10/1

Jag gör framsteg VARJE dag. Små saker som för andra inte gör någon skillnad alls, men som för mig är stora saker värda att uppmärksammas. 
I fredags mådde jag ju riktigt märkligt på förmiddagen med irritation, ångest och allmänt dåligt humör. Det var -19 med snöfall och ändå, ändå tog jag mig ut till busshållplatsen för att åka till Jannike. 
Jag kan nog inte förmedla hur något så litet som detta är stort - för mig. Jag har ofta, alltför ofta, låtit min ångest eller psykiska ohälsa styra mina dagar och aktiviteter. 
När jag har ångest stänger jag in mig själv och allt jag känner, vill inte umgås eller prata med omvärlden. Det har blivit naturligt att jag i perioder "försvinner" och inte hörs eller syns av. För att jag då mår så jävla dåligt
Nu, nu mår jag fortfarande dåligt MEN jag låter inte det styra mina dagar, isolera mig från de jag tycker om osv. 
Jag har satt ner foten. 
Mina kristaller hjälper mig med alla rädslor, det vet jag. 
Jag har fått så mycket insikter! 
Jag ser mönster och beteenden på ett helt nytt sätt och sen 2016 slog till har något inuti ändrats. 
Jag kommer aldrig må bra så länge jag tillåter mig själv att falla offer för allt det jobbiga med borderline eller anorexi, att falla offer för mitt eget självförakt, tvivel och besvikelser. 
Jag kan inte stå och se på medan det sista ljuset i mig slocknar på grund av min själv-mobbing. 
Det finns så många andra som har, gör eller kommer göra mig ledsen.
Jag behöver inte vara en av dem. 
Jag behöver inte slänga ved på elden, vara en av dem som trycker ned eller hatar. 
Jag behöver bli vän med mig själv.
Sluta fred och förlåta. Förlåta men kanske framför allt - glömma. 
Så länge jag alltid lägger krokben för mitt redan rädda, sköra inre, kommer jag aldrig växa och våga tro. 
Det spelar ingen roll att jag har min Emil, som aldrig någonsin slutar tro på mig och mina framsteg. 
Tror jag inte själv, kommer jag aldrig tro på honom hlr, att han har rätt angående min kapacitet att övervinna hinder. 
 
Det var skönt ute idag och jag är glad att jag gick ut. 
Helgen gav mig två dagar med Jannike och jag är så jävla glad att jag har en sån fin vän. Jag slås av det varje gång vi träffas och just eftersom jag tror att hon inte läser bloggen så kan jag skriva allt sånt. 
Det är en otrolig människa att ha i sin närhet. Hon är mjuk och försiktig i sättet och aldrig någonsin har jag sett henne höja på ögonbrynet när jag berättar om mitt trasiga inre och avslöjar mina demoner. Hon är min sol. 
"Darling, you're the sun at my cloudy sky"
 
Söndag i korsta: 
 
Jag försöker övertyga mig själv om att göra havregrynsgröt. Klockan är 15.57 och än så länge har jag inte fått i mig annat än kaffe. Keep on fighting!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin