Ångesten

Jag har så mycket jag vill skriva. Huvudet är fullt och tomt på exakt samma gång och panikångesten har aldrig tidigare kommit med så täta mellanrum tidigare.
 
Jag blev rånad och överfallen i fredagsnatt på väg hem från Daltons, för att jag var så jävla dum som gick ifrån Emil, pappa och Anki. Det fick jag sota för så det stod härliga till.
 
Jag orkar inte berätta mer. Det finns artikel på st sen en reporter jagat mig efter att hon sett mitt inlägg om överfallet. 
Utan min familj och vänner hade jag aldrig överlevt detta. 
 
Försäkringsbolag, strul utan mobil - nu har jag dock en från kära Nettan - problem utan legitimation och osv. 
Det är tungt. Så jäkla tungt. 
Men jag måste leva vidare. Jag måste våga leva.

16.03.22

Jag har väldiga problem med min självbild, och extra mycket idag. Magen känns gigantisk och jag kunde inte förmå mig mig att göra gröt. 
Frukost och lunch är mina "huvudmål" att försöka få till och sen Emil och jag låg sjuka i nästan två veckor tappade jag stinget, det är svårt att kämpa när man inte funnit en riktigt bra anledning. Motivation är allt. A och O. 
Jag har lätt för att falla, speciellt när det gäller maten. 
 
Igår ringde pappa och undrade om jag ville följa med honom och Anki på Dollarstore och där blev lyckan gjord när jag fann nya prickiga saker till köket! 
 
Och såhär ser det ut vid spisen nu: 
 
Överlag mår jag som en råtta idag. För mkt stress inuti och noll motivation till att göra ngt. Jag är fånge i min egen ångest - och dessa dagar kedjeröker jag, trots att jag försöker lägga ner cigaretterna (och vissa BRA dagar bara röker 4 cigg). 
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. 
Jag börjar bli för gammal för att ha en vettig chans till utbildning eller jobb och den tanken kväver mig. 
Jag har varit sjuk så länge att jag inte kan tänka mig att jag skulle kunna ha ett arbete, må skapligt och klara av en svensson-vardag med alla krav, måsten och rutiner. 
Jag har lagt ner alla antidepressiva mediciner - för att jag mer eller mindre mår sämre av dem. Men utan mår jag också fruktansvärt dåligt. 
Så länge jag inte är hemma verkar jag må bättre. 
Mitt hem, det som varit Min borg, känns numera som ett fängelse. Jag mår inte längre bra här hemma.
Jag vet att det är en del av livet, med sambo, att acceptera och bara finna sig i förändringar, besvikelser och slarv men jag har svårt för det. 
Jag var inte redo för att bli sambo så snabbt efter mitt förra fruktansvärt destruktiva förhållande - det som satte igång anorexin.
visst, jag vet att jag är sjukt svår att leva med... 
Men jag är inte ens säker på att jag vill leva såhär. 
Jag är trött på lägenheten, trött på att alltid bära denna jävla ångest och jag är ännu mer trött på att vara Mig!

"Ändringar"

"jag ska ändra mig"
Hade jag fått en femma för varje gång jag hört det hade jag haft en ordentlig början på mitt pensionssparande. 
 
Jag är trött på dessa människor som bara snackar, ingen grund eller tanke på att faktiskt genomföra det de säger. 
Fruktansvärt trött på allt jävla skitsnack.
Ännu mer trött är jag på att ständigt, ständigt, ständigt bli besviken. 
Men, jag gör som alltid och anpassar mig, anpassar och får acceptera. 
Jag är trött på det.
 
 
 

17/3

Vet ni, i år är det bara 3 månader som jag blivit lovad saker som sen inte händer. 
Jag börjar tröttna på bortförklaringar. 
Jag är trött på att inte bli behandlad med respekt. 

...

 

Mars

Otroligt trött på mitt hamsterhjul. 
Dagarna rullar på med den inre stressen, men jag kommer ingen vart. I never do. 
Lägenheten luktar missnöje och hopplöshet och så länge jag är kvar här går lukten inte bort. 
Jag fick tips om en sida så jag kunde få ut min konst, society6.com men jag är för tekniskt handikappad och ännu en gång får jag bita i gräset. Som alltid. Nära - men alltid för långt borta. 
Det finns inget som är lättsamt eller enkelt annat än det dåliga. Allt dåligt är enkelt.
Ångest, skuld och skam. - Alltför lätt. 
Livet är inget liv annat än de stressade timmarna innan döden. Dödsångesten som plötsligt får mig att vilja leva. 
Visserligen endast i klorna på rädslan för att inte längre bestämma utgången.
Livslusten försvinner i samma stund dödsångesten lättat och jag är tillbaka i hamsterhjulet. 
Jag springer fort, fånge i hamsterhjulet i min mentala bur. 
Jag är den meningslösa gnagaren i samhällets djuraffär, liten, ömtålig och helt utan mening. 


bloglovin