22/1

Jag har tappat bort mig själv igen. Jag känner mig vilsen och alltid på väg, någonstans, någon annanstans. 
I själen känner jag mig trött och jag har väldigt svårt med rehabiliteringen. 
Jag sköter mig och maten inte som jag ska. Det går inte. 
Sen jag mötte Ana har jag tappat mig själv i alla nya sjuka, splittrade och märkliga effekter av svälten. 
Jag tycker att jag blir sämre och sämre. 
"Jag vet inte var jag ska, men jag är på väg". 
 
Ibland undrar jag hur mycket rötter och arv spelar in i en människas uppbyggnad. Jag tänker på mitt samiska och mitt nomadblod - har det någonting att göra med att jag alltid varit på väg? Flyttat runt och känt mig rotlös? 
Är det därför jag aldrig hittat hem förrän jag fann Emil? 
För att vandring och resande flyter i miMA ådror sen länge okända släktingar? 
Jag vet inte. 
Det jag vet är att jag önskar att jag aldrig någonsin fallit offer för Ana. Orden, skammen och skulden ligger tungt i bröstkorgen varje gång jag vill äta - tänker på det eller äter. Det spelar oftast ingen roll om jag inte äter det jag tänker på. Bara tanken är fel och jag blir straffad med skammen och insikten om min hemska kropp. 
Jag vet inte vem jag är. 

Kommentarer
Mamma

Försök att inte tänka för mycket. Tankar kan OXÅ göra en sjuk..❤️

2016-01-25 @ 20:09:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin