Oj så mycket lättare livet känns........

7/1

Jag har haft världens finaste dag hos Anna och Tuvalie idag och nu sitter jag här med världens energi-boost. Klockan är 20 och jag har inte varit hemma särskilt länge alls. 
Mycket är jag rädd för, och mycket saker undviker eller ogillar jag. Snö och kyla är två sådana saker. 
Idag var det -19 men jag klädde på mig och for till Gångviken med buss ändå. För mig är det stort att gå ut frivilligt en sådan kall dag. Vanligtvis stannar jag hemma. Men inte idag. (Och inte igår heller!) Jag överraskar mig själv så ofta nu. 
Himlen var helt otrolig i stan, en ljuspelare steg upp i horisonten och jag blev så glad av att få se världen vacker om så bara för en dag. 
 
Tuvalie blir bara större och större och maken på glad baby! Hon skrattar och ler hela tiden på sina ynka 4 månader, och man ser verkligen kärleken mellan henne och Anna -  otroligt värmande för själen. 
 
Och, jag åt hos Anna idag. Vi satt ner i hennes ombonade kök med tända ljus, rosa i tonen som alla andra detaljer. Bredvid oss satt Tuvalie med sin nya rosa haklapp och fick smaka morotspuré för första gången. Jag fnissade kopiöst till och från när jag fick se rynkade ögonbryn och fundersamma miner! Tjejmiddag. 
Det var så naturligt. Som att vi ätit massa middagar ihop förut och jag inte var sjuk. 
Jag blir alldeles stor i bröstkorgen på nå sätt. Jag tror inte ens att Anna reflekterat över milstolpen jag satte idag. 
Förr har jag inte ätit där, även om jag stannat länge. Det har liksom inte gått. 
Jag är så jävla glad över idag! <3 

5/1

Tisdag. 
Jag sitter med gårdagens kaffe som jag värmt i micron och en cigg här vid fläkten. Jag är tröttare än på länge eftersom katterna varit grönjävliga på att busa i sovrummet inatt. 
Kl 09 ska jag vara hos dietisten på sjukhuset och det blir vårt första möte. Jag är nervös. 
Kl 11 ska jag till vårdcentralen för att kolla huvudet och det är jag ännu mer nervös för. Jag är rädd för att bli negligerad en enda gång till.. 
Jag kommer gå sönder isf. Håll tummarna? 
 
Igårkväll var jag och Emil till Jannike å hade uppesittarkväll och vi hade lite julklapps-utdelning (en sen sådan) och jag fick så mkt fina saker! Emil med! 
Fantastiska människa. 
Jag är så tacksam att jag fann den tösen. <3

Måndag 4/1

Jag har precis ätit lunch. Stekte en kycklingfilé som jag delade i fyra bitar och två av dem åt jag med potatisgratäng och kall bea-sås. 
Mättnadskänsla är något jag har väldiga problem att klara av, att hantera, känna. 
När jag blir mätt kommer illamåendet. 
Det är inte ett illamående för att jag ätit så kopiöst, eller ett illamående som kommer från magkatarr.
Illamåendet är Ana's sätt att få mig att vända håll, vända riktning. Det är min ångest som förklär sig i den här vidriga illamående-känslan som kommer med mat i magen. 
Varje gång jag ätit och känner såhär, tänker jag direkt att jag kan kompensera senare. Att skippa några kommande måltider för att slippa den här tyngden i magen, att näst intill känna hur varje tugga jag svalt lägga sig som en klump, hur jag ökar i vikt och hur självföraktet ökar. 
 
Jag äter varje jävla dag. Jag antar att jag nu blivit så stor att jag inte kan ses som anorektiker - och plötsligt kommer jag få ett större helvete eftersom det inte syns på utsidan vad jag lider. 
Ingen kommer förstå varför en tjej i min storlek inte vill vara med på middagar. Såsom jag ser ut kan jag inte ha problem med mat. Snarare utan. 
Det är så jag tycker att jag ser ut. 
Ångesten blir inte bättre som de säger. 
Jag ligger på normalvikt (att bara skriva det ökar illamåendet) och jag har inte blivit bättre. 
Ana är inte tystare. Hon skrattar. 
 
och jag blir så arg och ledsen. 
Kommer jag verkligen orka leva flera år till med självförakt och denna vidriga självkänsla? Jag funderar verkligen på om jag kommer orka. 

2/2 2016

Nytt år. 
Trycket i huvudet är fortfarande kvar och jag kan inte släppa tanken på att det är en blödning eller något annat allvarligt. Jag har inga tecken på bihåleinflammation längre - men trycket och den abstrakta känslan inuti huvudet är kvar. Två veckor med det här trycket. 
På tisdag ska jag till vårdcentralen i Skönsberg och kanske tycker DOM att det är allvarligt nog att kolla upp. 
(Akuten ville inte bemöda sig med CT eller ultraljud, trots att ett oförklarligt plötsligt tryck i huvudet alltid ska tas på allvar. Jag var för ung för att tro att 'det är något.')
 
Jag har fått en otrolig kvällsångest, ständig oro för hjärnan och för allt läskigt oförklarligt jag känner. Mina dagar kantas av detta. Jag är livrädd. Panikslagen men lugn. 
Jag känner att det här trycket är något fel. 
Jag känner det så väl. 
Men enligt sundsvalls sjukhus är det inte ens värt att kolla upp - om så ens för att hjälpa mig med vardagen, att slippa vara såhär obeskrivligt orolig för att det kanske är något allvarligt - och tid är dyrbart. Jag har så svårt att förlika mig med möjligheten att det kanske är för sent att göra något åt när det väl upptäcks. 
Jag önskar att jag kunde få slippa vara rädd. Jag önskar att jag kunde slippa känna det här. För det gör mig rädd. 
Väldigt rädd. 
 
Jag önskar så innerligt att någon kunde hjälpa mig.


bloglovin