Måndag 4/1

Jag har precis ätit lunch. Stekte en kycklingfilé som jag delade i fyra bitar och två av dem åt jag med potatisgratäng och kall bea-sås. 
Mättnadskänsla är något jag har väldiga problem att klara av, att hantera, känna. 
När jag blir mätt kommer illamåendet. 
Det är inte ett illamående för att jag ätit så kopiöst, eller ett illamående som kommer från magkatarr.
Illamåendet är Ana's sätt att få mig att vända håll, vända riktning. Det är min ångest som förklär sig i den här vidriga illamående-känslan som kommer med mat i magen. 
Varje gång jag ätit och känner såhär, tänker jag direkt att jag kan kompensera senare. Att skippa några kommande måltider för att slippa den här tyngden i magen, att näst intill känna hur varje tugga jag svalt lägga sig som en klump, hur jag ökar i vikt och hur självföraktet ökar. 
 
Jag äter varje jävla dag. Jag antar att jag nu blivit så stor att jag inte kan ses som anorektiker - och plötsligt kommer jag få ett större helvete eftersom det inte syns på utsidan vad jag lider. 
Ingen kommer förstå varför en tjej i min storlek inte vill vara med på middagar. Såsom jag ser ut kan jag inte ha problem med mat. Snarare utan. 
Det är så jag tycker att jag ser ut. 
Ångesten blir inte bättre som de säger. 
Jag ligger på normalvikt (att bara skriva det ökar illamåendet) och jag har inte blivit bättre. 
Ana är inte tystare. Hon skrattar. 
 
och jag blir så arg och ledsen. 
Kommer jag verkligen orka leva flera år till med självförakt och denna vidriga självkänsla? Jag funderar verkligen på om jag kommer orka. 

Kommentarer
Mamma

Det måste finnas ANDRA sätt att få folk att förstå att du mår dåligt! Utan att du måste svälta dig! ❤️

Svar: Det är inte därför man svälter sig, för att få uppmärksamhet.
Dea, SlutEye

2016-01-05 @ 19:04:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


bloglovin