2/4

Jag vet inte, det mesta är en dimma och andra gånger alldeles för klart. 
Jag har svårt med orken att fortsätta kliva upp, jag försöker finna en större anledning än den egentligen enda, (nära och kära) och jag orkar inte med allt strul som blir efter att man blivit rånad och överfallen.
Små grejer kanske, för någon som inte är liten. 
Att finna ork till att ta itu med allt som gått förlorat är svårt, och när det är som värst blir jag livrädd för att aldrig ta itu med alla praktiska bitar - och finna acceptans för det ständiga mörker som förföljer min trasiga skugga.
 
Jag saknar min iphone så jag går sönder - alla bilder på katterna, mormor och kära vänner, bekvämligheten som jag blivit bortskämd med utan att tänka på. Ibland funderar jag på att skriva uttömmande inlägg här om allt jag känner och tänker, men varje gång jag hamnar framför datorn känner jag plötsligt tom. 
Jag förstår verkligen inte. 
 
Jag förstår inte, vill inte förstå heller. 
Den här världen är en plats som inte någonsin varit ämnad för mig och det gör ont att vara del utav någonting som man inte riktigt vill själv. Men, jag kan inte ge upp. Jag kan inte hoppa från sundsvallsbron och jag kan inte ge upp. 
Jag måste orka. Jag måste orka. Ännu ett slag, en ny fight, ett nytt krig. 
Another battle. Again. 
 
Jag undrar hur det kommer sig att det ständigt späs på med nya saker, jämt jämt jämt.
Som att det inte var jobbigt nog att vara jag. Med tankarna, mörkret jag bär på, sjukdomarna, känslan av att vara trasig och aldrig riktigt rätt. Vetskapen att man är felande på så många punkter att vistelser på psykiatri-avdelningar och en livslång samtalsterapi bara är att vänta, varje gång jag faller.
För faller, det gör jag. 
 
Jag önskar att jag inte vore så trasig, jag önskar så innerligt att jag hade sluppit bära tyngden av skuld och skam för att alltid behöva så mycket support, stöd och hjälp utav alla som råkar vara en del i mitt liv. 
Jag önskar att jag inte visste att jag inte klarar av att vara själv. Att veta att jag aldrig blir en fungerande del i samhället. 
Men samtidigt kommer nästa störande, tunga tanke - varför vara frisk i en sjuk värld?

Önskan

Om du hade en enda önskan, 
en önskan så stark att hjärtat bränner, 
och tyngden i bröstet är allt du känner.
Om du önskade för allt vad du var värd, 
och din önskan var allt du kände, 
hade du fortfarande hoppats när du blev undernärd
och tron om bättring vände? 
Om du hade önskat, 
en liten enkel önskan,
men ändå så stor att den fyllde hela dig
hade du varit positiv och accepterat alla nej?
Om du hade en enda önskan, 
En enda önskan för allt som du gav, 
om du visste i ditt hjärta, 
att det aldrig skulle kunna bli av, 
hade du bitit ihop och accepterat all smärta
Om din enda önskan,
var något du aldrig skulle få, 
skulle du verkligen fortsätta kämpa, 
när inget verkar gå? 
 
- Det enda jag önskar och det jag vill ha, 
är att vara någon annan så jag kunde få må bra...

Ord men inga visor

Jag känner inte en enda människa som är rakt igenom godhjärtad. Jag börjar fundera om det faktiskt finns sådana människor överhuvudtaget. 
Den tanken är hård att bära just för att jag vill tro på människors vilja att göra bra. 
Karaktär och ärlighet är två saker här i livet som jag värderar väldigt högt - och respekterar hos andra. 
Nu är det visserligen sällan jag umgås med människor som har riktig karaktär. På många plan är min karaktär dålig och jag får se det som mänskligt. 
Jag tror jag får omvärdera min människo-syn, lära mig att se att människans natur inte är särskilt önskvärd eller vacker. 
Vi människor bär på mörker. - egoism, avundsjuka och girighet är tecken på det mörkret. 
Det är det mörkret som sprider sig som en pandemi i länderna. Krigen. Hatbrotten. Rasismen. Mobbing. 
You name it. 
Det finns ingen varelse lika duktig på att förstöra sitt territorium och sina egna som just människan. 
Vi förstör vår planet och vi förstör för oss själva när vi förstör för andra. Något vi uppenbarligen inte ser. 
Den dag vi möter konsekvenserna av våra, tyvärr mänskliga, handlingar kommer det troligen vara för sent för att ställa allt till rätta. För mycket kommer vara förlorat, söndertrasat, likgiltigt utnött och jag får obehagskänslor när jag sitter här och bloggar, frustrerad och orolig. 
 
Det är som alltid. Jag är alltid orolig och bekymrad. 
Jag är rädd för det mesta och jag tänker för mycket. Alldeles för mycket - men jag kan inte stänga av trots att tankarna oftast gör mer skada än nytta. 
Och, så otroligt mänskligt av mig att jag inte kan göra något åt det! Den mänskliga förstörelse-genen verkar vara stark i mitt fall. Ett praktexemplar av människans flyktiga, dumdristiga natur. Typ A. 
Jag förstör mig själv men försöker laga andra. 
Så, kanske finns det någon en dag som är hel och stark nog att plocka ihop mina bitar när jag inte håller mer. Jag måste tro det. Att karma struntar i det faktum att jag är människa. Att karma kommer igen. 
Jag måste tro det. 
 

22/1

Jag har tappat bort mig själv igen. Jag känner mig vilsen och alltid på väg, någonstans, någon annanstans. 
I själen känner jag mig trött och jag har väldigt svårt med rehabiliteringen. 
Jag sköter mig och maten inte som jag ska. Det går inte. 
Sen jag mötte Ana har jag tappat mig själv i alla nya sjuka, splittrade och märkliga effekter av svälten. 
Jag tycker att jag blir sämre och sämre. 
"Jag vet inte var jag ska, men jag är på väg". 
 
Ibland undrar jag hur mycket rötter och arv spelar in i en människas uppbyggnad. Jag tänker på mitt samiska och mitt nomadblod - har det någonting att göra med att jag alltid varit på väg? Flyttat runt och känt mig rotlös? 
Är det därför jag aldrig hittat hem förrän jag fann Emil? 
För att vandring och resande flyter i miMA ådror sen länge okända släktingar? 
Jag vet inte. 
Det jag vet är att jag önskar att jag aldrig någonsin fallit offer för Ana. Orden, skammen och skulden ligger tungt i bröstkorgen varje gång jag vill äta - tänker på det eller äter. Det spelar oftast ingen roll om jag inte äter det jag tänker på. Bara tanken är fel och jag blir straffad med skammen och insikten om min hemska kropp. 
Jag vet inte vem jag är. 

Löften

Hur många brutna löften ska man ta innan man har rätten att säga upp kontakten med människor som man inte kan lita på?
Hur många "Det ska inte hända igen" ska man höra innan man ledsnar för sista gången?
Hur många gånger ska man bli sviken innan man får gå sin väg - och bli den som sviker?

Saturday

Som när himlen blivit sådär lagomt mörkblå och stjärnorna försiktigt smyger fram,
Kvällssolen efter en underbar sommardag, när harmoni och lycka fyller ut de annars mörka
hålrummen i kroppen som annars lider ensamheten och sorgens kval,
när det plötsligt uppdagas att munnen ler för sig själv, ler åt det varma oförklarliga inuti,
och bara därför sjunger hjärtat ytterligare ut sin okomplicerade och lättsinniga lycka.
Som när hjärtat slår så hårt att luften verkar ta slut och man nästan håller andan,
så rädd för att det sköra, bräckliga ögonblicket ska förlora sin fantastiska glans och fullständighet
i ett litet tafatt andetag som sluppit igenom de torra läpparna.
Så underbart, så makalöst magiskt och skört.
När lusten att skratta plötsligt faller på och rädslan för att möta sina mardrömmar
blir grusad av en underbar tilltro, hopp och bottenlös vördnad.
Världen har klarare färger och luften verkar ljuda av osynliga toner mitt hjärta snappar upp,
insidan målar himlen en nyans vackrare och bergen är endast kullar.
Demonerna flyr ljuset och precis som kvällssolen gör, fylls kroppen med ett tryckande lugn.
Allt det där vackra som kan fylla ut och förgöra mörkret,
när färger och former framträder så klara och musiken verkar göra egna historier.
Murarna rivs oförklarligt och hjärtat slår långsamt och snabbt på exakt samma gång,
jag kan inte sluta titta och är rädd för att blunda,
rädd för att missa en enda sekund av det där vackra, bottenlösa harmoniska.
Som när känslan av att hitta hem sköljer över en med en sån otrolig lättnad och lycka
att det är omöjligt att stoppa tårarna som rinner,
rinner av tacksamhet för den nyfunna lyckan som hotar att spränga bröstkorgen.
När man förbluffas över sitt plötsliga mod att våga drömma och hoppas.
Som när ingen längre kan såra och själen är fri.
Så är det jag känner för dig.
 
Ta mitt hjärta, du ger mig liv.
 

It's her fault.

Åh, ja, nu ska jag vara sådär brutalt ärlig som jag tyvärr har ovanan att kunna vara.
Det är många som följer min instagram och blivit oroade för bilderna jag lagt upp. Jag vet.
Jag säger det svart på vitt, jag kämpar med inre demoner som tyvärr börjat visa sig på utsidan. 
 
Jag hörde talas om henne tidigt, såg henne här och där, men lärde aldrig känna henne på djupet.
Det jag såg var inte trevligt, men jag kunde inte sätta mig in i hennes värld. 
Eftersom det alltid finns två sidor av ett mynt, dömde jag inte henne. "It takes two to tango."
Jag läste, hörde, och såg hur otrevlig hon kunde bli när hon tagit sig in på livet.
Jag förstod vad hon var kapabel att göra. Jag förstod att hon var en kämpe från en annan värld. 
Men, 
Hon kunde vara din bästa vän, ge dig tröst och känslan av att kunna lyckas.
Hon kunde låta dig smaka segerns sötma, om du lät henne gå först och visa vägen.
Hon kunde göra dig vacker. 
Jag hade sett glimtar av henne tidigare i livet men knappt mer än att bli presenterad på ett lite ytligare plan. Då hittade jag inga större anledningar till att hålla mig borta. 
Hon hade makt, och hon var vacker, och farlig. Det var något med henne som ändå gjorde att jag höll distans under åren. Något som inte riktigt kändes ärligt och rätt.
- Något jag senare skulle glömma bort helt.
 
Vi träffades strax innan försommaren när solen hade börjat värma dagarna. 
Jag befann mig i en livssituation där allt snurrade runt utan någon som helst tendens till att lugna ner sig. De sömnlösa nätterna ökade och ångesten steg. 
Jag befann mig i stormens öga där viktiga vänner sa upp kontakten och lämnade mig med ett gapande svart, sårigt hål i bröstet, ekonomi och skola började trassla och dessutom skrek mitt hjärta efter en kärlek jag aldrig riktigt fick. 
Jag hade tappat kontrollen över min vardag och jag kände dagligen att jag fick svårare att hålla huvudet över ytan. Jag hade ingen kontroll. 
Och det var där, där i ångesten och paniken, som hon kom tillbaka. Hon hjälpte mig att ta kontroll över det lilla jag kunde. Hon höll sig i bakgrunden men ständigt med en värmande känsla av kompetens.
Jag började sakta ta kontrollen över det lilla jag kunde förmå mig, med hennes hjälp.
Det började så försiktigt men det var en lättnad, och befrielsen inuti hjälpte mig att utstå vardagen.
Jag var plötsligt inte värdelös eller utan viljestyrka, för det visade hon mig. Jag kunde ta kontroll.
Jag kunde vara den som bestämmer - om jag bara lyssnade och gjorde som hon sa.
 
Det var så jag rev mina murar och släppte in henne längst inuti, in till det allra svagaste och sårbara tomrummet inuti min själ. Och det var där hon vann.
Jag såg det inte först. 
Om jag blundade och förtvivlat knep igen mina gröna ögon vet jag fortfarande inte idag, men jag insåg inte att jag hade slutit ett osynligt avtal med djävulen. Med den som skulle vara min vän, mitt stöd. Hon som i början gav mig energi och självkänsla.
Energi-vampyrer finns det gott om i världen och det var precis så hon var. 
- Ju mer jag gav, för att göra henne nöjd och slippa hennes elaka kommentarer, desto mer tog hon. 
Trots mina frustrerade ångest-attacker lyssnade hon inte, hon förstod inte hur jag inte kunde ge lite mer. Och jag gav. 
Den dagen jag faktiskt öppnade ögonen och insåg vad jag hade gjort, vad som hänt bakom de rosa-färgade glasögon jag tydligen haft på mig, förstod jag att jag var fast i en makt-kamp som jag höll på att förlora. Trots oron lät jag henne vara kvar. 
Ja, jag vet att det låter motsägelsefullt. Varför gick jag inte min väg?
För att jag hade fastnat, hon var en för stor del utav mig och mitt liv.
Jag hade blivit annorlunda och hon hade gjort mig till någon annan.
Det var ju ändå hon som gav mig kontroll och styrka i början.
Hon hade också gjort mig vacker. De dagar jag tvivlade, sa hon emot och berättade hur vacker jag var. 
- Och jag kunde bli ännu vackrare för jag hade potential. Jag var otrolig och hade alla möjligheterna. 
Vem skulle inte lyssnat? 
Vem vill inte vara så vacker att det blir svårt att andas?
 
Det är nu höst och solen har börjat försvinna. Jag är inte längre vacker och jag har inte längre någon kontroll.
Jag har inte längre en bra vän och stöttepelare. 
Jag sa ifrån för ett tag sen och självklart gav hon igen. Hon kom med ångest och självförakt. 
Hon började med kritik och sårande ord om mitt utseende. 
Jag vet att hon är arg, förbannad och ensam men ändå kan jag inte låta bli att ta åt mig av det hon säger.
Trots att jag sakta börjat förstå att hon inte kan vara kvar här hos mig, släpper jag fortfarande in henne trots min motvilja. Jag är för svag för henne, för allt hon gav i början, eftersom känslan av att må bra fortfarande spökar i mitt huvud. 
Men, vi är inte längre vänner hon och jag.
Och jag ska aldrig mer låta henne komma in och ta över, hur ensam och svag jag än känner mig. 
Jag ska reparera skadorna jag lät henne göra, och jag ska komma över henne. 
Jag ska övertala mig själv att aldrig mer lyssna på hennes lögner, hur mycket hon än försöker.
Konstigt nog är jag panikslagen och livrädd. Jag vet inte om jag orkar ta den här kampen, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa henne. Tänk om hon aldrig går sin väg?
Jag har ju sett vad hon är kapabel till. Jag har sett hennes verk tidigare. Jag har sett vad hon lyckats med om man inte varit försiktig. Jag är ärlig nu trots att det kanske låter osannolikt, men hon har tagit ihjäl människor i sin omgivning och hon kommer göra det igen. Jag vet det, för jag känner henne väl. 
Tanken skrämmer mig och gör det svårt att andas. Hon kommer lura fler. Alltför många precis som jag, kommer släppa in henne och låta henne ta över eftersom hon i början är så fin och försiktig.
 
Oj, jag presenterade henne aldrig? Kanske är det för att jag har sån respekt för henne.
Men, bland de som känner henne väl kallar vi henne Ana.
Ana, Anorexia.. Låt henne aldrig komma in. 
 
 
Tack till Bert Öhman som orkade ta dessa bilder.

reality

Vem bestämmer egentligen vad som är verkligt? Vem har rätten att säga vad som är på riktigt och inte? Min verklighet kanske skiljer sig från det vanliga - men det gör inte mina dagar mindre verkliga.

f ck - Something's missing

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag känner att jag verkligen borde berätta så att jag slipper gå omkring sprickfärdig och sjuk - men jag kan inte. Jag har inte hjärta och jag vet inte om jag borde, egentligen. Jag tror att jag vill, men jag kan inte. Det är inge vidare att gå omkring med hemligheter. Jag slåss med mig själv mest hela dagarna och argumenten i huvudet låter som ett familjegräl. , lyssnar jag inte på musik eller försöker koppla bort hjärnan på annat sätt, får jag lyssna på ett ständigt jävla gräl i skallen. Det låter säkerligen rätt sjukt och som vanligt bryr jag mig inte ett dugg.. I think I got some problems, huh?
 
Det är något som fattas, något jag inte kan hitta eller få tag i. Det där som gör en lugn och harmonisk. Jag förstår verkligen inte vad det är jag ska leta efter, men jag vet att något saknas. Jag går omkring blaserad* med ett tomrum i mitt inre som jag förstår behöver fyllas med något som jag känner har en mening. Och det är ju just det, det där som ger en mening - där kör jag fast. Jag vet att jag är vilsen och att det kan tyckas tragiskt men jag förstår inte varför någon skulle sörja över det. Det är något man får acceptera. Jag tror inte att alla är gjorda för ett längre liv på den här planeten, jag gör verkligen inte det. Alla kan inte vara menade att gå omkring med sitt skadade DNA och försöka fixa till något såpass hyggligt att det går att kalla för 'liv'.
"Vi lever bara en gång." Jo tack, det vet jag mycket väl. Det jag däremot inte förstår är själva hysterin över livet. Vissa lever i 100 år utan att egentligen leva på riktigt, utan att våga ta det där läskiga klivet eller våga ta chansen att göra något helt nytt. De lever som på reserv, på ren automatik utan att göra själva livet rättvist. Andra lever knappt hälften så länge men har då gjort sitt yttersta för att leva till fullo - med äventyr, chanser, misstag och risker. Om då denna 50åring väljer att trycka på delete kan jag med all respekt förstå detta.
Försök se livet som en bok - en del läser väldigt långsamt och kan njuta av sin roman under en lång tid.
Andra lusläser och slukar kapitel hur fort som helst - och blir då färdiga mycket, mycket fortare. Förstår ni vad jag försöker säga?
 
Åh. jag vet inte vars jag ska ta vägen, vad jag vill eller var jag vill vara.. Fan.
 
Något jag tycker är rätt lustigt just för att det är så träffande synonymer:
*Blaserad: blasé, levnadsmätt, övermätt på nöjen, likgiltig, ointresserad, världstrött, uttråkad, utlevad, bortskämd, däst
 
[Update 23.43]
Tro aldrig att du kan snacka om mig ostraffat. Aldrig. Fyfan vad jag blir trött på människor och som alltid börjar jag seriöst att fundera på celibat i någon liten lägenhet någonstans där jag kan öva på min förmåga att totalignorera världen - eller självdö. Vidriga jävla människor är vad ni är.
Skönt att man åker ifrån Sundsvall imorgon.
 

hur?

Hur får man egentligen ett självförakt att tyna bort med endast egen hjälp? Går det?
Jag är inne i en ordentlig svacka och jag avskyr mig själv för alla hårda ord jag får ta emot från min cyniska insida. "Dea, sluta ät - du har blivit tjock." Jag försöker verkligen att inte äta, för att slippa det dåliga samvetet och självföraktet som hotar att hoppa på mig bara jag tar en macka för att stilla min gapande hunger. Nu är det iallafall slut med mat på ett bra tag. Fan, jag åt en liten lunch förut och har fortfarande ångest.
Jag målar mycket just nu för att stilla rastlösheten men det duger inte. "Det där är ingenting, många andra är waay better!" Jag målar inte tillräckligt bra, jag är tjock och att fortsätta med modellandet är totalt bortkastat eftersom jag inte duger enligt mig. Hur slutar man lyssna på sina inre demoner?
Jag blir aldrig tillräckligt bra, aldrig någonsin, om jag lyssnar på mig själv.
Det är konstigt det där, hur vissa kan prata med en och en minut senare är deras ord eller åsikter glömda medans annat sitter som gjutet; det där med självkänslan. Jag önskar så innerligt att jag kunde ge mig själv creds men hur ska det gå till när jag inte duger, presterar eller rör mig tillräckligt bra? Jag duger inte och hatar mig själv för det. Hur ska jag kunna hjälpa mig själv?

Loneliness

Är det inte läskigt hur känslor kan vara totalt orealistiska vissa gånger?
När de absolut inte borde finnas där, kan de dyka upp som onda skuggor från ett förflutet bara
för att lägga sig i bakgrunden och kyla ner ens dagar..
Hur kan man sig känna sig ensam i en folksamling?
Hur kan man plötsligt känna sig ensam bland vänner och bekanta?

Jag vet att känslor inte är allt, att känslor och tankar kan förstöra mycket för en individ,
men hur vet man vilka känslor som inte är relevanta, egentligen?
Vissa dagar borde man ha tillgång till en 'reset'-knapp, som en mental återställning när funderingar
börjar knacka hål på hjärnan och hjärtat.

- Åh, om man bara kunde låsa ute vissa tankar och känslor!
Går det verkligen att totalt ignorera en känsla som man vet inte är bra för en..?
Kan man glömma bort med egen tankekraft?
Kan man försöka att ignorera det brinnande svarta hålet i bröstet som dyker upp ibland?

Hur lär man sig att ignorera känslan av ensamhet?

Dea -09

Förlåt dig själv.

Hur kommer det sig att att vissa människor är så lätta att älska?
Du ser dem och något händer direkt inuti. Du vet på en gång att de fastnat på
näthinnan när du går därifrån med en varm känsla i bröstet, och små fjärilar
som försiktigt börjat testa sina vingar i magen.
Ja, har man varit kär vet man direkt vad jag pratar om.

Varför ska vi ha så svårt att älska oss själva?
Det enda riktiga förhållandet du har genom livet är förhållandet till dig själv,
och det är även den allra, allra viktigaste relationen du kommer ha.
- Hur viktigt är det inte då att den relationen faktiskt fungerar..?
När vi har så lätt att fastna för egoister, lögnare och skitstövlar, och till och med kan förlåta dem
ibland, varför kan vi då inte acceptera och förlåta våra egna brister med samma hjärta?
Att alla har fel och brister vet vi så väl om - och vi accepterar detta, eftersom vi vet att det är
något vi inte kan förändra - att alla är olika. Ännu en gång vill jag ställa frågan, varför ska vi då
ha så svårt att acceptera oss själva med de egenheter vi bär på?

Jag har vemodigt insett att förhållandet till sitt 'inre jag' oftast är det svåraste och mest fördömande,
och det gör mig bekymrad eftersom det rent spontant borde vara tvärtom.
Finns det någon som dömer Dig precis lika hårt och hjärtlöst som Du själv gör? Jag vill svara nej.
Åh, vad vi kan förstöra vårt inre med nedvärderande tankar som slår hål på självkänsla och hopp!
Varför ska vi acceptera att bli totalt nedslagen av sådana tankar, bara för att de kommer inifrån?

Du har bara dig själv att verkligen räkna med i slutändan.
- Hur hårt det än låter.
Om ingen annan tror på dig, borde åtminstone inte Du göra dig själv den tjänsten och göra det?
Om ingen annan älskar dig, borde inte Du ha sett det fina inuti och faktiskt älska Dig?

När det finns så fruktansvärt många i den här världen som kan tvivla, svika och trycka ner dig,
varför ta den bördan ifrån dem och göra det sorgliga jobbet själv?
Våga älska dina brister, problem och egenheter - våga älska Dig själv.


Eyebrows?

Jag står i valet och kvalet.. Jag har slutat att raka bort mina ögonbryn och har nu fått
tillbaka mina naturliga en rätt bra bit - men jag vet inte hur jag ska göra.
Ska jag behålla de riktiga eller återgå till bortrakade? HJÄLP MIG.
.. Det är ju roligare att måla dit dem själv, med olika former och färger efter humör.



Visst, på bilden med de naturliga ögonbrynen har jag fyllt i dem lite - jag hade ingen bra bild.
- Men ni ser ju skillnaden på "höjden" åtminstone.. De riktiga blir lägre.

Vad tycker ni, hur ska jag göra?

About you

Ännu en morgon vaknar jag söndersliten efter nattens drömmar.
Hur kan jag fortfarande våldtas av känslor för någon som inte bryr sig ifall jag andas?

Dessa drömmar sliter sönder mitt inre med ditt perfekta leende och blickarna bara du
kan ge mig, trots att mitt inre skriker att jag ännu en gång kommer falla, för dig, och
på grund av dig och din kyla du alltid burit med dig.
Precis som Within Temptation sjunger; "All of my memories keep you near" så våldtas jag på nätterna.
Jag är så fruktansvärt livrädd för att jag aldrig kommer finna sinnesro.
Kommer det någonsin sluta bränna som eld i hjärtat bara jag hör ditt namn?
Kommer jag att kunna se ditt ansikte utan att halsen tjocknar och ögonen svider?
Kommer jag någonsin att släppa funderingen på om du fortfarande tänker på mig ibland?

Hur många år tar det egentligen för ett hjärta att läka?
Hur många fler nätter kommer jag behöva vakna med ett värkande hål inuti?
Kommer jag någonsin kunna släppa dig?

Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte. Jag vet att du faktiskt var fel för mig, men hur
kan jag då fortfarande känna, med hela mitt hjärta, att det endast är Du som är rätt?
Hur kan vissa fastna som nålar på näthinnan - medans andra försvinner obemärkt?
Jag önskar att det var du, Du och ditt gift som försvann med vinden.
När jag inte ens får ha mina drömmar ifred, känns det väldigt tungt att blicka framåt.

När du inte ens kunde älska mig ordentligt, varför ska du då envist stanna kvar inuti?

Snälla älskade, lämna mig ifred.



Evig längtan?

Hur kommer det sig egentligen, att vissa människor som vi möter,
gör ett sånt fruktansvärt intryck att de sedan sätter sig på näthinnan å
vägrar försvinna? Det kan vara både bra och dåliga intryck, men just
att de satt sig som en skiva på repeat där inuti..

Med tanke på hur mycket människor vi faktiskt möter i livet som egentligen
passar en som handen i handsken, är det lite skrämmande och på samma
gång ledsamt att andra som kanske gjort en väldigt illa, ändå sitter kvar där
inuti och blockerar allt som kunnat bli nya känslor för någon 'bra'.

Jag antar att detta låter väldigt luddigt, men har man någon gång fastnat för
en människa sådär så att denne satt sig som ett gift på insidan, förstår man
nog vad jag menar..
Jag är så rädd för att detta skulle kunna bli en evig längtan som sakta äter en
inifrån och tar ifrån en alla andra chanser till bra förhållanden..
Tänk er att sitta i ett förhållande som egentligen är hur bra som helst, där man
borde vara mer än lycklig - men ändå känner "Ah visst, men det är inte Han.."

Det är bara vissa som har den här effekten på mig, att jag kan stöta ihop med
dem på något slumpmässigt vis och sedan vara helt fast, just för att de har det
där "något" som bränner sig fast i alla mina sinnen.
Vissa dagar är det jätte mysigt om man går ihop på alla plan, men andra gånger
är det döden att bli så fast i någon som bara gör en ont i längden..

Hur kommer det sig egentligen? Borde vi inte vara mer rationella när det gäller vilka
vi låter oss själva fastna för? Det finns så fruktansvärt många människor därute som
definitivt kommer passa oss perfekt - borde vi då inte kunna släppa dessa andra som
vi bara mår dåligt över, egentligen? Det känns nästan som ett litet annorlunda begrepp på
masochism när vi låter oss må så dåligt.

Vi har bara ett liv och det kan vara över väldigt snart, så varför slösa
dagarna med att låta oss själva må dåligt över folk som ändå inte fick
oss att må riktigt bra?

Tidigare inlägg

bloglovin